Nu sitter jag här bara för att ha någonting att göra. Två rum bort står en transportbur med en liten liten kaninpojke i. Men jag ska inte vara där. Tror ni jag har problem eller? Det var nästan lättare att få Gustav att gå med på att Tux ska få ingå i familjen.
Han är så liten, så söt och så min kanin!
Punkt nummer 9 på min att-göra-i-livet-lista, Skaffa ett eget husdjur, är nu förbockad. Vilket känns helt underbart!
Jag vaknade tidigt i morse, innan både klockan och Gustav. Vilket inte är särskilt vanligt, men det var väl lite barn-inför-julafton-effekt på den här dagen.
Efter att ha legat kvar i sängen en stund gick det inte längre. Jag klev upp, klädde på mig och började fixa med buren som torkat under natten.
Jag la omsorgsfullt ut tidningarna, slipade bort de vassa kanterna på toalettlådan och la ut spån uppe på tidningarna.
Sen fyllde jag vattenflaskan och en skål med vatten. Han drack ur skål på affären, men eftersom det är så opraktiskt ska han få lära sig dricka ur flaska.
Jag såg även till så att det nu finns hö och frön i buren.
Under tiden hann Gustav kliva upp och vi åt frukost tillsammans. Sen gav han sig iväg till skolan och jag tog bussen in till stan.
Mycket tok kan jag släpa på en cykel, men inte en kanin som är nog rädd ändå.
På bussen ner träffade jag en tjej från fotbollslaget. Riktigt kul att jag också kan känna igen någon här i stan.
Allting gick jätte bra på djuraffären. Tux var kvar, han låg och myste inne i höet. En expedit gick in och tog upp honom, kollade så att klorna var klippta och att tänderna såg bra ut.
Eftersom allting var så fint släppte hon ner honom i min, eller snarare hans, transportbur.
De visste inget direkt födelsedatum för Tux, men han var ungefär 10 veckor. Vilket är i början på augusti, så jag har tagit ett gemensamt beslut med mig själv om att han fyller år den 3 augusti.
Bussresan hem gick väldigt bra. Det gick en buss ganska omgående så vi behövde inte vänta så länge. Givetvis fick vi många nyfikna blickar och några frågade om jag hade en katt.
En dam på bussen tyckte att han var jätte fin och önskade mig lycka till.
Hon har så rätt, han är jätte fin. Jag lovar att lägga upp en bild så fort han har krupit ut från buren.
Tux var nog lite rädd under resan, en samtidigt var han nyfiken och kom fram och nosa lite vid gallret. Han åt också lite hö så jag tror inte det var någon större fara.
Vore snarare konstigt om han inte var lite rädd.
Men det är så svårt att låta bli att gå dit och titta. Jag är överlag väldigt nyfiken av mig. Så jag funderar på om jag ska åka ner på stan, det är marknad där idag, en sväng så får han klara sig själv. Fast det är så blött ut så det känns inte så roligt.
I skrivande stund såg jag en liten kanin som hade hoppat ut i vardagsrummet!
Jag måste gå och kolla!
När jag kom dit hade han hoppat in i köket igen. Jag gick sakta emot dörröppningen och satte mig ner. Men jag lyckades skrämma honom ändå så han skuttade in under matbordet. Där satte han sig och tvättade nosen.
Jag stängde dörren till köket så får han vara där inne till att börja med. Han måste ju lära sig var han bor. Som tur är finns det två fönster in till köket från vardagsrummet så jag behöver inte dö av nyfikenhet.
Det här är jätte spännande!
Han är jätte söt när han kryper under stolspinnarna. Han har kanske inte insett att han är en kanin och borde hoppa över dem istället. Det kommer väl.
Nu ska jag gå och titta på min lilla skönhet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar