Ett år har gått sedan tidningarna helt plötsligt fick något viktigt att rapportera om. När en galning i vårt grannland vände upp och ner på ett helt land genom att göra något så fruktansvärt att jag inte ens tänker försöka sätta ord på det.
När jag jag hör någon säga terrorattentatet i Norge så har jag helt glömt det som hände inne i centrala Oslo. De åtta som dog känns som ingenting mot det som hände på ön. Hade Breivik däremot inte åkt till ön hade det varit en nästan lika stor nyhet som allt tillsammans. Ett bombattentat i de annars så skyddade nordiska länderna...
För ett år sedan hade jag och Gustav vår enda gemensamma semesterdag, då vi åkte kryssning till Tallin över en helg. Glada i hågen och förväntasfulla på Gustavs första utlandslandsresa och på ett helt nytt land. Jag slog på tv:n bara för att se vilka kanaler som fanns. Vi fick in någon av de engelskspråkiga stora nyhetskanalerna, typ BBC. Ett ögonblick senare rycker hörde jag rätt.. Sa de Norway, sa de Oslo?
Jag var tvungen att fråga Gustav om jag verkligen hört rätt. När vi fick grepp om vad som hänt blåste semesterstämningen med ens bortblåst och en obehaglig känsla spred sig i kroppen.
Efter att ha disskuterat det en stund började lugnet infanna sig igen och semestern gick vidare.
En dag går en extra tanke till de som brutalt mördades både på ön och inne i stan samt deras anhöriga och det norska folket..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar