Jag överlevde

Jag har gått omkring i träningskläder och i uppsatt hår i flera timmar i förväg eftersom jag trodde att träningen började vid sex och inte vid åtta. Det var så dte stod i mejlet. Tur att jag ringde.
När jag väl kommer dit pågår en match mellan två killlag och jag har ingen aning var jag ska ta vägen.
Jag ser ett gäng tjejer i ett omklädningsrum. Men hur kommer jag dit?
Jag med hjärtat bultande i halsgropen testar att ringa tränaren jag varit i kontakt med, inget svar. Jag inte svara på varför mitt hjärta slår så hårt och så snabbt. Eller jo, egentligen är det väl inte så konstigt även om det känns lite löjligt. Vad har jag egentligen att vara nervös för och vad är det värsta som kan hända..?
Jag lyckas hitta ett hål i nätet och några tränare som står utanför omklädningsrummet. Det är ingen av dem som jag varit i kontakt med, men de visar in mig och presenterar mig för laget. Jag får genast frågan om jag är utespelare. Inte vilken position, utan om jag är målvakt eller inte.
Antagligen så har de brist på målvakter. Det blir lätt så i lag. Utom mitt när vi precis började spela elvamanna då vi var en målvakt för mycket och jag gjorde mig bäst på plan av de målvakter som fanns. Ibland funderar jag på hur bra jag hade varit om jag fortsatt stå i mål eller om jag hade tränat som utespelare alla de gånger jag stod och slängde mig efter bollar på träningar och matcher.
Jag tror i alla fall att det är mina år som målvakt som gjort mig till back och att jag har så stårt att kliva över till andra planhalvan. Jag kan helt enkelt inte lämna försvaret, även om jag "tvingats" till det under vissa matcher.
Hur som, där står jag med allas blickar på mig. Vem är hon i den röda tröjan?
Jag lyckas få ur mig något om vilka lag jag spelat med tidigare och att jag nu vill börja igen.
Sedan är plötsligt halva laget borta. De har gått till planen någon bakväg. Jag följer efter.
Går jag för nära nu? Borde jag säga något?
Jag håller ett lagom avstånd och ställer min flaska där alla andra ställer sina.
Sedan är det dags för uppvärmning. Några vändor fram och tillbaka över plan. Vilken fart ska jag hålla? Nähä, man ska inte springa hela vägen till linjen, okej. Nej, nej, krocka inte med de som vänder.
Det finns ingenstans att ta vägen. Jag springer i mina röda tröja mitt bland alla mörkblåa spelare. Det är ingen tvekan om vem som inte riktigt passar in. Både Ruif och Tfk spelade i rött, vilket jag alltid trivts med. Och den gröns Sollefteå ff-jackan är det inte en suck att jag kommer i, inte så att det ser bra ut i alla fall. Jag har svårt att känna mig lika peppad i en gul tröja som jag gör i mina röda. Rött, den arga och varnande färgen. Här kommer jag. Men nu kändes det inte helt rätt. Men att ta den svarta domarjackan kändes inte riktigt som ett alternativ och några andra träningsjackor äger jag inte.
Sedan blir det övningar i cirkel, passning, nedtagning, passning, löpning. Slå inte bort bollen, passa inte till samma ovanligt många gånger tusen förmaningar från mitt nervösa samtidigt som jag ska försöka göra rätt.
Nog märks det att det var några år sedan jag spelade på allvar. Det vi sysslade med på kåren är inte ens i närheten.
På skottövningen lyckas jag gå i helt fel ordning till de olika stationerna. Det är svårt att ta rygg på någon när alla har samma kläder och långt hår i svans. Jag var den enda korthåriga och med två tofsar i håret, jag var dessutom tre år äldre än den som var närmast mig ålder. Men jag får fortfarande visa legg på krogen så det är väl inget som syns i alla fall.
Däremot lyckas jag sätta mitt första skott, precis under ribban. Vilket får mig att slappna av lite, vi hr dessutom tagit av oss överdragströjorna nu och deras blå t-shirts är inte så långt ifrån den svarta utan tryck jag tog i Gustavs låda. De blåa shorten är lite ljusare än de andras men funkar och de svarta domar-strumporna är rätt anspråkslösa.
Sedan missar jag förståss en massa skott, de flesta flyger över målet.
På smålagsspelet går det så där. Lika många som jag tar bollen av, lika månger tar sig förbi mig.
Det var länge sedan jag spelade nu.

Jag lyckades dock inte göra bort mig totalt för jag har blivit tillagd i en sms-lista och önskad välkommen tillbaka.
Nu ska jag jobba sex dagar i rad. Men sedan, då ni. Då är jag ledig i två veckor innan skolan börjar. Massa tid att väcka liv i kroppen igen (hämta tandemcykel, vara på semester, spela diablo, virka och kanske få i gång vävstolen!). Speciellt mina vader behöver få sig en omgång. Jag som fortfarande har problem med få tighta jeans över mina fotbollsvader när de ska av trodde inte att det var där jag skulle känna av träningen. Men så är det. I två dagar har jag nu haft träningsvärk i mina vader. Härligt!