Kanske sista tentan och dumma tankar

Ja, kära S (kusin Sara?), nu har jag hårmodellat länge.. Håret ser i princip likadant ut, säkerligen aningen längre och kanske inte lika perfekt varje dag längre.
Den främsta anledning till tystnaden här heter internet brist. Vår kära leverantör på något vis lyckades ge oss internet först och sedan plocka bort det och allmänt strul kring det. Men i tisdags var det tillbaka och förhoppningsvis för att stanna.
Sedan har jag jobbat och försökt pluggat om vartannat. Det blev rätt många dagar i Hudik i oktober. Vilket bara är bra, men som gör mig sjukt nervös inför morgondagens tenta, som jag nu fått besked att jag får skriva. Internetbrist, disträ hjärna och lite för lite skola gjorde att jag helt glömde bort att man måste anmäla sig till de där tentaeländena.. Orutinerat, efter nästan fyra år på universitet borde jag väl lärt mig.. Men tydligen inte.
Men det är halvsvårt att mnotivera sig till det här vetenskapliga dravlet, läser c-metod just nu, när man märker att man faktiskt kan klara av ett journalistiskt jobb ändå. Det känns inte direkt som om de här kurserna bidrar till att göra mig en bättre journalist (om jag nu får kalla sig det), utan bara kommer att ge mig en högre ingångslön. Då man får en högre om man har en akademisk examen, vilket den här terminen ska ge mig..
Har jag riktigt riktigt och då menar jag riktigt tur i morgon med tentan så är det den sista tentan jag gör. Kanske någonsin. Men bara kanske. Det känns inte som någon omöjlighet att läsa ytterligare något, fast lite senare. Jag har inte anmält mig till kurs till våren, men jag har kikat lite. Men tror att jag ska låta bli och försöka komma ifrån skolan nu och förhoppningsvis komma vidare i livet.
Vart det nu är på väg..?
Sedan upptar återigen okontreta framtida problem min hjärna igen, fast att jag försöker trycka undan dem så poppar de upp i tid och otid. Jobbiga frågor om val, rätt eller fel och framför allt vad jag vill och vad jag borde göra. Jobbiga frågor som jag inte har något svar på och knappast kommer få genom att tänka på dem heller.
Uff, jag borde gå en kurs i avslappning, Carpe diem, leva i nuet eller annat i den stilen. Ta dagen som den kommer och låta bli att ta allt på så stort allvar. Lättare sagt än gjort, men helt klart nödvändigt.

Eller så kanske jag bara ska sticka i väg, fara till Grekland och rädda sköldpaddor ett tag. Det kanske vore något. Någon som följer med?

Nu ska jag försöka lära mig mer krångliga ord som coda, nominal eller varför inte essentialism?

Hårmodellat igen

Så, nu är det kanske dags att berätta varför mitt hår var så rakt i går morse att jag för jävels skippade duschen. Jag brukar själv slarva, på tok för mycket, när jag plattar mitt hår. Jag har inte alls samma systematik som en frisör. Och det var just en frisör som plattat mitt hår i måndags. Och inte vilken frisör som helst, en av de proffs-frisör som företaget som vill sälja in sina nya produkter och trender tagit fram.
Men kronologiskt ordning brukar vara en bra idé. Efter att ha jobbat under torsdagen och fredagen ( i Hudik) for jag med buss till stugan för att vintra och må gott tillsammans med min mor.
Vi plockade mängder med svamp, vintrade stugan och åt gott. På lördagskvällen  såg jag annonseringen efter modeller och fick en impuls om att inte säga något till Gustav. Uttagningen var dagen därpå (söndagen). Samma dag var Gustavs familj i stan och han skulle köra ett släp åt dem. Med hjälp av mamma lyckades vi finta honom med hennes besvärliga skoköp (som visserligen var besvärligt på riktigt). Uttagningen gick bra och de konstaterade att mitt hår varit med om en del. Jag är inte säker, men jag tror att de menade olika längder och frisyrer. Det stämmer ju också. Jag hoppas verkligen att det var det som de menade. Men då de inte sa något om slitet och knappt toppade på ena sidan så tänker jag oavsett dra den slutsatsen.
Redan vid uttagningen blev jag paxad av den ena frisören. Inte för att jag förstod till vad eller vad det innebar, men det kändes bra.

Sedan på måndagen var det enbart hon som rörde mitt hår. De vanliga frisörerna som jobbade på salongen vi var på fick göra mycket grundjobb och färgning på de andra modellerna. Den enda gången någon annan rörde mitt hår var när färgerna skulle tvättas ur. Ja, färgerna! Det färgades två gånger. Efter första gången såg det riktigt läckert ut med mörk längst in blonda och mörkare partier och majoriteten var fortfarande mitt ljusbruna.. Men sedan blev det färgat en gång till, i lila! Ja, det är visserligen min favorit färg, men halva min garderob blev plötsligt obrukbar.. Det får inte bli för mycket av det goda. Sedan klippte hon ytterst lite i min nacke för att sedan upplysa mig om att resten skulle klippas på scenen. Spännande. Det enda jag lyckats förstå då var asymetri. Inte mig emot. Snarare tvärtom.
Det var kul att inte bli rödhårig igen, vilket jag blivit de två gångerna jag varit hårmodell tidigare.
Håret blev bättre denna gång, men kläderna var nog värst hittills.

Efter visningen fick vi rada upp oss och frisörerna fick titta, lyfta och ta kort på frisyrerna. Jag kan inte annat än skratta åt alla kommentarer jag fick när de såg min förebild. "Du måste verkligen vara nöjd." "Oj, titta. Det här måste ju kännas bra." "Vilket lyft!"
Jaja, men riktigt så illa var det ju inte. Ni får ju tänka på att jag inte ens plattat håret där, jag hade knappt mascara på mig. Vid visningen hade jag lösögonfransar på mig! Skum grej och inte något jag kommer ta till mig.. Men nog behöver jag markera ögonen lite mer nu när håret är så mörkt.

Ska bli spännande att se Gustavs reaktion nu.. Vilket borde ske ungefär nu eftersom jag fuskat och för första gången i den här bloggen schemalagt en publicering...

Det finns mirakel

Hur är det möjligt att flytta, jobba samma vecka som man skriver en hemtenta som man blir godkänd på! Av den vecka vi fick på oss hade jag totalt 2 dagar då jag helhjärtat kunde ägna mig åt tentan. Jag fattar det inte. Siktet var helt inställt på att bara kompletteringar skulle vara en framgång. Bara komplettera någon fråga och slippa skriva om den helt. Men trott eller ej, jag blev inte bara godkänd, utan jag blev det med marginal. För min sista panikändring i sista minuten när jag insåg att jag inte refferat en av de egna hittade studierna på ena delfrågan fick jag till och med ett bra. En fråga var jag en poäng från fullpott. Ja, jag begriper mig verkligen inte på det här. Hur kan en (läs jag) som knappt fattade frågeställningarna och läste oförskämt lite i förväg få ett C på en tenta om vetenskapliga kommunikationsteorier. Men vad jag begriper och inte spelar inte så stor roll för nu är kursen historia. Tack för det.

I dag kom även första snön för i år. Eller för det här vinterhalvåret, jag menar, i våras snöade det också. Dock inte mycket i Stockholm. Vilket var väldigt typiskt. Efter gårdagen var mitt hår i extremt bra skick, platt och snyggt. Men som sig bör när det regnar så kommer lockarna fram. Mycket typiskt. Mina jeans var dessutom genomblöta och lagom till jag skulle cykla in till stan igen hade hunnit torka.
Sedan lyckades jag klanta till det ordentligt. Mor och Syster var i stan och ville lunchdejta. Jag tyckte det var en mycket god idé då mitt tåg till Hudik gick halv två och lektionen slutade tolv.
Men att tåget var framme i Hudik halv två och därmed gick halv ett var en helt annan femman. Kanske.
Jag hade tur att en annan vikarie skulle åka från Sundsvall så jag fick lifta med henne vid halv två så då slapp jag ta bilen själv ändå. Så dagen har både sjunkit och flytit.

Nästa vecka blir det ytterligare två dagars jobb, men det verkar ju på tentaresultatet att dömma, att det inte alls är några problem. Det enda som saknas nu är att alla tidningar slutar drar ner och börja fastanställa oss unga hungriga. Nu i dagarna kom beskedet att Dagbladet halverar sin personalstyrka. Det känns aningen oroväckande för framtiden. Men den dagen den sorgen. Det kanske finna mirakel i framtiden med!

Tid till över

Andas. Nu har jag två timmar att göra precis vad jag vill med. Förra veckan gick helt åt jobb, jobbade fyra dagar, var på arbetsintervju en dag och däremellan försökte jag göra en hemtenta med virriga frågor och krav på att hitta i en beskrivningen en artikel och i andra en artikel. Jag blir inte förvånad om jag sitter och kompletterar tentan om någon vecka. Men det var det värt för att få jobba.
Helgen har jag varit ledig och fått umgås med Gustav igen, det blir inte så mycket tid tillsammans när jag veckopendlar.
Vi har varit i Birsta och jagat saker, mycket saker och konstiga saker. Saker som man inte köper så ofta och som man inte riktigt vet var man ska få tag i dem.. Förutom på Ikea.
Men jag gjorde verkligen vad jag kunde för att slippa gå in dit. Inte för att det är jättestort och tar jättelång tid, inte för att det inte är bra saker, inte för att priserna inte är låga och inte för att det inte finns ett antal varianter av varje sak att välja mellan. Nej, utan för att alla, alla handlar där. Alla har Ikea möbler hemma. Deras lättillgämglighet har gjort att de saknar själ, de är opersonliga. Men som vanligt hamnade vi där till sist. Typiskt.
Men ett nytt badrumsskåp, vägghyllor och gardinstänger till klädkammare (som klädstång) och annat krafts.
Däremot lyckades vi hitta en liten badrumsmöbel på Jysk i stället. Men som vanligt så har den Jysk-kvalité... Så vi får se hur mycket underhåll för att se någorlunda bra ut en längre tid.
Vi har hunnit en hel del i helgen. Gustav har dragit kablar, ström in till Kaka (mini-frysboxen som namnet antyder vad den ska innehålla) och tre nätverkskablar. Uttaget sitter ju i fel ände av lägenheten, i mitt sy/hobby-rum, och i stället för att sätta en låda som skickar lite trådlöst där så ska det dras kablar för att lådan ska stå någon annanstans och göra något som ger samma effekt, fast på ett mycket bättre sätt. Tror jag. Gustav har säkert försökt förklara och motivera varför, jag slog nog dövörat till, nickade, log och sa: "Gör så älskling, det blir jättebra".

Ja, för er som undrar så kändes inte intervjun så bra. Det är konstigt att vara på andra sidan, speciellt när man (läs jag) ska svara på frågor om sig själv och dessutom försöka sälja in sig själv. Suck. Det är bara hålla tummen, men det känns som min sämsta arbetsintervju hittills. Men det är som jag ser det, vi får hoppas att tidningen tycker annorlunda.


Nu ska jag ta och plocka lite mer, packa för två till dagar i Hudik och kanske också för kurs-start, efter det här:

Nu till något helt annat, jag har visserligen av anledning (flytt, tenta och jobb) inte haft så mycket tid att skriva på sistone, så det är tur att ni har det. Mina två senaste inlägg har båda fått tre kommentarer (nog för att en är dubbelt för syster, men det låter bättre med tre på varje),  vilket är någon slags rekord. Jag har inte hittat något bra sätt att svara på kommentarer, hittills, vilket är riktigt dåligt med tanke på hur länge jag bloggat. Hur som. Hittills. I slutet på mina inlägg ska jag nu ta och svara på kommentarer.

Kommentar-svar:
Marielle: Jag letade efter systemkameran nu på morgonen, men hittade den tyvärr inte. Men bilder kommer så fort jag hittat den och vi börjat få lite ordning. Jag har än så länge inga bra bilder på rummen. Jag har tagit en rad olika mobilbilder, men försöker att inte lägga upp mobilbilder på saker som jag har tillfälle att fota senare.

Syster: Ja, gör det. Vi har inte riktigt kommit till gästrummet än. Där står mest "överblivna" möbler som vi vill få plats med, men kanske måste ge upp.. Dessutom ligger takfönster-ram-grejen där och lite lister till köket också. Golvet där inne är inte bytt än. Men till jul borde det vara klart!

Sara, Johanna, Marielle: Tack för er pepp! Ja, jag ska försöka se det positivt, även om det inte är det lättaste när man varje vecka läser om stoooora neddragningar på i princip alla redaktioner. Men att lägga sig ner och dö lite i ett hörn hjälper inte..

Hej mitt nya liv

Helgen har varit fullspäckad, men nu är flytten äntligen klar. Numera bor jag i ett riktigt trähus och inte en betonglåda. I ett villaområde och inte getto, men framför allt i ett hem och inte i en bostad.
av någon anledning känns livet mycket enklare på andra sidan stan och ja, gräset är grönare på vår nya sida.
Natten mellan lördag och söndag var den första i vår nya lägenhet och vi vaknade av att solen tittade in. Det är helt fantastiskt att ha sol mer än några timmar på eftermiddagen. När jag tittar ut genom fönstren ser jag fina hus, trädgårdar och träd. Står jag på tå i köket och tittar ut genom takfönstret har jag havsutsikt och ser bort till den gamla lägenheten.
Det är fortfarande en del som behöver åtgärdas i vår nya lägenhet, men just nu njuter varenda cell i min kropp av golv som knappar, dörrar som gnekar och ett hus som andas!

Men att flytta på en helg, eller rättare sagt en och en halv dag (då vi fick den nya nyckeln först vid ett på lördagen), hade inte varit möjligt utan Flyttfirma Felefanterna, Bonden och Hasse, som sprang sig svettiga med lådor, möbler och påsar för våra två trappor och som drog upp vår madrass och den stora soffan i rep från balokngen. Ja, ni läste rätt, de rymdes inte i trappan så Gustav for och köpte rep.

I söndags hade vi fantastisk städhjälp av mamma, pappa och syster. Utan dem hade vi hållt på städa hela natten. Vår kvartersvärd som är den mest pedantiska och nästintill förtryckande människa jag tror jag träffat godkände städningen med en snabbåtgärdad anmärkning om lite damm under badkarlet.

Hela besiktningen var en pers och jag var glad att vi var där båda två. Jag var hela tiden nervös att han skulle hitta något att anmärka på när han lyste med sin ficklampa i varje spikhål och alla hörn.

I söndags var vi och veckohandlade för första gången. Vi har fått rätt långt till mataffärer nu, men vi har nog varit lite väl bortskämd med fem minuters gångavstånd.. Det var i alla fall första gången vi hade en kundvagn. Gustav sa att det märktes att jag var nybörjare på att köra vagn och jag antar att han har rätt.

Just nu är det lådor exakt överallt, möjligtvis med undantag för köket och givetvis datarummet vi gjorde i ordning så att jag skulle kunna koncentrera mig på hemtentan från helvetet. Med andra ord var jag inte sen att tacka ja när jag blev erbjuden att jobba fem dagar den här veckan. Dock var jag tvungen att nacka nej till morgondagens jobb då jag har en arbetsintervju inbokad då. Håll alla tummar ni har för guds skull. Eller snarare för min skull. Jag vill inget hellre än jobba, förutom det där med att få vara frisk, fred på jorden och den biten då...

Fördelar med att ha ett jobb

I bland är det verkligen snabba puckar.
Öppnade mejlkorgen i morse för att se om Mitthem hört av sig om eventuell tidigare utflytt, vilket de inte hade, och hittar ett nytt mejl: "18-19 sept?" från ingen mindre än redaktionschefen... Så i morgon efter lektionen sätter jag mig på tåget till Hudik för en kvällsjobb. Sedan bär det av hem igen, eller snarare till skolan på onsdag morgon för att sedan återigen ta tåget till Hudik och en kväll till.
Precis vad jag behövde.
Det ska bli så skönt att få göra något konkret som dessutom är roligt och som någon är beredd att betala för att man ska göra. Det är rätt läckert ändå, det finns någon som är beredd att betala för det jag kan och för min tid. Att vi läser en teoretisk kurs, om teorier, gör inte saken mindre läglig.
Jag blir smått tokig av att bara gå hemma och dra benen hela dagarna. Böckerna har inte kommit än – dålig planering, ja, jag vet.
Däremot har jag en bok, en engelsk, på pdf. Men det blir aldrig samma sak att ha en bok på pdf som i pappersform, enda fördelen är att det är betydligt billigare och lättare att söka på specifika ord, vilket jag ofta kan sakna i (läro)böcker. Att den är på engelska resulterar i att jag känner mig smått korkad också, fackböcker på engelska borde översättas innan de sätts upp på litteraturlistor som jag ska ta del av.
Harry Potter är mer min nivå på engelska böcker.
Hur som, det resulterar i sin tur på att jag:
1. Har dåligt samvete för att jag borde ha beställt böckerna tidigare
2. Så att jag hade kunnat plugga
3. Att jag donar med disken (stoppar in i maskinen, plockar ur, fyller på, diskar förhand), dammsuger, städar kaninburen
4. Har dåligt samvete för att jag inte läser den engelska pdf:en eller far till skolan och tar ett dygnslån
5. Oroar mig för framtiden.

Sedan går jag runt och känner mig allmänt överflödig och socialt undernärd. Jag är livrädd för att bli arbetslös nu efter den här terminen. Det är faktiskt min sista. Då har jag (så vida jag inte bryter mönstret och kuggar någon kurs) 255 högeskolepoäng, vilket motsvarar åtta och en halv termin eller fyra och en fjärdedels år. Vilket i sin tur är så gott som all min tid sedan den tydligt av staten utstakade vägen tog slut.
Det känns tokläskigt att inte riktigt veta vad som händer under våren. Jag kommer bli tokig av att gå hemma. Visst, när man har fullt upp så längtar man efter lite ledigt, men när ledigheten blir ofrivillig knäcker det en. Jag tycker alla arbetslös som inte blir heltossiga gör det bra. Nog för att jag skulle kunna sitta och virka dagarna i ända så skulle det känns så bortkastat på något vis och pengar är inga problem, nog har jag råd att vara arbetslös i några månader.
Nej, det är den andra biten av att ha ett arbete som kommer göra mig knäpp och deppig. Att gå hemma utan att någon bryr sig särskilt mycket av vad man gör. Att kunna sova bort hela dagen utan att det gör något. Att inte ha det sociala med personer man själv inte valt att känna, att ens tid inte spelar någon roll och inte är värd något skulle göra mig knäpp.
Smidigt att jag valt det yrket som alltid ligger fem i topp på Arbetsförmedlingens svarta lista. Bra jobbat, Rebecka.
Men det ska nog lösa sig på något vis. Nu ska jag ta och lägga mig så jag orkar göra toksnygga sidor och sätta superrubriker åt Hälsingarna i morgon!

Hejdå Sofia Matsson

Äntligen, äntligen, nu får jag börja finnas aktivt på nätet igen. Sedan skolan började för knappt två veckor sedan har jag varit fusk-nolla i Committ. Nog för att det varit härligt att återigen få skrika "C-O mittare - Vi är Committare", så har det varit väldigt väldigt konstigt. Jag har inte känt någon av mina gamla studiekompisar här, jag har hetat Sofia och inte haft någon som helst aning om vad Sundsvall är för stad. Men det jobbigaste har nog ändå varit att jag behövt vara så inaktiv som möjligt både här och på facebook för att inte röja min identitet. Jag har låtit bli att kommentera sådant jag annars hade velat kommentera, jag har inte tryckt gilla på sådant jag egentligen gillar och jag har inte lagt upp någon egen status.
På något sätt fyller visst den där hemsidan någon form av socialt behov i mitt liv. Ett liv som nu till stor del består av att vara ensam hemma (med Tux) och försöka ta mig i genom en pdf-bok på engelska som består av väldigt många sidor lång och tråkig text om forskningsteorier inom media och journalistik.
Men i går for äntligen Sofia Matsson i väg som Rödluvan på filmsittningen och kom hem som Rebecka Lindberg i Rödluvan utstyrsel. Skönt. Men antagligen kommer det väl att bli tomt utan den nya klassens tro om att jag går i deras klass och den indirekta förväntningen från dem och generalerna att jag ska vara med på nollningsaktiviterna. Nu är det ett fritt val och gruppgemenskapen, om än den var "falsk" eller snarare oäkta och tillfällig, finns inte där längre...

De utlovade semesterbilderna

Semestern började med klättring i en höghöjdsbana i Borås. Vi klarade alla banorna och gjorde alla utom den svåra två gånger. Den svarta var den svåraste, stegen var omänskligt långa och gå på två linor i rad var rätt jobbigt. Speciellt i gummistövlar. Efter banan var det dags att hitta parkeringsplats till Brum, vilket inte var det lättaste. Det var rätt ont om långtidsparkeringar i den där staden. Men till sist hittade vi en och då var det nästa steg, skruva på däck, pakethållare, skärmar, reflexer och annat skoj som plingklockor på cykeln.

Efter en natt tält kom vi inte många kilometer innan bakdäcket protesterade mot vår semester genom ett högt pang... Att cykla på ett platt däck är långt ifrån optimalt. Så Gustav fick ta bussen in till Borås för att fixa ett nytt däck och slang då revan var så lång att alla våra lagningslappar inte ens räckt halvvägs. Jag satt snällt kvar på min refug och väntade. Semestern blev lite försenad..

Jag har tittat många timmar på Gustavs rygg under den här resan. Men också virkat och tittat på djur i hagar. Det blev inte många bad under den här resan, inte för att det inte behövdes, svettiga och äckliga var vi mest hela tiden. Men solen visade sig för lite och vattnet var inte jättevarmt..Dessutom torkade inte badkläderna så bra, trots vår fina upphängning. Jag hittade även lite björnbär i ett dike som jag kokade sylt på i går kväll..

Väl inne på hotell-rummet i Göteborg hängde vi såväl tält som liggunderlag och sovsäckar på tork. Även badkläderna som inte torkat ordentligt hängdes upp. Det såg minst sagt kaotiskt ut inne på vårt rum. Vi fick också våra matsaker ordentligt diskade, vilket vårt vatten inte räckt till tidigare. På kvällen åkte vi det mesta på Liseberg och jag kom fram till att jag nog gillar Insane på Grönan bättre än Balder...

I fredags var det fin middag i tältet. Grillad kyckling, cous-cous, körsbärstomater och vitlökssås. Gustav fick till och med njuta en lite mjölk. Sammanfattningsvis har semestern varit toppen. En lagom träning inför nästa års cykelsemester. Men då ska båda däcken vara utbytta. Kullagret (tror jag det var) höll på vandra ut från framdäcket under den sista dagen. Så det vobblade riktigt bra. Tur att Gustav vid det laget var mycket duktig styrare...

Hej Världen!

Här är jag! Tillbaka i civilistationen efter knappt en vecka bort från allt vad cyber-värld, tv och nyheter heter. Jag har ingen aning om vad som hänt den senaste veckan, eller ja. Det är klart jag har. Jag har sett skog, söta cykelvägar, Gustavs rygg, röda gummistövlar med gula skosnören, mängder av sjöar, Gustavs rygg täckt av en annan tröja och ungefär det.
I tisdags hämtade vi tandemcykeln som är vårt hittills sydligaste fordon (bilen köpte vi i Borås, de andra cyklarna i Trollandet och den senaste i Stockholm). Som tur var gick den på cykelstället utan olagligt mycket utstick om vi (läs Gustav) tog av däck, skärmar och pakethållare.
I Borås gick vi höghöjdsbana, det var mycket roligt även om vi var lite orörliga i vår jeans och regnkläder.
Sedan tog det sin lilla tid innan vi lyckades hitta en lämplig parkering att lämna bilen på, en där man fick stå mer än tre timmar och två dagar. Till sist hittade vi ett p-hus precis vid järnvägsstationen. Då var det bara att bygga ihop cykeln och haka på de lånade cykelväskorna. Vilket också tog sin lilla tid, först vid elva-tiden på kvällen kom vi i väg. Det blev en spännande första tur, om än inte så lång. Trött och less pojke, mörker, uppförsbackar och möra muskler efter klättrandet gjorde att vi tog oss någon kilometer från stadskärnan där vi hittade en öde tomt (utan hus) som vi satte upp vårt tält på.

Morgonen därpå, efter att ha upptäckt att vi glömt kåsor, bestik, muggar, diskmedel och svamp i bilen skulle Gustav pumpa bakdäcket lite. Det blir ju rätt tung belastning där med både mig och packningen. Men då sprack det och det blev en jättebula där slangen trängde sig ut. Suck. Ingen av oss hade någon större lust att cykla till Borås och leta ett nytt däck. Uppförsbacken vi just tagit oss över var inte direkt nådiga. Lite vinyltejp fick fungera som bandage. "Vi hittar säkert en affär efter vägen till Allingsås."
Så gav vi oss i väg. Hurra! Ännu mer uppförsbackar, precis vad två ovana tandemcyklare behöver. När vi kommit fem kilometer från Borås märkte vi att en skruv tog emot vår fina lagning, så vi hoppade av och skulle bara leda cykeln fram till ett lite mer lämpligare ställe att stanna på.
"Gustav, vi måste stanns nu, det tar i någonannanstans med..."
Han hann knappt fråga var det tog i innan däcken small. Boom!
Det blev en flera centimeter lång reva i däcket som blev plattare än platt på mindre än en sekund. Det började verkligen bra det här.
Men lite tur i oturen hade vi för det fanns en busshållplats inte långt från olycksplatsen. Gustav tog bussen in till Borås, medan jag satt på min lilla vägö och gjorde vad jag kunde för att slå ihjäl tiden. Vilket gick bra till en början, men desto segare när jag upptäckte att jag glömt mönstret till den duk jag tänkt virka.
Som tur var tog det inte allt för lång tid innan Brum dök upp med en cykelmekaniker (även kallad Gustav), ny slang, nytt däck, virkmönster och matsaker.
Det tog inte heller speciellt lång tid för Gustav att få det trasiga däcket utbytt, desto längre tid tog det för honom att komma tillbaka efter att ha farit i väg för att parkera Brum i p-huset igen. En och en  halv timme senare skulle nästa buss gå. Som tur var hittade han en stadsbuss som tog honom dit vi slagit upp tältet. Jag lyckades helt själv cykla tandemcykeln till Gustav som kom gående.
Äntligen kunde vi börja om vår semester.
Nu gick det desto bättre och vi trampade på och blev snabbt bekväma med att cykeln hade två motorer och var lång som en lastbil. Det dröjde inte länge innan jag virkade medan jag trampa. Den dagen tog vi oss till Allingsås och en bra bit till, nästan till Gråbo, där vi hittade en mycket trevlig cykelväg och en söt liten skogsäng där vi slog upp vårt tält och lagade middag.
Den natten var det min tur att väcka Gustav på morgonen då jag frös om fötterna. De tidigare nätterna är det jag som fått värma honom. Nästa mynt-besparings-projekt blir helt klart en dubbelsovsäck. Min är ganska slut efter många, många scoutläger och några cykelsemestrar och Gustav tycker att hans är för trång. Hur som så passar inte dragkedjorna och vi ryms nästan båda i min.

I torsdags tog vi oss den sista biten in till Göteborg, lyckades hitta ett hotell som uppfyllde våra höga krav som bestod av dusch, säng och värme med placeringen rätt nära Liseberg. Ett stort plus var att cykeln fick stå inlåst på en innergård också. Efter att ha duschat, vilket minst sagt behövdes, och fått i oss en bit mat hängde vi upp tält, sovsäckar och liggunderlag på torkning och luftning. Vilket också behövdes.
Sedan väntade en helkväll på Liseberg där även en gammal arbetskompis till Gustav dök upp och lekte med oss. Det blev ett mycket roligt avbrott från allt trampande.
Efter en god natts sömn utan att någon av oss vaknade och frös väntade en liten tur på stan där jag fick fylla på förrådet av block-schampoo och block-balsam innan vi trampade vidare mot Borås och Brum igen.
Det tog dock sin lilla tid att hitta rätt ut ur staden, men det gick det med.
Efter ytterligare en natt i tält, lite mer cyklande och några mil med bilen var vi i Lidköping och hos en klasskompis till Gustav och granne i Trollandet. Där slog vi läger för natten, fick åka och köra rolig bil utan tak, se en bra film och äta dagens andra pizza för att avsluta dagen med sömn i skön soffa.
Nu är vi åter på väg norrut, till veckan börjar skolan igen och det är mindre än en månad till att vi byter miljonprogrammsgettot mot ett riktigt hus och något som kan kallas hem. Ja, jag längtar verkligen. Vi ska bara klura ut vad vi ska göra med alla sex rummen...


Ääh, nu ger jag upp. Hade gjort fem kollage som skulle dela av textmassan lite, men någon stackars radioplanerare har inte lyckats se till att E 4:a har vettig nätuppkoppling. Så bilderna kommer upp i kväll i stället...

Mot oändligheten och vidare

 

Då var tandemcykeln hämtade. Den var precis så fin som på annonsbilden och allting har gått väldigt smärtfritt. Vi stannade vid ett litet köpcentrum i Gisslaved för att ta ut de sista sedlarna och för att kolla på gps:en (Gustavs telefon) vart vi skulle. Det visade sig vara på andra sidan om ett av varuhusen. Så till och med det gick smidigt.

Nu är vi på väg mot Borås, med större delen av cykeln på cykelstället, för att i kväll gå en höghöjdsbana. Samma stad som vi för drygt tre år sedan tog tåget till för att sedan ta med vår blåa Brum som sedan tagit oss många mil runt om i Sverige. Framför allt den här sommaren…
Just nu regnar det. Som det gjort mer eller mindre hela sommaren. Men vi har sagt att det är okej med regn nu och ungefär en timme framåt. Men sedan är det bra. Sedan ska vi ha sol, eller åtminstone uppehåll.

I natt tältade vi vid Vätterns nordliga spets, på en hård och knölig stenhäll vid en rastplats. Vi kom inte så långt som planerat vilket vi skyller på vår godtrohet för elektronikens välvilja. Gps:en lurade ut oss i ett riktigt bondesamhälle, med hagar stora som ett dussin fotbollsplaner och åkrar till horisonten. Hade vägen varit lika krokig som järnvägen mellan Sundsvall och Härnösand och inte bestått av grus hade vi varit glada. Men ack sådan tid det tog och inte en endast liten loppis så långt ögat nådde. Till slut gav upp och tillät gps:en att guida oss även på motorvägar. Vi hamnade i Örebro där vi utfodrades och jag tappade lavahet pizza på min vita tröja.
Förutom det har vi hunnit med ett dopp i Lillsjön någonstans längs vägen och polkagrisar i Gränna.

Ja, som om det inte vore nog så har vi även sagt upp vår lägenhet och i oktober lämnar vi Skönsberg för en vindsvåning på Östermalm. Lite dyrare boende än nu, men betydligt bättre. Eller vad sägs om helkkaklat badrum, en gigantisk och en liten balkong, egen trappa, relativt nyrenoverat kök med takfönster, två stora rum, fyra små med tak som då kommer att vara nymålade?

Lägg sedan till närhet till stan, fantastisk utsikt och en fin trädgård så vet ni var ni hittar oss de närmsta åren..




Vid det här laget är vi framme i Borås och det regnar fortfarande. Tur att det är några timmar kvar till vi ska apa oss på hög höjd, fram till dess får det sluta regna medan letar fynd i Knalleland.
För övrigt undrar jag vem som kommer på slogans för städer och kommuner...?!

På väg tillbaka

Ja, det blir inlägg här mer sällan sedan jag startade virkbloggen. Men så kan det vara och det kommer antagligen gå i vågor. Så klart har det hänt en hel del sedan jag skrev sist, vid närmare eftertanke så var det en hela vecka sedan så. Jag har kommit hem igen, en natt tidigare än tänkt. När jag slutade ringde det en liten pojke som kommit för att hämta hem mig. Han stod en stund senare utanför mitt jobb, eller ja, ex jobb vid det laget, med tio rosa-gula rosor i handen och sa "Hej, vill du följa med hem?".
I lördags var det fullt upp, först dop ute i skogen (läs Näsåker), sedan byfest i Granvåg och slutligen altanfest i Nordanåker. För att sedan åka hem till Sundsvall eftersom det blev tidigare än planerat på festen bara för att komma fram och inse att vi borde ha stannat i Lugnvik. Vi behövdes mer där.
I söndags blev det marknad, tråkigt väder och ja, egentligen inte så mycket mer. Jag gjorde inga direkta fynd heller, ett katthus till Tux i julklapp (ja, jag tror faktiskt inte han läser min blogg och ni säger inget åt honom!) och en rolig sak man kan göra skruvar i potatis och morötter med.
I måndags var det Nes-dag = Nelly, Ewwe, Stella. Lilla tjejgänget.
Men framför allt har jag hunnit med två fotbollsträningar. Shit vilken dålig form mina vader är i! Nog för att jag antog att jag skulle ligga efter, men vaderna?! Jag har ju fortfarande problem att få tighta jeans över dem. De behöver helt klart vakna till, jag måste bli snabbare på kortare sträckor. Det är det inget snack om. Men det kommer nog om någon vecka. Synd bara att jag blir borta hela nästa vecka. Men jag vill på cykelsemester med.
Tånaglarna är i alla fall tillbaka till sitt normaltillstånd. Det vill säga att de inte sitter på mina tår. Det är bara en tidsfråga tills stortånaglarna lämnar in avskedsansökan, vilket gör Gustav missnöjd. "Hejdå, det var trevligt att få se er med naglar. Men vem vet. Hon kanske slutar spela någon gång i framtiden igen.."
Pööh, inbilla dig inget. Jag har ju knappt börjat igen.
I dag var jag och Gustav och kollade på en ny lägenhet. Jättefin. Tvåa stod det, men jag skulle säga trea, två rum hade en väldigt stor öppning mellan sig, därav. Så den vore det inte helt fel att få flytta in i. Vi har även en till lägenhet, en hel vindsvåning som vi ska titta på i veckan. Vore skönt att flytta snart. Från miljonprogrammet och E 4-bro-bygget. De lever om och det tidigt på morgonen!
Nu ska jag ta och lägga mig så jag orkar upp och ge Gustav en hejdå-kram i morgon för jag kommer inte få se honom förrän när det är dags att sova igen. Jobbet tänker uppta all hans tid i morgon...

11 procent

Jag satt och bläddrade i min almenacka. 22 nätter sedan 29 januari, 22 nätter på 200 dagar. Det är 11 procent. Det är alltså så många nätter jag har tillbringat i min egen säng det senaste halvåret. Som längst har jag varit fyra dagar i sträck i Sundsvall och det var i april...
Det börjar verkligen kännas nu.
På fredag gör jag min (för den här gången) sista dag på HT, eller Hälsingetidningar ska jag väl säga då vi faktiskt redigerar fyra tidningar varje kväll. Då blir det förhoppningsvis den längsta sammanhängande tiden som jag får somna i Gustavs famn och vakna upp i min egen säng av att min kanin skakar galler och vill skutta runt i lägenheten och ha mat exakt samtidigt.
Men det är inte helt säkert att jag får sova i min säng på lördag, vi ska i väg mot Kramfors då... Men sedan, sedan väntar en vecka i Sundsvall innan det bär av för ytterligare en vecka semester.

Under det senaste halvåret har jag haft nycklar till sex olika boenden.Tre av dem brukar jag visserligen alltid ha (till Sundsvall, Sollefteå och sommarstugan), men det är ändå en ökning med 100 procent. Just nu har jag fyra olika boendenycklar. Men på lördag får mormor tillbaka sin nyckel.
Det har varit jättelyxigt att bo hos henne. När jag kommer hem på kvällen lyser en liten lampa och min bädd ligger ordninggjord på soffan. På morgon väntar hon tills jag vaknat av mig själv och sedan ställer hon fram frukosten. Att jag frågar om jag ska diska efteråt har nästan blivit som en ritual, för jag vet egentligen svaret innan. "Men det kan jag väl göra. Gå och gör något roligare du.."
Vid ytterst få tillfällen har jag lyckats övertygande henne om att jag fatiskt kan diska.
Sedan har vi handarbetat i kapp, gått och handlat eller så har jags prungit en sväng för att sedan vid två-tiden bli serverad lunch.
Mormor har verkligen skämt bort mig.
Ändå är den här typen av distansboende det som varit jobbigast. I Stockholm var det så långt att det var omöjligt att åka hem varje ledig dag, som jag gör nu. Det var till och med för långt för att åka hem varje helg. Jag var hem två gånger under den tiden. Gustav däremot var ner dubbelt så många gånger och på grund av tur mycket längre tid också, någon av gångerna längre än en vecka.
Så då fick jag ändå ett liv där nere, men nu under sommaren rycks jag mellan Sundsvall och Hudiksvall hela tiden. Det är inte värt att ta med massa saker till Hudiksvall för man ska ju ändå snart tillbaka till Sundsvall. Jag lever i min resväska den här sommaren.

Jag hann inte landa i Sundsvall efter Stockholmsvistelsen innan det bar i väg på semester. När vi kom så var det dags för jobb på en gång. De första dagarna jag åkte emellan gick åt att packa upp efter både Stockholm och efter semestern, vilket inte vill säga lite med tanke på allt garn som skulle sorteras...
Men nu är det snart dags att landa. Nedräkningar har börjat och står än så länge på tre dagar kvar på jobbet, fyra nätter till på mormors soffa, eventuellt en natt i Lugnvik och sedan blir det rekord. Fem nätter i min egen säng, innan det bär av till sommarstugan med fint besök från Umeå. Därefter blir det flängit igen, neråt landet för att hämta hem vår cykel.
Höghöjdsbana, Liseberg, återseende, cykling, tält, mat på triangia och sol med bad står på schemat.
Men efter en vecka kommer jag hem igen och då är inget mer fläng inplanerat.

Fast vem vet. Vi kollar ju på nya lägenheter hela tiden, så vem vet hur många nätter till det blir i den vi har nu. Ett som är säkert är att jag tänker sova i min säng även i den nya lägenheten.
Vi ska på visning för en vindsvåning i ett mysigt trähus till veckan. Två balkonger, lite fönster, snetak, runt 100 kvadratmeter, tre små rum, två stora... Jag hoppas bara att den är så fin som jag föreställer mig den.

För övrigt så fick jag besked om sista uppgiften för sommarkursen i dag. Plus ett slutbetyg, meda andra klarade jag det. Ett vackert mellanmjölks C blev det. Helt okej då jag inte lagt ner hela min själ i kursen. det hade verkligen känts tungt att inte ha klarat sista uppgiften och panikartat börjat leta efter ett bibliotek att låna böckerna på igen.

Jag överlevde

Jag har gått omkring i träningskläder och i uppsatt hår i flera timmar i förväg eftersom jag trodde att träningen började vid sex och inte vid åtta. Det var så dte stod i mejlet. Tur att jag ringde.
När jag väl kommer dit pågår en match mellan två killlag och jag har ingen aning var jag ska ta vägen.
Jag ser ett gäng tjejer i ett omklädningsrum. Men hur kommer jag dit?
Jag med hjärtat bultande i halsgropen testar att ringa tränaren jag varit i kontakt med, inget svar. Jag inte svara på varför mitt hjärta slår så hårt och så snabbt. Eller jo, egentligen är det väl inte så konstigt även om det känns lite löjligt. Vad har jag egentligen att vara nervös för och vad är det värsta som kan hända..?
Jag lyckas hitta ett hål i nätet och några tränare som står utanför omklädningsrummet. Det är ingen av dem som jag varit i kontakt med, men de visar in mig och presenterar mig för laget. Jag får genast frågan om jag är utespelare. Inte vilken position, utan om jag är målvakt eller inte.
Antagligen så har de brist på målvakter. Det blir lätt så i lag. Utom mitt när vi precis började spela elvamanna då vi var en målvakt för mycket och jag gjorde mig bäst på plan av de målvakter som fanns. Ibland funderar jag på hur bra jag hade varit om jag fortsatt stå i mål eller om jag hade tränat som utespelare alla de gånger jag stod och slängde mig efter bollar på träningar och matcher.
Jag tror i alla fall att det är mina år som målvakt som gjort mig till back och att jag har så stårt att kliva över till andra planhalvan. Jag kan helt enkelt inte lämna försvaret, även om jag "tvingats" till det under vissa matcher.
Hur som, där står jag med allas blickar på mig. Vem är hon i den röda tröjan?
Jag lyckas få ur mig något om vilka lag jag spelat med tidigare och att jag nu vill börja igen.
Sedan är plötsligt halva laget borta. De har gått till planen någon bakväg. Jag följer efter.
Går jag för nära nu? Borde jag säga något?
Jag håller ett lagom avstånd och ställer min flaska där alla andra ställer sina.
Sedan är det dags för uppvärmning. Några vändor fram och tillbaka över plan. Vilken fart ska jag hålla? Nähä, man ska inte springa hela vägen till linjen, okej. Nej, nej, krocka inte med de som vänder.
Det finns ingenstans att ta vägen. Jag springer i mina röda tröja mitt bland alla mörkblåa spelare. Det är ingen tvekan om vem som inte riktigt passar in. Både Ruif och Tfk spelade i rött, vilket jag alltid trivts med. Och den gröns Sollefteå ff-jackan är det inte en suck att jag kommer i, inte så att det ser bra ut i alla fall. Jag har svårt att känna mig lika peppad i en gul tröja som jag gör i mina röda. Rött, den arga och varnande färgen. Här kommer jag. Men nu kändes det inte helt rätt. Men att ta den svarta domarjackan kändes inte riktigt som ett alternativ och några andra träningsjackor äger jag inte.
Sedan blir det övningar i cirkel, passning, nedtagning, passning, löpning. Slå inte bort bollen, passa inte till samma ovanligt många gånger tusen förmaningar från mitt nervösa samtidigt som jag ska försöka göra rätt.
Nog märks det att det var några år sedan jag spelade på allvar. Det vi sysslade med på kåren är inte ens i närheten.
På skottövningen lyckas jag gå i helt fel ordning till de olika stationerna. Det är svårt att ta rygg på någon när alla har samma kläder och långt hår i svans. Jag var den enda korthåriga och med två tofsar i håret, jag var dessutom tre år äldre än den som var närmast mig ålder. Men jag får fortfarande visa legg på krogen så det är väl inget som syns i alla fall.
Däremot lyckas jag sätta mitt första skott, precis under ribban. Vilket får mig att slappna av lite, vi hr dessutom tagit av oss överdragströjorna nu och deras blå t-shirts är inte så långt ifrån den svarta utan tryck jag tog i Gustavs låda. De blåa shorten är lite ljusare än de andras men funkar och de svarta domar-strumporna är rätt anspråkslösa.
Sedan missar jag förståss en massa skott, de flesta flyger över målet.
På smålagsspelet går det så där. Lika många som jag tar bollen av, lika månger tar sig förbi mig.
Det var länge sedan jag spelade nu.

Jag lyckades dock inte göra bort mig totalt för jag har blivit tillagd i en sms-lista och önskad välkommen tillbaka.
Nu ska jag jobba sex dagar i rad. Men sedan, då ni. Då är jag ledig i två veckor innan skolan börjar. Massa tid att väcka liv i kroppen igen (hämta tandemcykel, vara på semester, spela diablo, virka och kanske få i gång vävstolen!). Speciellt mina vader behöver få sig en omgång. Jag som fortfarande har problem med få tighta jeans över mina fotbollsvader när de ska av trodde inte att det var där jag skulle känna av träningen. Men så är det. I två dagar har jag nu haft träningsvärk i mina vader. Härligt!

Kan jag få leva på gamla meriter?

Om mindre än en timme är den stund som jag längtat efter i flera år och egentligen hade gett upp hoppet. Jag är 23 år vilket är äldra än många elitspelare. Det är väldigt få som fortsätter spela efter gymansiet eller för den delen bara under gymnasietiden försvinner många spelare. Men det skiter jag i. Åldern är bara en siffra och jag behöver och vill ha fotbollen i mitt liv.
Jag vill komma hem helt slut, svettig med blödande knän och blåmärken över hela kroppen. Jag älskar det.
Om mindre än en timme står jag bland, förhopningsvis, en massa andra spelsugna tjejer jag aldrig träffat förut. Om mindre en timme ska jag som, med undantag för kårfotbollen, vilket inte riktigt kan räknas, spela fotboll för första gången på tre år.
Jag är märkligt nervös. Jag vet inte hur många hundra tränar jag varit på, jag vet inte inte hur många hundra matcher jag har spelat. Men jag tror aldirg man är så nervös som när man ska träna med ett nytt lag för första gången.
I Trollhättan var det helt andra utgångspunkter, då hade jag inte haft ett flera år långt uppehåll och jag hade dessutom träffat laget tidigare. Då jag tränade med dem medan jag hade praktik i Trollhättan.
Nog för att jag tränade ganska mycket i Stockholm, eller ja, mer än jag någonsin gjort tidigare. Eller åtminstone effektivare, kanske inte mer sett till tid. Men det var mest styrka. De senaste veckorna har jag sprungit en del, men långt ifrån så mycket som jag velat. Det stavas stavsår.
Något jag alltid får när jag inte haft löparskorna på ett tag...

Kan jag få leva på gamla meriter?
Kan jag få leva på vårens träning, kan jag få leva på sommaren 2006 ord. Då det på Ruifs sida stod saker som (även jag det bara var i b-laget): "Bäst på plan var Rebecka", "Rebecka rörde om i grytan med sitt kraftfulla spel" och "Backlinjen spelade stabilt". Även om refferaten för länge sedan är borta från sidan brukar jag läsa utskriftena som mina stolta föräldrar brukade ge mig. Den känslan, nej. Inte känsla av berömmet utan känslan som hade på matchen. Då man lyckades spring i kapp en anfaller och ta av henne bollen, känslan då jag genom lite tacklingar och ett leende drev Kramfors Alliansen stöddigaste (både på plan och vid sidan av) till vansinnets rand och de gånger jag lyckades slänga mig och precis rädda bollen från att åka in i mål. Det är det som lockar mig.

Ja, visst, klart det finns avigsidor med fotbollen också. Men de har jag helt glömt bort. Nu ska bara vänta en halvtimme sedan ska jag ta ett stort steg tillbaka mot den känslan.
Önska mig lycka till så ska jag göra mitt bästa för att slå alla bollar allt för snett.

En bra dag

I dag är en bra dag. Jag vaknade av mig själv, tidigt och utvilad. Det var lite sol på förmiddag så efter en god frukost satt jag där. Sedan sprang jag, jag fick inte lika ont i magen efter uppvärmningen som sist och varenda por öppnade sig för att kyla ner min kropp. Jag tog en skön dusch och kände mig snygg i mina svarta shorts och vita linne. Jag pratade ut om cykelbekymren med Gustav och vi tog ett beslut. Vi lyckades laga mormors tv och telefoni (sladden till rymskeppets vägglåda hade åkt ut en halv milimeter). Jag lyckades laga mat som gick att äta. Dessutom gjorde jag världens fynd, 81 nystan i varierande storlek för 50 kronor. Plus att tandemcykeln på bilden i föregående inlägg är på väg norrut om drygt tre veckor.
Som grädde på mousset verkar vi snart bli klara med alla tidningarna och i ,morgon väntar lek och bus på Drakborgen hemma i Sundsvall med mina tre underbara, Ewwe, Nelly och Stella.
Sa jag att det var en bra dag i dag?

Snart min

Om det bara vill sig riktigt väl nu så är denna skönhet snart min och Gustavs. Efter fem års mynt- och pantsparande ska vi äntligen få vår skatt. 78 mil bort står den och väntar på oss, hoppas jag. Ett samtal och transanktion i morgon och det hela borde vara i hamn. Enda nackdelen är att pärlan saknar växlar. Men ändå, kärlek vid första ögonkastet. Hålla alla tummar ni har. (Bilden är snodd från annonsen.)

Timesplitters och fikaklubben

Jag minns sista sommaren jag bodde hemma. Hemma på riktigt, alltså. Innan jag hade en lägenhet i andra änden på landet. Det var sommaren som jag och brorsan bestämde oss för att varva Timesplitters och då vi satt timmar framför tv:n och sköt skurkar, zoombies och galna indianer. Den sommaren kom brorsan för att möta mig efter jobbet och regnet dränkte oss båda två. Det var sommaren då vi drack en halvliter te innan vi gick och la oss, efter flera timmar spelande. Sommaren då mamma och pappa tjatade om att inte sitta framför tv:n hela kvällen. Det var innan brorsan började köra lastbil på kvällarna. Kvällarna var heligt vigda till vår mission att samla ihop alla tidskristaller. Ingen sommar kom att bli sig lik igen, jag bodde hemma två somrar till efter den för att jobba på macken. Men brorsan började köra lastbil på kvällarna och kristallerna var redan samlade, om än inte på level hard... Jag hade börjat virka som en dåre och spenderade kvällarna framför svtplay med en virknål i högst hugg. Det var den sommaren som jag överansträngde en muskel i axeln av allt virkande. Visst, när det passade så åkte jag med honom i lastbilen, vilket på sätt och vis gav samma gemskapskänsla och som givetvis slutade med mängder av te när vi kom hem på natten. Vi har haft mycket roligt du och jag bror min!

Sommarlov

Nu ska jag äntligen ha lite sommarlov. Åtminstone i bemärkelsen att jag inte tänker plugga. Så sommarlov på halvtid blir det. Sena nätter (tack vare arbetstiderna) och sovmorgon. Sedan ska jag ta och dansa någon slags dans eller spela Syster Sol på högst volym, det borde kunna locka fram solen. Jag ska ju bli brun i sommar, det verkar som om vädret glömt bort den dealen..Anledningen är att jag precis skickade in uppgift tre, den sista, för sommarkursen. Jag har blivit godkänd på de två föregående uppgifterna. Tvp vackra runda bokstäver i C och D..Ett B skulle sitta fint, det är också runt, de andra är så kantiga (A, E och F).. Men det är nog att hoppas på för mycket. E är ju egentligen rätt fina de med och i det här fallet tillräckligt. Vore skönt att slippa en omtenta. Men det vet jag först om två veckor. Fram till dess är det bara att slappna av.
Jag har massa pyssel, loppisar att besöka, ben att träna och en mage att sola.
Jag har mejlat till ett fotbollslag i Sundsvalls kansli, men fick inget svar. Så jag tog och mejlade en tränare i kväll och hoppas på svar snart. Fast att det dröjer någon vecka innan jag kommer hem igen vore det skönt att veta att jag har ett lag. Jag har haft tummen i rumpan allt för länge på den punkten nu. Innan skolan börjar ska jag ha spelat en match. Eller åtminstone börjat träna med ett lag, det kanske är lite mer realistiskt.
Sedan jag kom hem har jag tappat ganska mycket av träningen, vilken jag tänker skylla på allt flängande. Men nu är träningskläderna med till mormor och jag tänker undersöka de spår min moster pratade om i morgon.
Tux har åkt i väg på grönbete på deras ö. Tur jag är hos mormor så jag inte märker av att han borta. Det är så skumt att vara i Sundsvall när han inte är där. Något saknas och inte så lite heller.
Men lillkusin ville ha ett sommardjur, eller egentligen djur hela tiden, och Tux mår bra av att få vara ute på lite kollo.

Nu ska jag ta mina dagdrömmar om en mc och ett a på det rosa kortet med mig till bäddsoffan..

Hej där lilla Stella

I dag var jag och Gustav och hälsade på Ewwe och Dennis. Men framför allt lilla Stella, Nellys lillasyster. En så liten bebis har jag aldrig sett tidigare. Hennes tår var mindre än Gustavs naglar och foten var lika lång som mitt pekfinger. Det är helt fantastiskt att något så liten kan rymma allt som ryms i min kropp.. Här är ett sådant tillfälle där en bild gör sig bättre än mina tafatta försök att beskriva hur söt hon var.
Föräldrarna verkade i alla fall nöjda med presenten, jag tror dock inte lillan har någon åsikt om den riktigt än. Tråkigt nog var inte Nelly hemma för att ge ett expertutlåtande. Tårtan jag och Gustav höll på jävlas med hela kvällen i går blev dessutom riktigt god och uppskattad. Kokos- och marrängbotten med tre sorters mousse, rabarber, vitchoklad och hallon med mängder av somriga frukter, persika, melon, jordgubbar och vindruvor, uppepå. Mums! Dessvärre säckade den ihop ganska bra, men det är tanken och smaken som räknas.

Nu ska jag jävlas vidare med den tredje och sista uppgiften på sommarkursen. Bara hälften kvar av den nu, men jag tror det är värsta frågan hittills.
Och ja, jag blev godkänd på uppgift två ett ynkligt D blev det. Men med tanke på att jag jobbar heltid och pluggar så där halv engagerat så räcker det för mig. Jag behöver inte ha högsta betyg på den här kursen, det är trots allt sommar och jag måste ha tid med roliga saker med. Så det så.

Ett år sedan Utöya

Ett år har gått sedan tidningarna helt plötsligt fick något viktigt att rapportera om. När en galning i vårt grannland vände upp och ner på ett helt land genom att göra något så fruktansvärt att jag inte ens tänker försöka sätta ord på det.
När jag jag hör någon säga terrorattentatet i Norge så har jag helt glömt det som hände inne i centrala Oslo. De åtta som dog känns som ingenting mot det som hände på ön. Hade Breivik däremot inte åkt till ön hade det varit en nästan lika stor nyhet som allt tillsammans. Ett bombattentat i de annars så skyddade nordiska länderna...

För ett år sedan hade jag och Gustav vår enda gemensamma semesterdag, då vi åkte kryssning till Tallin över en helg. Glada i hågen och förväntasfulla på Gustavs första utlandslandsresa och på ett helt nytt land. Jag slog på tv:n bara för att se vilka kanaler som fanns. Vi fick in någon av de engelskspråkiga stora nyhetskanalerna, typ BBC. Ett ögonblick senare rycker hörde jag rätt.. Sa de Norway, sa de Oslo?
Jag var tvungen att fråga Gustav om jag verkligen hört rätt. När vi fick grepp om  vad som hänt blåste semesterstämningen med ens bortblåst och en obehaglig känsla spred sig i kroppen.
Efter att ha disskuterat det en stund började lugnet infanna sig igen och semestern gick vidare.

En dag går en extra tanke till de som brutalt mördades både på ön och inne i stan samt deras anhöriga och det norska folket..

Godkänd!

Wiho! Omtentan på uppgift ett är godkänd, ett c känns rätt stabilt där. Skönt. Dessutom, om jag har riktigt riktigt tur verkar det som om det bara är en uppgift till. Jag hade fått för mig att det var tre uppgifter och sedan en sammanfattande tentan. Men varje uppgift är på 2,5 hp och hela kursen är på 7,5 hp. Så logiskt sett borde det inte vara någon stor-tenta på slutet. Jag mejlade och frågade, så nu är det bara att hålla tummen.

Jag är tillbaka i Hudik efter en lördag i stugan. Där umgicks jag med mor och far samt mormor. Vi åt gott, spelade kubb, gick på dansbanedans (en upplevelse jag gärna hade kunnat vara utan) och bara slöade. I går kväll var det jobb igen och i kväll blir det mera jobb innan jag far hem till Sundsvall i morgon.
Nu ska jag försöka undersöka cykeldäcket. Jag misstänker pyspunka.

Skylla inte på knytte

I går införskaffade både jag och Gustav regnkläder så nu är det inte vårt fel i fall det regnar i all evighet. Jag köpte dessutom ett par stövlar, lagom långa för att ha i en stad. Jag tittade först på ett par svarta, men de fanns inte i min storlek, tur var väl det. För efter att ha köpt till ett par gula skosnören så blev de underbara. Jag är färggladare än alla barn när det regnar! Men med tanke på hur svart Gustav är så svart så väger det väl rätt jämt ändå.

I kväll far jag till sommarstugan, loppisbesök och familjemys. För att på eftermiddagen i morgon fara ännu mer söderut; till jobbet. Det har varit skönt att vara hemma i två dagar och inte gjort mycket alls. Jag har fram för allt kommit i kapp med skolarbetet och även fått klart lite handarbeten (men det skriver jag inte om här, längre..). I går kom kusin fyrmänning på besök och även höggravida Ewwe som förhoppningsvis trycker ut bebisen innan veckan är slut. Jag försökte prata vett med den lilla, men jag vet inte om hen (mest troligt hon) lyssnade så mycket på mig..
I dag tog jag dessutom och sprang en sväng. Gustav gick till kvartersgymmet, men jag tror inte jag kommer gå dit igen. Det finns inte riktigt någon träningsglädje där. Men jag måste verkligen sluta hitta på dumma anledningar till att inte ringa något fotbollslag. Jag har bestämt mig för att det är bättre att jag börjar i ett lag i Sundsvall då jag ändå jobbar kvällstid i Hudik.

Jag har också hunnit se The Arks konsert från Peace and Love i fjol fyra gånger nu. Knappt nio minuter in i filmen syns jag och Ante i en halv sekund. Åh, jag vill tillbaka, bra musik, bra tal och en så skön utstrålning som de hade är svårt att hitta. Hade det inte varit brottsligt hade jag lagt upp Ola Salos tal om idioter. Men ni är välkomna hem till mig och se filmen med mig!

Alla känslor, glädjen att få se dem, sorgen av att vet att det var sista gången och alla minnen från när jag och brorsan lekte med lego och lyssnade på One of ous is gonna die young.

If you fight love
- You always a loser!

Två uppgifter inlämnade

Så, då var äntligen två av tre uppgifter i sommarkursen inlämnade. Andra uppgiften och omtentan för den första. Mitt livs första omtenta, men så går det när man är seg och inte skaffar böcker i tid och tvingas lämna blankt på första uppgiften. Jag gillar skarpt mitt resultatmail som jag när jag skrev att jag lämnade in uppgiften blank då jag inte fått tag i boken än och bara lämnade in för att inte bli avregistrerad från kursen...

Hej Rebecka, jag vet att du lämnade in blankt på uppgift 1 men jag vill ändå maila dig separat och påminna om vikten av att referera korrekt i omtentan. Det är obligatoriskt att referera till kurslitteraturen och dessutom med exakta sidhänvisningar.

Ser fram emot att se din omtenta.

XXXX

Jag tackar för omtanken och hoppas att drygt 30 refferenser på fyra sidor är tillräckligt.
För övrigt var det betydligt bättre frågor på omtentan än på första tentan. Vad sägs om den här: Vems ansvar är det att granska kommunen och landstingen?
Tack Britt-Marie Citron för att du och jag har samma åsikter om journalistikens ansvar. Jag skrev en mening och tittade i boken efter en referens och volá på första raden jag läste styrkte hon gång på gång det jag skrivit..
Underbart. Nu är det bara att vänta på resultat och börja lite lätt på uppgift tre som ska in först om tre veckor..
Eller vad sägs om att pyssla, blogga och slappa med gott samvete i några dagar?

Många bollar i luften

Nu är allt precis som vanligt igen, konstant tidspress och tusen saker som dels borde göras, dels vill göras och dels måste göras. Jag lämnade tidigare i dag in första uppgiften på sommarkursen. Den var blank. Medan jag varit på semester hann den dra i gång och där stod jag helt utan böcker med en uppgift som skulle göras. Uppgiften i sig var väl inget större problem, om jag inte behövt boken för att refferera. Andra böcker får bara fungera som stöd...Men nu är praktikrapporten äntligen inskickad och godkänd, så nu har jag 217,5 högskolepoäng och fler är på gång. Andra uppgiften i samhällskursen har jag ju boken till så det är bara att läsa på om tillit och sociala fällor. Det är rätt intressant även om forskar och akademiker borde lära sig svenska. Bara en så enkel sak som att de skriver söker i stället för försöker gör mig smått galen.. Det stör läsningen.

Mitt sommarjobb fungerar jättebra.  Det känns nästan inte som om jag jobbar. Jag tror det beror på att jag använder indesign så mycket privat och älskar programmet.
Det är dessutom ett skönt gäng jag jobbar med och arbetstiderna är det bästa, 15.00-24.00. Deadline för sista tidningen är halv tolv och ofta är den klar ännu tidigare så jag är ofta hemma innan tolv. Sedan sovmorgon varje dag och mellan elva och ett njuter jag, som nu, av solen på mormors balkong. Tanken är väl att jag ska jobba med uppgift två, men jag har lite annat att göra innan, som att uppdatera bloggen lite, kolla bussar och läsa facebookmeddelanden...

I går kom jag och Gustav hem från två nätter i tält i Borlänge. I år blev det ingen snuskig festivalcamping, på ett sätt kan jag förstå charmen med att bo med alla andra, men fy vad snuskigt det är. Ovana tältare som inte har vett att slänga skärp i tunnor utan mat ligger överallt och ruttnar, skräp överallt och massa fulla fjortisar. Nej i år campade vi på allemansrätten. Visserligen utan bekvämligheter som Bajamaja och vattenkranar, men det gick så bra så.

Jag fick stå på andra raden på Simple Plan med festivalens största och bumpigaste rumpa framför mig, tur att ungen var kort i alla fall. Ett plektrum lyckades jag få också. Gustav sa att han kände igen alla låtarna och anklagade mig för att ha gett honom pass Simple Plan-lyssning. Jag antar att jag inte är helt oskyldig på den punkten utan tycker att han borde vara tacksam för det. Vi hann också med Timbuktu, Soran Ismail, Magnus Uggla och Guvenör Andy.

I morgon bär det av till sommarstugan för en natt för att sedan vara tillbaka i Hudiksvall för ytterligare två kvällars jobb innan jag far till Sundsvall igen. Ja, jag flänger fram och tillbaka hela tiden, vilket börjar kännas. Jag minns inte när jag var i Sundsvall mer än två dygn senast. Antagligen var det i mars när jag var hem för att fira min födelsedag och då var det fullt upp med firande och besökare. Jag har nästan börjat längta efter att vara i Sundsvall och göra ingenting, bara ha tid att sy om några trosor, laga min tygkasse eller bara titta på bilder på saker jag ska virka eller sticka. För att inte tala om att få tid att baka! Vi fick en kick-as-bra husshållsassistent i julklapp av Gustavs föräldrar som jag knappt använt. Jag vill baka bröd!

Vår lägenhetsjakt går så där. Vi hittar några få, söker dem och får dem inte, trots att vi är på plats 1-20 på dem alla. Jag tycker Mitthem borde skriva ut exakt vilken plats man är på, så man slipper hoppas i onödan. Men samtidigt så är det skönt att jag slipper ha en flytt ovanpå allt annat. Dessutom är det ju nu som vårt finaste rum går att använda, balkongen. Tro om Gustav kommit i håg att vattna odlingarna sedan vi kom hem...

Bara lite Norrländsk gnäll

I bland är jag så dryg att jag är med i olika undersökningar för en löjligt liten peng, oftast under tio kronor per undersökning. Men många bäckar små bli en tandemcykel. Och så länge man inte kryssar i att man jobbar eller känner någon som jobbar med journalistik eller reklam så går det bra. (Kändes extra fint när jag journalistiskt skrev om reklam i våras..)
Hur som är det allt lika roligt att svara på var man bor.
Här är en viktig fråga till Cint eller Knyt som de bytt namn till (jag tycker för övrigt att det nya namnet är löjligt. Låter som något sött ut en saga "Hjälpa Knyttet" och passar inte alls ett konsument/undersökningsföretag) om deras geografi. Hur tänkte ni nu?
Jag bor i Sundsvall, vik kartan på Sverigekartan på mitten. Där på ett ungefär. Vilket borde vara Norra Mellansverige (som efter lite googling knäppt nog är runt de stora sjöarna vid Stockholm). Men eftersom jag var osäker på min region, för visst, Sundsvall ligger i Norrland. Men Mellansverige låter inte så tokigt.. När jag klickar på länken kommer jag till Wikipedia (företag får tydligen källhänvisa dit trots att jag inte ens fick göra det i femman!). Jag har inget emot Wiki, det är bra på många vis, men ska tas med en nypa salt. Men när länken går till en sida som inte stämmer på deras alternativ blir inte lättare att veta var man bor.
Skyll er själv om svaren blir ännu mer missvisande.

Hälsningar från Mitten av Sverige, Södra Norrland på Östra sidan av landet

Räknar blåmärken

Efter två dagar på äventyrsbad är vi ordentligt möra, kantstötta och trötta när vi nu beger oss norrut igen. Siktet är inställt på Gävle där vi tänkt tillbringa natten på första bästa parkering. Det har sina fördelar att vara ute och köra ett hus. Men det verkar bara vara gamlingar som insett det. Det finns tydligen en oskriven regel om att alla husbilsförare hejar på varandra och vi sänker medelåldern rejält.

Den här dagen tillbringade vi i Örebro, där vi hamnade i går kväll när vi inte orkade köra längre. Efter en hel dag på Skara Sommarland var vi rätt trötta då med. I vattenparken stod tiden stilla. Vi var på plats redan när de öppnade vid tio och efter att ha åkt berg-och-dal-banorna och lite andra karuseller som alla framstod som väldigt löjliga efter dagarna på Gröna Lund var det dags för vattenlandet. Där var väldigt mycket stängt, nästan så mycket att de likt campingen vi sov på i natt borde haft reducerat pris. Men några roliga kanor och banor var öppna. Så efter att ha sprungit runt ett tag blev Gustav hungrig och sugen på tacobuffé, för andra dagen i rad?!

Jag blev lite små sugen på mat då, men när jag tittade på klockan höll jag på få en chock. Tolv. Två timmar bara och lägg då till att vi fikade vid elva också. Hur tjockishungrig får man vara, egentligen?

Men är man hungrig ska man äta, så är det bara. Så sagt och gjort, jag hämtade ut handväskan och vi åt tacobuffé.

När jag sedan skulle ringa och gratulera ett födelsedagsbarn fick vår hunger sitt svar. Klockan var inte tolv utan fyra! Inte konstigt att vi var hungriga.

Det här inlägget blev färdigskrivet igår kväll, men efter lite krångel så försvann 75 procent och jag orkade inte skriva om det. Så jag tar upp det nu, efter en natt strax utanför Gävle och på väg mot Sundsvall för utlastning för att sedan avsluta kvällen där allting började för sex år sedan. Jag och Gustav på Stadsfesten i Kramfors, där vi medvetet träffade varandra första gången (första-första gången var när han svarade på en otrohetsenkät till skoltidningen Kaka). I år är det ju till och med bra artister! Värmer upp med Norlie & KKV:s Hänger min hatt, Tröjan du hatar, När jag går ner och andra sköna sommarhits (nej, det är inga sommarplågor, de är toppenbra!). Sedan har vi H.E.A.T också. Vad har hänt Kramfors, bra band?!

I Örebro började vi dagen med att hitta stan där jag handlade lite och Gustav jobbsamtalade. Jag hittade söta hjärtformade minipajformar i glada färger och en super äggtimer. Sedan blev det lite mer garn.. Det var ju så billigt och jag behöver det.. I bland är Gustav lite för snäll, det blev även en virkbok med bara massa hundar. Innan vi letade oss tillbaka till campingen hittade vi en Kina-buffé. Vid närmare eftertanke har vi ätit massa buffé och jag borde straffkommenderas löpning med intervaller om jag ska våga ringa fotbollslaget i Hudik.

När vi kom tillbaka var det dags för dagens dopp. I campingavgiften in gick ett utebad, men när vi gick dit hittade vi ett äventyrsbad med relax.
För 130 kronor var så var eftermiddagen uppbokad. Äventyrsbadet slog både Himlabadet (Sundsvall) och Paradisbadet (Övik) även om det märktes att det hade några år på nacken. Forsen var det bästa, fast att det var gång på sina ställen.. 

Relaxavdelningen lämnade däremot en hel del önskningar. Den bestod i princip av en gemensam bubbelpool, varmrum och bastu. Sedan fanns en ångbastu i anknytning till omklädningsrummen.

Comeback i Trollhättan

Nu har vi varit i närheten av Trollandet sedan lördagnatt. Egentligen har vi inte hunnit med så mycket utan mest tagit det lugnt. Större delen av tiden har huset stått parkerat hos en klasskompis och hans pappa i Vännersborg, som ligger 1,5 mil ifrån Trollhättan. Men igår natt parkerade vi huset vid slussarna i Trollandet. Slussarna måste vara det finaste området där. Vi har badat varje dag, i en stor pöl (även kallad Vänern) tre gånger och i kanalen på en båtisättningsplats en gång (fråga inte mig, Gustav tyckte det var lämpligt). I söndags var vi i Vännersborg och hälsade på Gustavs gamla klasskompisar. Snubbarna som bodde i huset bredvid oss som vi brukade lana med (läs jag satt och väntade i timmar innan de fick alla datorer med alla möjliga konstigt och avancerade egenkonstruerade lösningar att ansluta till det minst lika (o)intressant byggda nätet). Vi har tittat på vårt gamla hus, gått runt i våra gamla mataffärer, cyklat på våra gamla vägar och kollat in stan. Vi besökte även Gustavs gamla skola, både för att ge honom en nostalgitripp men också för att låna toa. Det mesta var sig likt. I stan hade några affärer flyttat runt, några försvunnit och några kommit till. Vår cykelaffär var borta. Men Tuxaffären var kvar och matte köpte en present till Skutten där. I Överby (köpcentrumet en bit utanför stan) var det samma sak förutom att det var färdigrenoverat, vilket var motsatsen till Gallerian i stan där de börjat renovera.

Men kanske viktigast av allt, jag fick spela i mitt gamla lag, eller spela gjorde vi inte, utan tränade teknik. Och mitt gamla lag var det inte mer än till namnet, då det var b-laget som tränade. De få som var kvar av mina gamla kamrater i A-laget hade match. Det var ändå härligt att komma igång igen. Nu finns ingen återvändo, i helgen ringer jag till Hudik och nästa vecka gör jag comeback i ett lag igen. Det märktes att jag inte tränat fotboll på ett tag nu, men jag tror ändå att det kommer att gå fort. Grundstyrkan har jag ändå lyckats få efter att ha snittat 4 styrkepass per vecka nu under våren. Nu under semestern är det inte alls lika lätt att hålla uppe träningen, det har blivit två springrundor och ett fotbollspass. Just nu är vi på väg till Skara Sommarland, så det kan kanske kallas trappträning. Gustav har köpt en magisk sak av klasskompisen som gör att cigguttaget ger min dator ström eftersom mitt batteri ger mig 30 minuter och Gustav förbjudit mig att köpa ett nytt batteri. Han försöker få mig att överge min lilla fina pärla för att överta hans nya lapptopp så han får köpa en ny, mindre.

Vi får väl se hur det blir med den saken, han försöker intala mig att DIII (Diablo 3) inte fungerar på min lilla dator, så det kanske kan vara ett argument. Men vi får se, jag trivs bra min gammdator.

 

Men nu är vi framme vid Sommarlandet i Bert Karlssons trakter, så hej å hå. (Förresten kan intresserade kolla in mitt nyförvärv på virkar.rivka.se)

Semester

För ungefär ett dygn sedan anlände jag, Gustav och husbilen till Saabs kraschade land. Jag var på väg att skriva förlovade, men det är ju inte riktigt sant längre. Än så länge har vi det bara bra. Semestern började i måndags med att åka upp till Umeå, då i vår egen bil. Där uppe hälsade vi på min gamla scoutlägerkompis och numera bara kompis. Det har varit några år då jag inte träffat Ann på sommaren vilket har känts jättekonstigt, det är liksom ingen riktig sommar utan henne. Hon hör sommaren och lägrena till. Jag hade dessutom tur nog att få träffa två till lägerkompisar, ena stannade vi till på efter vägen och den andra flyttade tillfälligt in i kollektivet.
Vi utforskade stan, stördes av Swooschbilen, cyklade, besökte loppis och hälsade på farmor och farfar. Som vi numera får säga farmor och farfar till. De är inte våra riktiga farföräldrar utan de dog innan jag eller något av mina syskon hann träffa dem. Så vi fixade några levande egna, men fick bara säga låtsas-farmor respektive farfar innan de fick riktiga barnbarn, eftersom de tyckte att de lät så gammalt..

Hur som, vi hade det mycket bra. Badade varje dag gjorde vi också. Det är något som min pappa har lärt mig. Att man ska bada varje dag när man har semester. Jag tycker det är skön filosofi, Gustav håller inte riktigt med. Men han tycker nog det är lite roligt innerst inne eller så är han bara för snäll för att säga i från.

Nu är vi som sagt i Trollandet, eller strax utanför det. I dag har vi roat oss med att åka åtta mil norrut för att träffa mac-gänget. Grabbarna roade sig med att bygga ihop en crosstrainer och snacka oförståligt språk. Jag förstår inte hur jag klarade av allt datasnackande när bodde här nere. Men jag tror Gustav var nöjd med att någon äntligen förstår honom när han berättar vad han gör på sitt jobb. Jag fick göra mig en egen karaktär i DIII (Diablo 3) och döda lite onda saker. För att få med mig från dator till en restaurang lovade Gustav att köpa spelet åt mig och låta mig spela på hans dator. Grabbarna har mage att påstå att min gamla trotjänare inte orkar med spelet. Min lilla svarta älskling har ju bara hängt med drygt fem år, fått ny skärm, laddare och hårddisk. Operativsystemet är bytt ett antal gånger (numera windows sju). Micken har pajat, kameran har lagats och under ½§-knappen sitter lite häftmassa efter att Tux fick för sig att sprätta lös knappen. Med andra ord så duger Cera (som jag döpt min dator till) gott åt mig. Hon klarar av mina älsklingsprogram (adobe-serien), läser sd- och xd-minneskort, har ergonomiskt t-bord och en super navigationsknapp.

I morgon bär det av till centrala Trollandet och jag förbereder mig på massa flachbacks. Det känns lovande. Förhoppningsvis lyckas jag lura med mig Gustav på några loppisar också. Nu är det dock dags för sängen. Vill ni se vad jag fått överta från kompisen på vars gård husbilen står på föreslår jag en titt på virkar.rivka.se.

Grattis Syster

I dag tar min fina och duktiga lillasyster Studenten. Så nu ska det förberedas för firande. Peppar peppar så skiner solen och det är någorlunda varmt i luften. I morgon fortsätter jag och Gustav semestern och beger oss då söderut, mot Trollandet. Nu har jag inte tid på den virtuella världen längre, verkligheten och mammas planer väntar!

Rivka Virkar

Så nu har jag äntligen gjort klart allt som (jag tycker) krävs för att börja sprida adressen till min nya, andra blogg. Den är nischad mot handarbete och just nu i högre utsträckning virkning eftersom det är det som jag snöat in mig på just nu. Ett tag så handlade den här bloggen så mycket om handarbete att andra handarbetsbloggar länkade hit, vilket egentligen är helt fel. Så nu har jag äntligen styrt upp det och det är en av anledningarna att det varit så tyst här. Jag har lagt ner mer tid på att få det att bli en kombinerad blogg och hemsida som ska vara lättöverskådlig. Det har varit riktigt roligt även om jag varit ganska begränsade över bloggsnittet, men för enkelhetens skull har jag ändå valt att använda samma system som till den här bloggen. Allsmäktiga och övervakande Google.
Hur som, jag ska inte predika över den, utan ta och njuta av min och Gustavs semester i Ume.
Ta er gärna en titt; virkar.rivka.se.

Nedräkningen har börjat

Just nu är jag mitt i flyttkaoset. Så jag hinner inte berätta om allt fantastiskt som händer. Jag ska inte lova för mycket, men jag ska försöka med några snygga summeringar när jag befinner mig i skogarnas rike igen. Men direkt när jag kommit hem bär det av på semester till Foppaland och Björkarnas stad.
I helgen hade jag fin besök, vilket var underbart. Men inte heller det hinner jag berätta om just nu. Jag måste packa då flyttlastet för sakerna går i morgon precis efter att jag precis kommit innanför dörren. Men ni som är lite nyfikna kan kika in bilderna på gästens blogg.
Vill ni se vad som händer på jobbet, så finns det lite mer info i denna underbara lite för interna blogg.
Men nu ska jag baka klart kakorna, packa och försöka att inte glömma något. Vilket inte gått särskilt bra de senaste dagarna. Men vi gör ett nytt försök.

By the way. Min superenkät blir big big big i tidningen. Sex sidor och antydningar om bildetta med. Det ni. Känns som ett lämpligt sätt att avsluta praktiken på.

För få timmar på dygnet

Jag har långt i från glömt bort att skriva. Jag har långt i från lessnat, jag har bara inte hunnit. Ett dygn har på tok för få timmar för att man ska hinna pendla och eftersom pendlingen är sjukt svår att prioritera bort så blir annat lidande. I första hand min stackars sömn, jag snittar runt fem timmar per natt. Vilket är jättedumt för eftersom jag är trött blir jag mindre effektiv och då tar allting längre tid. Vips, vi har en ond cirkel.
Fast det är inte riktigt sant att jag inte ägnat mig åt bloggande de här veckorna. Jag har nämligen en ny blogg på gång, en kombinerad blogg och hemsida som ska vara betydligt mer strukturerad än den här.
Ni som känner mig blir nog inte förvånad av att det är en pysselblogg. Jag och Syrran försökte med en gemensam tidigare och jag överdriver inte om jag kallar den fiasko. Det funkade inte alls. Och ni som hängt med länge, det vill säga runt fyra år har märkt att stundtals är det väldigt mycket pyssel i mitt bloggande.
Sidan ligger upp, men den som är nyfiken får själv söka. Jag vill ha en bra grund innan jag offentliggör adressen. Se det som en utmaning om du inte kan bärga dig.

Tillbaka till det här med tid. Det blir inte bättre av att jag insett att jag bara har en vecka kvar här nere. En vecka.
Var har tiden tagit vägen?
Det är både skönt och tråkigt. Jag börjar bli less på avstånden som finns i den här stan, det är långt till allt. Men jag kommer sakna det här med att kliva upp ur ett hål i marken och inte ha en aning om var man är. Jag kommer sakna den härliga och familjära redaktionen och jag kommer sakna mitt gym.
I dag var med största sannolikhet sista boxpasset jag var på. Riktigt riktigt synd. Det är nästan så det varit lika roligt som bodypumpen. Jag har väldigt mycket teknik kvar att lära där, men raka slag tror jag att jag blivit bättre på. Men mina fotbollssparkar går inte ur, och tur är väl det eftersom jag har bäddat för en lysande comeback nu i sommar.
Jag måste bara träna lite mer löpning och rör lite vid en boll så ska det nog inte vara någon fara. Bortsett från det så är jag nog mer tränad än någonsin.

Nu ska jag ta och städa upp eftersom jag får finbesök från Sollefteå i morgon. Konstigt nog diskar inte disken sig själv här nere. Det har den ju gjort på alla andra ställen jag bott. Måste vara något fel på luften här. Hm..?

Det var bättre förr

Jag måste bara få skryta lite med senaste tillskott. Mobilen från stenåldern och nej, det är inte den som var bättre än. Utan det är hållbarheten på mina gamla mobiler. De hade i alla fall den goda smaken att gå efter att garantin gått ut. Men den viktiga röda lurknappen har de senaste dagarna lagt av. Så nu befinner den sig någonstans mellan mig och någon form av verkstad som förhoppningsvis kommer fram till att skadan täcks av garantin.
För tillfället har jag någon så fantastiskt som fem nummer på min telefon. Fem nummer. Mer begränsad tror jag det är svårt att vara. Det ska dock bli spännande att se hur garantin fungerar. Jag tycker man hör bara skit från folk som skickar in mobilen på lagning. Så jag har inte allt för höga förhoppningar.

Ska vi hitta något posstivt så har den ficklampa och batterit håller i en hel evighet efter den knappt går att använda till något.
Jag kommer dessutom att kliva upp snabbare för väckaren är hemsk, en mekanisk röst som säger vad klockan är och att det är dags att stiga upp. Den har en inbygd fröken Ur. Vem kom på den funktionen?!
Ser man inte att läsa på skärmen hur ska man då kunna slå på funktionen?