Som att Tux första resa hem skulle gå smidigt! Det var nog att hoppas på för mycket, i alla fall när man förlitar sig på gamla sj. Ibland undrar jag om de överhuvudtaget vet vad de ska göra när de tillfälligt blir av med ett spår....
Vi beslutade redan hemma att Gustav skulle ta min väska med paket, så att jag skulle kunna ha bättre koll på Tux och slippa bli en halv mil bred. Den är ju inte så tung så det ska nog inte vara några problem för Gustav.
Bussen kom någorlunda i tid, antagligen eftersom snön redan smält bort. Ligger det minst centimetern snö får de ju trafikkaos söderut...
Men när vi kommer fram till stationen möts vi av nyheten att det inte kan gå några tåg mellan Trollhättan och Göteborg förrän om minst fyra timmar!
Det var tydligen fel på strömförsörjningen till tåget, någon ledning som var av... Perfekt.
Jag har en ganska strålande idé till kära sj här. När man beställer biljett brukar man lämna sitt mobilnummer.. Varför inte bara anställa någon extra (typ mig) som sitter och uppdaterar om förseningar och andra störningar för att sedan skicka ut sms (via datorn) till alla de berörda. Åtminstonde med en förvarning!
Lite tur är att det är en bemannad station så jag gick in och snackade med människan som var mycket snabb på att säga jag vet flertalet gånger. Hon tyckte tydligen att jag skulle försöka ta mig till Göteborg eller någon liten ort en bit bort på egen hand, hon var då inte till mycket hjälp.
(Hon kunde inte ha nämnt för två uppjagade personer som för tillfället inte hade något som helst logiskt tänkande eller för den delen vetskap om geografin, att det var kanske en bättre idé att försöka kliva på tåget tex. i Skövde. Som ligger ungefär lika långt bort som Göteborg, fast har en senare avgångstid...)
Happ, vad gör man? Vi ringde Mikael som var en ängel och ställde upp som chaufför Först började vi köra mot den lilla orten vars namn jag inte la på minnet. Men innan vi kommit ut ur stan insåg grabbarna att det var mer troligt att vi skulle hinna i tid till Göteborg. Så efter alldeles för många rödlys så vänder vi.
Biltur fram till Göteborg gick riktigt bra. Men sen inne i Göteborg! Det borde vara olagligt att ha mer än två vägar till stationen! Efter en felkörning kom vi i alla fall fram. Jag tar Tux bur, försöker hålla den så stadig som möjligt medan jag slår världsrekord i 100 meter plattformen och Gustav kommer efter med mina två väskorna. Givetvis missade vi tåget med tre minuter! Tre minuter är egentligen ingenting, men ibland är de där minuterna så otroligt viktiga. Jag skulle vilja ha en liten burk man kunde stoppa dötid i för att sedan plocka fram någon minut extra då det verkligen behövs. Dessvärre så fungerar det inte så...
Visst är det typiskt att då man har ont om i tid går tåget i rätt tid. Jag menar sj är ju nästan synonym med förseningar och strul.
Stackars Tux han måste ha blivit alldeles vettskrämd av brådskans konsekvenser Efter några svordommar letar vi oss in till Göteborgs kundtjänst. Efter en stunds väntan, som jag hade kunat lagt i min tidburk, får vi hjälp av en trevlig man.
Jag får en ny biljett hem, sittplats med djurtillåtelse på min begäran, man får ju egentligen inte ha djur i liggvagnen. (Men liggplats var billigare än sittplats då jag bokade, så jag hade hoppats kunna byta om någon klaga.)
Då det ändå hade löst sig så lämnade Gustav mig och gick till Mikael. Nu hade jag 1,5 timmars väntan innan det nya tåget gick. Tur att jag hade med mig sysselsättning, jag stickade skaftet till den andra bebissockan. Tux lugnade ner sig också och åt lite frön.
Sen när klockan snurrat till rätt tid hittade vi våra platser i en speciell kupé. Lika stor som de med bäddar, men givetvis utan den lyxen. Fråga mig inte varför.
Till en början var vi sex stycken i kupén, vi och sen en gubbe och gumma med två katter. Jag pratade lite dem och de var rätt trevliga. Skönt att vi inte var fler.. Men tji fick vi.
Vid Skövde klev det på en mamma och (vuxet) barn med en gigantisk hund. Visserligen jätte snäll och lydig, men det tar inte bort det faktum att han tog upp så gott som hela golvytan!
Hur tänker sj här egentligen, man får ha två djur med sig var och det är sex platser i kupén. Vilket skulle kunna innebära 12 gigantiska hundar....
De kom också in i de små perioder av samtal, det blev som någon slags förståelse (eller vad jag ska kalla det), tillfälligt bekanta...
Tux var jätte duktig, lugn och fin, reagerade inte ens på att det fanns fler djur i samma kupé. Med jämnamellanrum fick han komma ut och sitta i mitt knä, vilket han uppskattade. Han är ganska lång så det måste ha varit skönt att få sträcka på sig lite.
När vi kom till Arlanda trodde jag att jag skulle gå sönder i bitar. Tåget är stillstående i minst tjugo minuter för att vänta in ett barn som föräldrarna glömt på Stockholm C!
Att vi ska stå still för att vuxna människor inte kan ta sitt ansvar! Jag hade inte sagt något i fall de hade kunnat hålla tåget jag skulle med i en fem minuter. Det var ju inte direkt mitt fel att ledningen inte var i funktion. Men sj verkar inte vilja rätta till sina egna fel.
Stackars barn, vad är det för föräldrar som åker iväg utan barnet. Det finns tillfällen då man kan behöva vara lite extra uppmärksam....
Sova var ju bara att glömma. Jag slumrade nog till någon stund, men inte mycket mer. Jag har jätte svårt att sova bra sittandes på ett tåg, en buss går bra, men inte tåget... Strumpan blev klar och så även en mormors ruta till mitt blivande lapptäcke. Jag hittade också tre kapitel ur Harry Potter (på svenska) som jag lyssnade igenom.
Vid fyra (jag hade varit hemma då om jag kommit med det första tåget) skulle jag kliva av i Sundsvall för att vänta på bussen i nästan 2 timmar.
Så på så vis gjorde det inget att vi var försenade, väntar hellre på tåget än i det stations huset. Men med tanke på dagens tidigare incident (eller gårdagen var det vid det laget) blev jag förstås lite orolig. Tänk om jag inte skulle komma bussen. Visserligen har jag min underbara Ewwe i Sundsvall, men ändå....
Men jag hade inte behövt oroa mig, bara glädje mig åt en kortare väntetid. Knappt en halv timme behövde vi vänta. Men under tiden hann ett fyllo som sov där prata lite med mig. Det är på något vis ganska otäckt, fast att det bara är en helt vanlig människa.
Bussresan var något av det drygaste jag varit med om, givetvis skulle bussen gå över Härnösand (fick byta buss där, ingen väntetid) och Kramfors. Visst, det är kul att känna igen sig, men inte den tiden på dygnet...
Sista biten hade dessutom sällskap av pratglada men dock mumlande förskolebarnet Josefin. Det började med att hon blev intresserad av Tux sen fick jag höra massa om hennes djur, grannar och allt möjligt. Fast hörde så mycket gjorde jag inte riktigt. Det visade sig att jag hamnat på en skolbuss och de är inte kända för att vara så tysta, lilla Josefin pratade inte så högt. Så jag gav lite random svar; "Jaha, vad roligt." eller "Det kommer nog att bli bra"...
Väl framme på busstationen i Sollefteå möts jag av lillebror. Som numera är hur lång som helst, men jag ser han fortfarande som kortare än mig. Ett 19årigt faktum blir man inte kvitt i första taget.
Han fick hälsa på Tux för första gången och berätta om sin nyinköpta skoter medan vi väntade på mamma. Som kom efter en liten trevlig pratstund, Petter släpptes av vid skolan och jag och Tux fick komma hem.
De hade gjort i ordning Petters gamla rum åt mig och Tux, Petter har flyttat in i mitt gamla rum. De har tapetserat över mina fina delfiner, fast de var nog rätt slitna..
Otroligt skänt att få lägga sig i en säng och sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar