Koas, koas, allting känns kaotiskt och rörligt. Anledning är det gigantiska arbete som väntar oss. Idag var en hel dag i skolan, först en ganska intressant gästföreläsning, en kille från en (ungefär) prbyrå/kommunikationsbyrå som snackade om lite arbeten de gjort, på ett oakademiskt vis. På ett sånt sätt jag skulle kunna tänka mig att jobba, utan svåra ord som man indirekt redan känner till...
Dessutom försökte han inte göra sig märkvärdig med en massa komplicerade ord, utan han pratade ett enkelt och förståligt språk men fick ändå fram sitt budskap!
Efter lunchen så babblade Oscar (vår doktorand) på i en halv evighet och svarade på frågor från främst två personer angående den stundande uppgiften. Återigen en gruppuppgift, dock ska vi bara vara fyra i varje grupp nu. Ett tag var det tal om att plocka i en ny och splittra vår grupp om sju i två nya grupper. Men som sagt, bara tal. Sen bildade två stycken en ny grupp med två andra och då var vi bara fem kvar. Då var det lite löst tal om att vi kanske skulle vara en grupp på fem istället för det rekommenderade fyra. Men även här bara tal. Under en rast bestämde sig två stycken för att slita sig lös och då var vi bara tre kvar. Vi bestämde kort och gott att vi skulle ragga upp en ny och sen köra. Men sen visade det sig att man inte fick skriva upp sig på ett case om man inte var tre, så vi hamnade i hörnet "vi-som-är-för-få". Eller som det kändes "oss-som-ingen-vill-vara-med-hörnet". Där stod också våra två före detta gruppmedlemmar som frigjort sig, det kändes måttligt dumt kan jag lova! Då fick man verkligen känslan av att det var mig det var fel på, det var mig de inte ville vara med, eftersom som vem som helst annan skulle vara bättre. Hur som blev vi tre dissade även i det hörnet... Vilket fick oss att börja tänka tanken på en grupp med bara tre. Men efter att nästan alla gått så var det fler grupper med tre och då förlorade vi ytterligare en medlem till en annan grupp. Så nu var vi bara två, jag och Ida.
Efter ytterligare massa om och men hamnade vi med två andra tjejer som jag inte har någon aning om vilka det är. Sen tillkom ytterligare en, så nu är vi en grupp med fem tjejer som knappt känner varandra. Den allmänna känsla blev liksom, vi gör det vi måste, punkt.
Så vad gör man, förutom känna sig lite stött och omtumlad, det är bara andas in och sätta igång.
Det som grämer mig så mycket var att jag tyckte att vi var en så bra grupp, vi hade alla olika infallsvinklar och alla tillförde något. Dessutom kändes som om vi kom bra överens utöver arbetet. Som idag, det var inget krav på vara gruppvis idag, ändå satt de sex andra i min grupp på en rad, men en plats ledig. Så det kändes otroligt roligt att äntligen få känna att man hade en plats någonstans. Att var man skulle våga sätta sig inte längre var ett svårt beslut...
Allt igenom funkade väldigt bra inom gruppen, vi hade tre stycken som var otroligt bra på att prata framför folk när vi gjorde våra redovisningar vilket kändes väldigt bra, eftersom det långt i från är min starka sida. Jag känner mig så obekväm, även om jag fick beröm idag för att jag dels har en skön dialekt att lyssna på och pratar tydligen på ett bra sätt. Vilket var väldigt skönt att höra, min nervositet har tydligen inte lyst igenom lika mycket som den gjorde på muntliga nationella i trean...
Att det är så mastodont projekt gör absolut inte det hela enklare, först ska vi definiera vår målgrupp, sen komma fram till hur vi ska kommunicera med den. Dessutom ska det presenteras muntligt som om vi vore en reklambyrå med en powerpoint inför en "låssas-kund", ett form av rollspel helt enkelt. Samtidigt som vi på det förbannade akademiska viset ska skriva en fördjupning, med delar och aspekter som vi inte tagit upp i powerpointen inte tog upp, hurra!
Till det här har vi tre dagar, som säkert kommer att sluta väldigt sent....
Där tycker jag att det hade räckt, gott och väl, men inte då. Vi ska skriva en egen essä på fritt valt ämne, dock mycket smalt och väldigt fördjupat på ca 5 a4! Visserligen har vi ungefär ytterligare en vecka på oss att göra det, men det är ändå hur mycket som helst!
Mitt upp i allting har jag dessutom fotbollsträning fyra gånger i veckan plus en match som jag ska försöka hinna till efter långa dagar med grupparbetet och sen ska jag fylla år mitt i allting också!
Det är bara för mycket! Visserligen skrev jag om hur tråkigt det var att vara arbetslös i höstas, men samtidigt får det inte bli för mycket och för höga krav. Någonstans måste det finnas en balans...
Men nu är det som det är och det kommer ge avtryck på utvärderingen av kursen fram till dess är det bara att bita ihop och göra så gott det går..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar