Kan jag få leva på gamla meriter?

Om mindre än en timme är den stund som jag längtat efter i flera år och egentligen hade gett upp hoppet. Jag är 23 år vilket är äldra än många elitspelare. Det är väldigt få som fortsätter spela efter gymansiet eller för den delen bara under gymnasietiden försvinner många spelare. Men det skiter jag i. Åldern är bara en siffra och jag behöver och vill ha fotbollen i mitt liv.
Jag vill komma hem helt slut, svettig med blödande knän och blåmärken över hela kroppen. Jag älskar det.
Om mindre än en timme står jag bland, förhopningsvis, en massa andra spelsugna tjejer jag aldrig träffat förut. Om mindre en timme ska jag som, med undantag för kårfotbollen, vilket inte riktigt kan räknas, spela fotboll för första gången på tre år.
Jag är märkligt nervös. Jag vet inte hur många hundra tränar jag varit på, jag vet inte inte hur många hundra matcher jag har spelat. Men jag tror aldirg man är så nervös som när man ska träna med ett nytt lag för första gången.
I Trollhättan var det helt andra utgångspunkter, då hade jag inte haft ett flera år långt uppehåll och jag hade dessutom träffat laget tidigare. Då jag tränade med dem medan jag hade praktik i Trollhättan.
Nog för att jag tränade ganska mycket i Stockholm, eller ja, mer än jag någonsin gjort tidigare. Eller åtminstone effektivare, kanske inte mer sett till tid. Men det var mest styrka. De senaste veckorna har jag sprungit en del, men långt ifrån så mycket som jag velat. Det stavas stavsår.
Något jag alltid får när jag inte haft löparskorna på ett tag...

Kan jag få leva på gamla meriter?
Kan jag få leva på vårens träning, kan jag få leva på sommaren 2006 ord. Då det på Ruifs sida stod saker som (även jag det bara var i b-laget): "Bäst på plan var Rebecka", "Rebecka rörde om i grytan med sitt kraftfulla spel" och "Backlinjen spelade stabilt". Även om refferaten för länge sedan är borta från sidan brukar jag läsa utskriftena som mina stolta föräldrar brukade ge mig. Den känslan, nej. Inte känsla av berömmet utan känslan som hade på matchen. Då man lyckades spring i kapp en anfaller och ta av henne bollen, känslan då jag genom lite tacklingar och ett leende drev Kramfors Alliansen stöddigaste (både på plan och vid sidan av) till vansinnets rand och de gånger jag lyckades slänga mig och precis rädda bollen från att åka in i mål. Det är det som lockar mig.

Ja, visst, klart det finns avigsidor med fotbollen också. Men de har jag helt glömt bort. Nu ska bara vänta en halvtimme sedan ska jag ta ett stort steg tillbaka mot den känslan.
Önska mig lycka till så ska jag göra mitt bästa för att slå alla bollar allt för snett.