Jag har inte skrivit på en evighet. Trots att jag som vanligt har en massa att skriva om. Jag formulerar mina inlägg automatiskt i huvudet, men det är som om tiden inte riktigt räcker till.
Känns lite som när man skrev dagbok och sen glömde bort den i en vecka. "Hej Duvrosa! Förlåt att jag glömt bort dig..." (Min första dagbok, Duvrosa, som jag började skriva så fort jag kunde (den jag gjorde raka sträck i "skrivstil" gills inte) skriva någorlunda självständigt)
Det är verkligen kul med de gamla dagböckerna. Jag minns när jag berättade det jag visste, vilka det var i min familj, att en vecka hade sju dagar och ett år tolv månader.. Det finns noggranna beskrivningar om färger på mormor och morfars hus (de hade tre på den tiden, det gröna huset i Iggesund, det gula i Hassela och den röda sommarstugan i Gnarp).
En gång skrev jag till och med av en sago, om en mus som hette Bus. Sagan var baserad på bilder, (man skulle hitta Bus på bilden) men eftersom jag aldrig varit skicklig med pennan så finns givetvis inga bilder. Mer än mina minnesbilder då.. Jag minns mycket väl att Bus sitter på pappas axel när han läser tidningen.. (Enda gångerna jag ritade som yngre var när Ewwe ville det, hon är däremot riktigt duktig.)
Senare finns det roliga minnen från högstadiet, hur man tjafsade, om mitt krig mot Lisa, givetvis massa "hopplösa kärlekar" och annat smaskigt som hör den tiden till.
Jag minns hur jag i min enfald skrev av varje sms jag skickade och varje jag tog emot. "Det kostar faktiskt pengar att skicka sms och det känns dumt att bara slänga bort dem."
Det är mycket roliga idéer man har haft. Men jag kan i efterhand säga att jag haft ganska kul åt en del av meddelandena, men samtidigt ångrar jag inte att jag (efter att fått en ny mobil, som kunde lagra mer än 20 sms åt gången) sluta med denna ovana Då jag nu bara under sommaren skickat 985 sms och fått 896. Något säger mig att jag har haft gratis sms en tid..
Men jag undra just vad jag kommer skratta åt i mitt betende nu om tio år.
För det är ju verkligen så, det man gör nu tror man är rätt och någonstans det bästa. Det är som om man kollar i historien, mycket de gjorde föraktar vi och undrar över idag. Men för de som levde då var det kanske det mest självklara.
Det är spännande att se hur allting förändras, samtidigt som det växer eftertanke.
Men på tal om förändring, jag är nu "delhyrare" av en lägenhet i Trollhättan. Vi fick tillgång till vårt nya och gemensamma hem igår. Känns underligt, speciellt med att vi betalar hyra för en månad vi knappt kommer att vara där. Dessutom för båda lägenheterna, fast det är väl smidigast så, med tanke på allt som ska flyttas emellan och så.
Om exakt 30* dagar bor jag tillsammans med min älskling, 70 mil "hemifrån".
Ungefär samtidigt kommer mitt gudabarn att födas, vad jag längtar efter den lilla krabbaten. Synd bara att det är så precis att jag kommer hinna flytta. Men jag kommer skicka, mor, far och barn mina varmaste tankar och hoppas att allt går riktigt bra!
Får komma hem och hälsa på dem sen när de första vågorna lagt sig...
*Då jag inte gått och lagt mig än, har spenderat kvällen med min tokunderbara kusin (skulle kunna skriva långt hyllningsinlägg om henne, för så bäst är hon), räknar jag fortfarande dagen som igår. Alltså, en ny dag börjar då man vaknar och inte då klockan blir 00.00...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar