Var går vägen?

Snart är det dags att börja skriva praktikbrev inför vårterminen som inte ska tillbringas i skolbänken utan på en redaktion. Det kommer bli jätteroligt att komma ut på riktigt igen och jag ljuger om jag säger att jag inte längtar. Men, så klart finns det ett men. Jag vet inte vad jag vill. Inte mer än att jag vill skriva, men var vill jag vara?
Rent spontant känner jag inte för någon stor drake nere i storstan. Jag inte trivs i Stockholm, det är för mycket människor för min smak och alla har alltid bråttom någonstans, dels känns det som om jag inte kan tillräckligt mycket och som om jag bara skulle göra bort mig. Allra helst skulle jag vilja bo kvar i mitt hem och inte behöva bo långtbortistan utan mina pojkar och den vardag vi byggt upp.
Alla funderingar har fått mig att börja tänka på framtiden och var livet är på väg. För att inte tala om det som gör mig mest frustrerad, var vill jag att det ska ta vägen. Vad vill jag med mitt liv, vad är viktigt för mig. Vad är viktigare än det andra. Hur ska man veta vad som är rätt?
Varför är det inte som i sagorna där huvudpersonen ofta har en mentor. Någon vis gammal gubbe med långt skägg som pekar ut vägen men samtidigt ser till att huvudpersonen utsätts för prövningen, men bara sådan som stärker personen? (Läs Dumbledore  och Gandalf.) Hur ska man veta? Kan man veta? Måste man veta?
Jag tycker inte om att inte veta. Jag vill planera, jag vill ha struktur och känna att jag har koll på läget. Kan man ha det hela tiden? Är det bra att veta allt? Eller är det bara jag som måste lära mig att släppa taget och bara ta saker som de kommer.
Det är svårt. Hur gör man?

Ny kurs

Ny kurs, nya tag. Nu känns det bra igen, förutom att min näsa svämmar över. Dessutom har jag tre helger jobb inplanerat på macken. Det kändes som om det kom i rätt tid. Vikariestopp på tidningen här och efter att det gått dåligt i förra kursen så behövde jag känna att jag duger till något. Det är ju inte direkt så att det finns för få journalister här i världen och jobben kommer inte bli kastade efter en och att vara arbetslös är inte bra för självförtroendet. Inte mitt i alla fall, så det är skönt att det finns jobb men duger till.
Jag var alltså i Sollefteå och jobbade i helgen. Men jag hann med mycket annat trevligt också. Jag och mamma plockade massor med trattkantareller, jag och brorsan såg film och fikaklubbade (drack te sent på kvällen) och pappa lagade jättegod kinamat.
Men nu ska jag ta och läsa lite i böckerna för nya kursen. Jag behövde bara beställa två eftersom resten är en repetition. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det är det skönt för att man inte behöver lägga ut pengar på nya böcker, men samtidigt känns det som om jag redan har läst böckerna och blir det något nytt? Lär jag mig något nytt samtidigt som det är skönt att det är bekant..
Men vi får väl se, har bara haft en dag än så länge, men den gav inte särskilt mycket....

Mulet

Äntligen är grävet inlämnat och jag börjar kunna släppa det. Ett tag var det jättehemskt, jag tänkte inte på något annat, jag åt inte ordentligt (speciellt inte frukost) och hade svårt att somna. Jag är kanske inte någon grävande journalist, inte än i alla fall. Det blev förresten inte mycket till gräv för den delen heller.
Nu är det bara tusen och en andra uppgifter kvar och sen den där tentan också. Det känns som om de tryckt in en 15 hp kurs på 7,5 hp. Hur många uppgifter som helst och nästan ingen tid alls.
Sen är det höst nu och det känns som om jag blev snuvad på sommaren. Det var ingen lång period med sammanhängande soliga dagar.
Nu ska jag försöka plugga och rycka upp mig själv. Det finns roliga saker, det gäller bara att jag kommer på vad det är för något igen...

En spricka i molnet

Jag är bara en elev och målet är att jag ska lära mig. Men det är svårt att komma i håg när man ska göra något på riktigt och när lärarna visar upp fina exempel på hur bra andra har lyckats. Till en början var det jättekul att få se och inspireras men efter ett tag över går det till en press. Kan dom, varför kan inte jag, kan jag... Och till sist negativa tankar om hur dålig man själv är.
I bland måste man sänka kraven och försöka vara realistisk, men det är inte lätt. Det är en jättesvår konst. Jag har svårt att tänka "det ordnar sig". Ja, visst, oftast ordnar det sig, men aldrig av sig själv. Det är alltid någon som måste se till att det ordnar. Vem är någon om inte jag..

I dag var vi upp till Örnsköldsvik och gjorde vår första intervju. Det gick bra, nu ska jag skriva ihop ett första utkast medan jag fortfarande förstår mina kråkfötter. I övrigt känns det som om en del saker börjar klarna, visa uppgifter kan sakta prickas av.
Hörde btw ett intressant samtal på en buss i dag. En myndighetsperson som pratade lite för högt på lite fel ställe. Något som jag helt klart ska kolla upp. Mina lärare har sagt att man får tjuvlyssna!

Druknar i något jag inte vet vad det är

Hej! Jag är en stressad tjej som inte vet var jag är på väg och det gör mig stressad.
Just nu har vi en nyttig kurs som heter gräv, den skulle vara jätterolig om jag bara hade en riktning utpekad. Jag vet ungefär vad vi håller på med, men inte riktigt och det håller på göra mig galen. Jag har efter några års övervägande kommit fram till att jag nog är mer av en planerare än spontanare. Jag vill ha en ungefärlig plan och veta att det faktiskt blir något i slutänden. Just nu känns det som om skolan vill en sak och tidningen (som gav oss uppslaget) en annan, men vi vet egentligen inte vad någon vill. Eller gör vi det utan att veta om det?
Jag är förvirrad och jag tycker inte om att vara det.
Det känns som om jag drunknar i all osäkerhet och när jag väl sätter mig ner för att försöka strukturera upp allt blir listan på att göra saker väldigt kort. Jag tror det beror på att jag inte vet vad jag ska göra, för att det är lite saker att göra är inte sant.
Två veckor och sen är kursen slut (eller åtminstone tid för grävet) är ingen tröst, snarare tvärtom. Jag är dålig på att slappna av och tänka det ordnar sig. Visst brukar saker ordna sig. Men aldrig av sig själv, allting måste ordnas av någon. Och vem är någon?
Enligt en lapp på macken är någon död och var och en måste göra saken själv.
Men hur gör man det när man inte vet hur man ska göra det....

Nu ska jag ta mig till Hovrätten och läsa akten där. Har hört något om 800 sidor, det delat på två blir 400 sidor. Det blir massor. Hoppas det är mycket bilder. Nej, det tar jag tillbaka. Är det bilder kommer de vara allt annat än trevliga. Mord är inte roligt.

Time is ticking

Skolan är i full gång och jag känner mig mer än lovligt stressad. Visserligen är det rätt många lektioner nu, men långt i från lika mycket tid som ett heltidsjobb är schemalagt. Kanske är det just det som gör mig så stressad.
Allt eget ansvar och pressen att man hela tiden kan göra mer. Det finns alltid böcker att läsa och de går alltid att läsa en gång till. Hur vet jag att jag lärt mig det jag borde och förväntas. Den gränsen tycker jag är väldigt svår och det blir en jobbig press. Det gör att det är svårt att känna sig riktigt ledig och koppla av på riktigt.
Förutom att det är skola så måste det vanliga livet också fungera, planera mat, handla, städa, diska, tvätta, vara social med vänner och allt vad det innebär. Någonstans ska det finnas tid för allting.Det är verkligen tur att jag inte har några barn.
Nej, nu har jag inte tid med datorn mer. Måste ner till skolan och på pm-genomgång..

Sommaren som försvann

Augusti har varit ovanligt kall och höstig. Sa de på radion i morse och jag kan inte annat att konstatera att de har rätt. Det är redan september och sommaren har tagit det långa benet före det korta. Skolan har börjat och nollningen är i full gång. Dock känns den inte lika rolig som när jag själv var nolla eller året som generalsnolla. Jag blir frustrerad när jag inte har lika bra koll som jag hade i fjol, men samtidigt ger det mig mindre ansvar för det hela. Vilket om något är skönt, fast att jag ganska framgångsrikt lyckats glömma att jag höll på stressa sönder mig själv i fjol.
I skolan ska vi gräva. Jag hade två skabbiga idéer, men sen kom Allehandas nyhetschef med ett otroligt bra förslag. Så nu ska jag och Sandra gräva i Övik. Det känns jätteroligt och inspirerande. Nu gäller det bara att komma i gång. Det kommer bli riktigt bra.

Annars händer det inte mycket, jag har fastnat för att sticka strumpor, så det har blivit många par nu under sommaren. Jag väntar på kurslitteratur och ja, allt är som det borde, med undantag för att vi möblerar om i hobbyrummet och det råder ett smärre kaos här.
Nu ska jag försöka läsa ut ett kompendium så jag kan lägga det till handlingarna för ett tag.

Pengar att bränna

Det här var sommaren då solbrännan skulle få tävla mot pengarna. Nu är sommaren snart slut, luften är kylig. Så det är dags att kora vinnare, plånboken vann. Dels har jag jobbat heltid de veckor jag jobbat, det gjorde jag inte på macken (ca 70 %) och vartannat telefonsamtal till mig har inneburit fler jobbdagar. (Okej, lite överdrivet, men det är inte så många som ringer mig. Mest mamma/pappa och Gustav.)
För drygt två veckor sedan gjorde jag sommarens sista dag på db (Dagbladet), trodde jag. Sen dess har varit där någon dag varje vecka, sammanlagt sex dagar under tre veckor. Om jag plusar på de tre dagar jag jobbat på macken så blir mina tre veckor sommarlov elva dagar långt. Mässa-jobbet blev inställt eftersom de inte fick tag i någon fler... I morgon jobbar jag och på kvällen bär det av till Huddik och mormor i några dagar. På fredag kör nollningen i gång och på måndag är det skola. Jag som hade tänkt göra sommaruppgifterna innan, men det går det åt skogen med, det ordnar sig nog ändå.
I morgon är min 40:e dag som betald journalist (+ tre veckor praktik (en på högstadiet, två i mars). Det är rätt häftigt. Lite trist är att det inte är samma kick att se sin byline i tidningen längre. Däremot är det alltid kul att se vad redigerarna gör med texten och bilderna. Det blir så mycket bättre än mitt worddokument (/Np-dokument), tur att de finns! Något som fortfarande kittlar är när ens nyhet får vänsterkryssen (största textnyheten på första sidan). Det har hänt tre gånger i mitt liv. Kvinnan som skulle utvisas trots dödshot, Kommunalrådets frånvaro från kommunfullmäktige och 900 sökande till 12 jobb på Dollarstore. Den sista skrev jag min näst sista schemalagda dag på db, så det kändes som ett lämpligt avslut.
Det var trots allt punkt för så där tre dagar..

Jag har skrivit över 110 artiklar på db nu. Jag minns inte längre alla. Men några minns jag. Som den om ormmannen, det var en märklig upplevelse. En herre som satt några decimeter i från huggormar och pratade med dem som om de var hans bästa kompisar. Jag minns den härliga Stödedagen, ett helgjobb som jag och Leo for på. Det tog ganska lång tid och blev en helsida (Timråsidan) i tidningen. Några dagar senare ringer en tant som jag pratade med upp och höjer artikeln till skyarna. Ytterligare några dagar senare får jag ett vykort på redaktionen av samma fina människa. Det är kul när någon blir nöjd.
Jag har intervjuat en familj som skulle bo i Thailand i ett år, en bagare som bara sålde hembakat i kondiset.
Det verkar inte bättre än att det är de jobb man åker ut på som jag minns. Det är oftast de artiklarna som jag känner blir bäst också. Det personliga mötet är inte att underskatta, även om många artiklar kan byggas ändå.
Jag minns också Skönsmohuset jag slet hårt med, där alla var på semester, där jag inte hade koll på vad ett servicehus var och vad det innebär. Jag minns artikeln om kvinnliga snusare när ingen i enkäten sa att de snusade. Vi hittade en snusare, men hon ville inte vara med.

Det är ett härligt och varierande jobb att vara journalist. Ett jobb jag kan ha i 40 år till och fortfarande vara en glad människa.
Nu ska jag bara lägga över den sista musiken på ipoden inför morgondagens resa och sen krypa ner i sängen bredvid min sjukling och hålla tummarna för att han låter bli att smitta mig. Jag har ingen lust att bli förkyld nu.

När musiken tystnat

I dag gjorde jag något jag inte gjort på väldigt många år. Egentligen är det en väldigt simpel handling, något man skulle kunna göra varje dag om man så behagar. Jag har köpt en cd-skiva, The Arks sista album... En skiva med både gamla och nya låtar, deras största hits under de tjugo år de funnits.
Det fick mig att tänka tillbaka när jag en gång för väldigt många år sedan köpte deras singel, One of us is gonna die young. En singel, det var den låten och kanske i någon "radiomix" eller som instrumental och allt vad som gjordes för att fylla ut skivan lite mer. Just på den singel tror jag det var någon till mindre känd låt...
Jag hade en singel, som jag fick i present, med Drömhus och Vill ha dig i natt. På den hade de lyckats med åtminstone sju versioner av två olika låtar.. Fråga mig inte varför.

Jag minns när man köpte skivor och singlar. Det var ett helt annat engagemang när allt inte fanns bakom en skärm knappt ens en minut bort, helt gratis om man så vill. När jag var liten fanns det något som hette voxtop och voxpop. Missade man det var man efter i snacket den kommande dagen i skolan. Jag konsumerade musik på ett helt annat sätt. Jag hörde en låt som jag tyckte var bra sen blev jag jätteglad när man hittade singeln när man besökte Åhléns på semestern. Sen kom internet och musiken började florera där. Men i början var det ungefär samma sak, med undantag för att voxpop försvann. I stället hade jag kompisar som skickade låtar till mig över msn. Det kunde ta flera timmar att ta emot en låt. Andra gånger fick jag ta med en kompis mp3-spelare hem för att lägga in musik som jag tyckte var bra och vice versa la kompisar in musik på min spelare.
Musiken var fortfarande en social faktor i mitt liv, en hög engagemang produkt. Jag ska villigt erkänna att jag lyssnade på allt möjligt konstigt och mindre konstigt. Men det kom en tid när min musik smak styrdes utifrån vem jag var för tillfället var förtjust i. Jag lyssnade på allt från Metalica, Emeniem till Svenska akademin, Hel och Björn Rosenström. Sen smög sig lite Aqua och Markoolio in i det hela också, men det skulle helst ingen veta...
På den tiden önskade jag mig cd-skivor i julklapp och födelsedagspresent. På högstadiet höll lärarna bli knäpp på att jag alltid hade åtminstone en hörlur i ena örat. Som tur var hade jag långt hår (så långt mitt-vägra-bli-längre-än-axel-långt-hår-nu-kan-bli) som kunde dölja både sladd och lur. På den tiden drevs mp3-spelaren av aaa-batterier vilket innebär att det bara var att byta batteri så fort batterisymbolen började blinka. Spelaren klarade av ungefär ett och ett halvt album, så jag ägnade en bra stund av de begränsade timmarna jag hade framför datorn. Jag svor och skrek varje gång mamma eller pappa sa åt en att stänga av datorn när jag nästan fått ner låtarna. I bland hjälpte det, i bland inte.
På den tiden jag och brorsan tävlade om vem som spelade högst och föräldrarna bad mig sänka när lillebror skulle sova. På den tiden kunde jag lyssna på en låt och skriva ner texten i min dagbok bara för att snabbare lära mig den utantill.


Nu är det inte så längre. Nu kan jag få fram vilken musik som helst med bara några enkla klick på datorn. Spotify, Youtube, myspace och diverse nerladdningssajter bara finns där och erbjuder mig hela världens musik. Men jag gör det inte. Nöjet i det har på något sätt försvunnit. När man utan att anstränga sig kan få precis det man vill finns ingen anledning att anstränga sig. När man inte anstränger sig får man inte ut något av det. Förr kunde man i jakten på en viss låt hitta andra bra låtar. Men nu finns de där, jag kan lyssna på dem när jag vill och där med är den glädjen som kom när man hittade en låt man letat efter som bortblåst. Det som kommer lätt försvinner lika lätt.
Min ipod spelar i princip bara upp ljudböcker, Millenium-trilogin och Harry Potter på engelska. Musiken som finns där har inte blivit bytt på flera år och nästan inga nya låtar har tillkommit. Musiken används bara när jag tränar. Jag menar, det är inte så adrenalinpumpande att springa och göra situps till en behaglig röst som berättar hur Harry Potter smyger omkring under sin osynlighetsmantel. (Speciellt inte när jag vet exakt vad som händer i nästa skede.) Jag har inte lagt in en enda låt på min nya mobil som jag köpte innan sommaren.
Men i dag så hände det något. Efter en hel dag på macken öppnade jag plånboken och bytte 79 kronor mot The Ark-skivan. Jag tror de har fått mig att återupptäcka hur skönt det kan vara att lyssna på musik. Jag tror att energin som Ola Salo utstrålade på konserten på Peace and Love gjorde något med mig. Glöden och glädjen i hans ögonen och att se någon leva så mycket i musiken.
För att inte tala om den lilla boken som fanns i cd-fodralet. En litet häfte, limbindning, 23 blad + omslag i tjockt grått papper. Där någon i bandet har skrivit en liten rad om varje låt. Några få meningar om vad låten betyder för dem eller någon roliga kuriosa kring dem, inte längre än en ingress. Men ett bevis på att musik är något mer än toner, text och dunkande trummor.
Jag borde kanske göra en u-sväng och ta vägen tillbaka för att återupptäcka musikens värld.

Jag är bara en människa

När jag berättar om Sam/Tingeling får jag hela tiden höra vilken fin människa jag är och hur fantastiskt det jag gjorde är, oavsett om det är i bloggen, på facebook eller i den riktiga världen. Någon gick så långt som att kalla mig en levande ängel.
Det skrämmer mig. Inte att folk tycker att det är bra och rätt gjort, utan att folk tycker att det är fantastiskt. För mig var det en självklarhet att hjälpa det lilla vilsna och skadade djuret. Det skrämmer mig att är ordet fantastiskt. För att något ska vara fantastiskt så måste det vara något alldeles extra, något ovanligt. Visst, det är förhoppningsvis ovanligt att tamdjur rymmer hemifrån och råkar illa ut. Och visst, hamstrar är bara en handstor så det är inte så lätt att se dem. Hade inte Sam/Tingeling suttit så synligt på vägen hade jag nog aldrig sett henne. Men när det väl händer är det då inte en självklarhet att ta hand om dem när man hittar dem? Vad hade jag för val, gå vidare och lämna henne ensam, rädd och skadad eller ta hand om henne.
Vad skulle du ha gjort?
Man kan inte lämna något så litet och hjälplöst själv, eller kan man det? För mig var det aldrig ett val.
Jag hade haft jättedåligt samvete och inte kunnat tänka på något annat om jag lyssnat på Gustav också trott att det var en sork. Men det är en sak, om man inte ser dem eller inte ser att det är ett tamdjur. Okej, men annars är det väl inte mycket att fundera på?
Jag tycker inte att det är för mycket begärt att man tar sitt ansvar och är förnuftig och inte bara tänker på sig själv..
Jag är ingen ängel eller mer fantastisk än någon annan jag är bara en människa som gjorde det jag kunde.
Och det hoppas jag att du också är.

Comeback

Det blev en snabb comeback på Dagbladet i dag. Tjugo över sex i morse ringde min mobil. Den låg i köket så jag tvingades upp ur min varma säng och yrvaket svarade jag på samtalet från det privata numret. Det var nyhetschefen som ville att jag skulle komma. Det var en mycket skön bekräftelse på att jag inte gjort bort mig allt för mycket i sommar. Det jag gjorde var så pass bra att jag är välkommen tillbaka. Jag hade fyra knäck (arbeten) uppskrivna på morgonlistan. Ett sprack direkt eftersom det inte hänt något nytt i ärendet. De andra tre höll mig sysselsatt till åtta i kväll. Tidskrävande både i skrivtid, åktid och intervjutid.
I morgon blir kanske en till dag på tidningen, men det får jag i så fall veta först i morgonbitti.
På torsdag väntar macken i Sollefteå.

Mötet med Sams matte

Jag har precis träffat Sams matte. Vi träffades på macken och körde moped tillsammans till minneslunden.
Blomman hade blommat över, men sniglar har inte ätit upp den helt. Förhoppningsvis blir det en mild vinter som blomman överlever.

Utan att tveka kan jag säga att Sam hade ett bra hem och ett bra liv. Sam, eller jag ska kanske försöka säga Tingeling som hon egentligen hette, var född hos henne, den 2 maj 2010. Så Sam/Tingelingvar ganska gammal för att vara en hamster.
Jag fick två bilder på henne och en bild på hennes mamma (som var vit och brunfläckig) och hon fick en skiva med de få bilder jag och Gustav tog på Sam/Tingeling.

Jag fick också en silverberlock, en fyrklöver som tack för att jag tagit hand om henne. Den sitter på mitt armband, tillsammans med ängeln jag fått av lillsyrran, och påminner mig om Sam/Tingeling.
Det känns jätteskönt att veta att Sam/Tingeling hade ett bra hem, en engagerad och varm matte.
Jag visade henne var Sam/Tingeling vilar och hon begravde en annan hamster, Drömprinsen, (som legat i frysen ett tag) bredvid henne.


Här kan ni läsa hennes ord om hur Sam/Tingeling kom på vilovägar. Jag hittade också en bildtråd med massa söta bilder!

Sommarlov

I dag ska jag få träffa Sams matte. Jag ska visa henne var Sams grav finns och förhoppningsvis får jag veta en massa om Sam. Jag väntar på att hon ska ringa nu.
Det känns konstigt att vara ledig en måndag. De fem veckorna på Dagbladet har gått skrämmande fort. Tiden har flugit i väg. Det har varit roligt, lärorikt och tidskrävande. Det blev ganska många dagar som jag inte slutade kvart i fem. Men så är det. Blir det jag har att skriva inte klart är det (oftast) inte bara att fortsätta nästa dag. Deadline.

Nu ska jag fortsätta göra nytta. Jag har bakat chibatta, diskat och gått ut med soporna. Men jag borde ha gjort mer nytta. Gustav har gett mig i uppdrag att överraska honom med middag i dag. Vilket betyder att jag först och främst måste komma på något. Det kan vara riktigt svårt att hitta på maträtter. Undra varför.
Kanske för att man måste komma på något. Allt som man måste blir ofta mycket jobbigare och svårare än det man gör fast att man inte måste. Som att städa. Måste man är det tråkigt, men om jag gör det till exempel för att överraska Gustav är det inte alls lika tråkigt längre.
Nu ska jag fortsätta sortera bilder från gamla diskar till den nya och bestämma vilka jag ska beställa utskrift på...

Sam hette Tingeling

Enda dagen jag glömmer mobilen hemma är det någon som ringt mig. Fyra missade samtal, ett från mamma och pappa och två från ett mobilnummer och ett från ett hemnummer i Sundsvall.
Sams matte hade hört av sig!
Hon hade pratat med en granne i går och nämnt att deras hamster försvunnit. Grannarna berättade att en flicka gått omkring med en hamster. Sen ringde de ett djurhem som tipsade dem om att kontakta polisen.
Därifrån fick hon mitt nummer. Vi ska träffas på söndag eller måndag så ska jag visa dem Sams grav, eller Tingeling som hon egentligen hette...
De var tacksamma för att jag tagit hand om henne och jag är glad för att Sam hade ett riktigt hem.
Det känns bra att veta och ska bli skönt att få träffa hennes familj.

Tux tre år

En mycket speciell liten kanin fyller tre år i dag! Givetvis fick han godaste frukosten med alla favoriter och öppen lucka till buren hela dagen!

Snabbspolning

Mycket har hänt sen Sam. Men fokus för inlägg har inte funnits. Jag har velat skriva, men det har inte känts rätt förrän jag berättat Sams historia. Det lilla jag visste av den. För att göra det har det behövts tid och styrka. Inget som ska bli gjort i en handvändning och med torra kinder.

Jag och Gustav har sett sista Harry Potter. Tre dagar efter att Sam försvann. Jag grät, men inte så mycket över att Harry skulle ge sig av eller för dem som dog. Men alla farväl påminde mig om mitt jobbigaste farväl någonsin.

Men filmen var bra mycket bättre än förra. Äntligen var det sluttramsat om att Harry och Herminone någonsin skulle haft något på gång, även om deras dans och horcruxgrejen var överdrivet. Vad jag inte kan förstå är varför de inte spelar mer på Harrys kärlek till Ginny…

Men ännu större. Gustav har varit utomlands för första gången i sitt liv. (Att gå över gränsen till Norge räknas inte. Speciellt inte om man inte ens träffar en norrman.)

Vi var på kryssning till Estland och det blev riktigt mysigt. Fast bussresan ner var verkligen ingenting att jubla över, så vi tar det först. På väg ner satt en snarkande gubbe bakom oss och framför oss satt en knepig unge. Han slickade och slog på sin mamma om vartannat, visserligen gul-bil-slag. Men ändå. Ungar nu för tiden.

På vägen hem satt någon lodisgubbe och groggade på cola och billigaste vodkan. Groggarna blev allt ljusare och mer och mer hamnade på hans smutsiga skjorta. Han hostade så jag trodde lungorna hans skulle gå sönder och magsäcken vända sig ut och in.

Bakom oss satt stans största fjortis. Hon misshandlade sönder allt vad det svenska språket heter. Typ, dog av asgarv och allt vad det var. Nog för att skapa skavsår i öronen under hennes flera timmar långa mobil samtal om allt och inget. Hon hade blivit tjock, kompisen misstänktes ha anorexia, hon var förföljd av allt och alla på facebook, han var ful, hon var knäpp och så vidare.

Men sen var det bra, förutom ungen som spydde vid samma bord som mig och Gustav på 300-kroners buffén. Yack, visst, synd om ungen som fyllde djuptallrik efter djuptallrik. Jag lämnade bordet ett tag, Gustav lika så.

Vi åkte en stor båt, Baltic queen och tillbringade en dag i Tallin. Men shoppingen gjorde mig besviken, allt billigt garn mamma pratat om hittade jag inte. Kläderna var inte heller något som föll mig eller Gustav i smaken. Jag köpte ett garnnystan och han ett paraply.

Det bästa i Tallin var nog sightseeingen, väldigt värt att få se lite mer än bara stadskärnan. Sen var det roligt att se Gustav köpa på engelska. Jag har inte hört han prata engelska tidigare, mer än när jag frågar om enstaka ord. Fast då är det mest åt andra hållet, han får översätta vad de säger i filmen.

Vi köpte massa konstigt godis, skumma teer och öhm, ja, mitt barskåp går knappt att stänga.

Vi hade en mysig hytt med dubbelsäng, fast dumt nog var det två madrasser som satt ihop, men en hård skarv emellan. Vi är bortskämda med vår stora breda madrass utan skarvar.

Egen toalett med dusch, världens minst visserligen, men egen som sagt.

Vi hade dessutom ett fönster ut. Jättemysigt att se Stockholms skärgård med hus som kostar lika mycket som tjugo hus här omkring. Havet var fint att se också.

Vi badade och bastade på båten. Allra längst ner fanns en liten bassäng och bastu. Tråkigt nog separata bastusar. Varför finns det aldrig gemensamma?

Jag var ensam tjej, men kvinnan i entrén förstod oss inte när vi skulle fråga om Gustav fick vara med mig på tjejsidan… Vi fick helt enkelt bestämma tider, vi ses om en kvart. Sen att klockan var utanför bastun gjorde det bara jobbigare. Men, vad gör man.

När vi kom hem släppte shoppingbegäret. Helt plötsligt hittade jag de skor jag letat hela sommaren efter. Ett par gympaskor, vanliga osportiga men som man kan gå i stan en regnig dag. Ett par klackskor fick också följa med hem då klacken nötts bort och lädret spruckit på mina gamla. Sen hittade jag plötsligt två koftar också, något jag också varit på jack efter under en tid. En kavaj i storlek 42 följde också med hem. Jag har 38 och någon enstaka gång 40. Men med mina breda axlar är det hopplöst att köpa stela jackar och överdelar. Så jag ska antingen flytta in knappen lite eller sy in. Jag får se vad som känns lättast.

Gustav hittade en skjorta och jag ett lila linne. Det är kul att hitta det man sökt länge efter.

Jag har känt av hur det är att jobba utan internet och telefon. Det blev inte alls mycket jobba. Halva redaktionen hade ingenting att göra. Det värsta var att vi inte hade tillgång till newspilot (ett redaktionellt system där alla jobb planeras och skrivs). Någon enstaka visste vad de skulle göra. Tack vare att en kille från kommunen ringde mig tio över sju, på min mobil, hade jag en artikel att skriva. Men mer än så var det inte.

Berätta om Sam

Berätta om Sam, just de orden har blivit en daglig uppmaning till Gustav. Jag tycker om att höra honom berätta om den lilla ensamma pälsbollen som vi hjälpte.
Det är så jag måste försöka se det. Jag hjälpte Sam, även om jag inte kunde rädda hennes liv. Hon fick somna in i mina händer i ställe för stupa i rännstenen.
Nu tänker jag berätta om Sam.

Jag och Gustav vara båda för trötta och hungrig för att laga mat så vi bestämde oss för att gå och äta pizza. Vi ville gå till någon vi inte provat tidigare och bestämde oss för en på Haga, pizzeria blågul. Vad vi inte visste var att de hade sommarstängt. I bland kan jag få för mig saker och vara ganska envis. Det här var ett sånt tillfälle. Jag hade bestämt för mig att det fanns någon pizzeria i någon tvärgata. Så vi gick och vi gick och blev allt hungrigare och hungrigare... Till sist fick Gustav nog av mina inbillade restauranger och vi bestämde oss för en vi båda visste fanns, Macro Polo.
Vi svängde av på första bästa tvärgata, närmare bestämt Västergatan. En ganska brant gata. Efter kanten växte det stora fina smultron. Vägsmultron är väldigt underskattade, främst hos Gustav. När han blir hungrig är han hungrig och tyckte inte alls att smultronen var så mättande som jag gjorde. Så medan jag sicksackade och plockade smultron gick han i förväg.
När han nästan är nere på den stora vägen är jag flera meter bakom. I mitt smultronspanande såg jag plötsligt något betydligt mer intressant. På en uppfart sitter något litet och hårigt! En sork eller en skogsmus, söt hur som. Men något stämde inte. Djuret satt väldigt stilla och exponerat. Helt enkelt för orutinerat för att vara vilt. Jag ropar på Gustav som suckar men bestämmer sig för att ta reda på vad jag vill.
Under tiden har jag närmat mig pälsbollen som har börjat skygga undan. Hon rör sig neråt i det asfalterade diket. Men har uppenbara problem med gå. Det är som att bakdelen inte riktigt hänger med, som om hon skulle vara full eller ha något annat allvarligt problem med motorriken.
När jag såg stackarn rangla neråt och ramla vartannat steg visste jag att jag aldrig skulle kunna lämna henne där. Tamt eller vilt, djuret var skadat och behövde hjälp.
Gustav var däremot av en annan åsikt, det är ett skadedjur, det klarar sig.
Men något sa mig att han hade fel.
Vi måste göra något!
Gustav petade djuret på ryggen som inte verkade bry sig jättemycket. Strax därpå tog Gustav tog om djurets rygg och lyfte det rakt upp. Dinglandes med alla tassar i luften.
Snabbt satte jag ner henne i min hand i stället.
Jag var nu helt övertygat om att det inte var något vilddjur. En hamster, ett förkrympt marsvin eller någon annan slags gnagare. Gustav gjorde sitt bästa för att övertyga mig om att det var en sork och det bästa vi kunde göra var att gå till närmsta park med ge henne vatten.
Men jag började min dörrknackning. Ingenstans kände någon sig vid djuret och ingen visste vad det var för djur. Någon sa usch och fy och tyckte djuret var äckligt.
För varje dörr jag knackade sjönk hoppet om att hitta någon ägare, samtidigt steg hoppet om jag skulle få ta med mig pälsbollen hem. Jag frågade alla jag mötte längs vägen och knackade på alla hus längs hela gatan. Det var många som inte var hemma.
På en dörr stod det Gunilla och Sam. Jag som intalat mig att inte döpa djuret eftersom det skulle göra det jobbigare att skiljas kunde inte längre motstå. Rätt som det var hette pälsbollen i min hand Sam.

Medan jag knackade dörr väntade Gustav otåligt medan han samtalade med sin pappa. Han blev lite mer osäker på om det var en sork. Det slutade i alla fall med att Gustavs mage ville ha mat och då jag vägrade lämna Sam på gatan fick Sam följa med hem.
Gustav tömde min flyttlåda som jag har/hade presentpapper i. På botten la vi av Tux gröna handdukar. Medan jag ordnade i buren tog Gustav bilder på Sam och undersökte bilder på hamstrar på internet.
Till sist tvingades han erkänna att jag haft rätt.
- Mamma och pappa sa att det där inget djur som lever naturligt i Sverige..
Det var alltså en hamster, sen vilken sorts hamster, det vi inte än i dag.
Sam fick också en vattenskål, vattenflaska, kaninmat, godis och lite grönsaker samt hö och gräs. Efter att ha satt fast ett myggnät som lock gick vi till pizzerian. Medan vi väntade på maten skrev jag efterlysningslappar.
Man känner sig lite dum.. "Har du tappat en hamster." Hur stor chans är det att en hamster ensam på gatan.
De fyra lapparna satte sedan på yttersta strategiska platser länge gatan. Innerst inne hoppades jag att någon aldrig skulle ringa. Eller ringa och säga vad bra att du hittat henne, du kan behålla henne.
När vi kom tillbaka var det dags att testa the magicpower of internet och sociala medier. Både på bloggen, facebook och google+ la jag upp bilder på Sam och efterlyste en ägare. Samtidigt som jag pratade med mamma, hon hade en hamster när hon var liten. Efter goda råd fick Sam ett lådhus, en låda, en toarulle och lite toapapper.
Sam tyckte det var jätteroligt och var betydligt piggare på kvällen. Hon gick inte alls lika dåligt längre. Hon hade dessutom ätit av maten. Sam fick komma upp ur lådan och springa lite på golvet och i sängen. Vilken fart!
Hon fick också hälsa på storbror Tux. De nosade och accepterade varandra.
Men klockan gick fort och jag blev tvungen att natta mina djur. När jag skulle somna kändes livet helt perfekt. Världens bästa jobb, pojkvän, kanin och nu också en hamster! Jag undrade hur livet kunde få vara så bra.
När jag vaknade tvingade jag mig att duscha och äta frukost först innan jag gick in till Sam. För annars skulle jag inte få någon av delarna gjorda. Tur var väl det.
Först kunde jag inte hitta Sam. Till sist såg jag att hon låg i sin låda. Hon hade bäddat med lite av toapappret och hade den lilla fluffiga filt hon fått där inne. Hon såg ut att sova och vaknade inte när jag petade på henne.
Jag lyfte upp lådan och ropade på Gustav. Vi tog ut Sam ur lådan och hon reagerade knappt. Hon kändes ganska kall och jag fick panik. Jag ringde genast till Tux doktor, men de hade inte öppnat än. jag satte mig med Sam i mina händer och gjorde vad jag kunde för att hålla henne varm.
Jag ringde till nyhetschefen och berättade kortfattat min hamsterhistoria och fick tillstånd att skjuta på arbetsdagen.
Givetvis så regnade det massa ut, så jag var tvungen att köra Gustav till jobbet innan veterinären. Vi fick komma in på akuttid direkt när de öppnade.

Veterinären tog upp Sam och tittade på hennes mage och sa ursh. Sam gick inte att rädda, ur hennes mage kröp larver som höll på att äta upp henne. Jag bad fler veterinär titta på henne. Det enda de kunde göra var att låta henne slippa lida. Tårarna började rinna. Jag som lovat Sam att jag skulle hjälpa henne. Det kändes som världens största svek när jag skrev på pappret som intygade att jag godkände överdosen av sömnmedlet.
De tände två värmeljus och gav Sam en spruta i magen. Jag höll henne i min hand hela tiden och efter någon minut tog hon tag i mitt finger och nosade omkring sig. Hon tittade på mig med sina små svarta ögon och jag grät. Tårarna ville inte sluta rinna. De rinner nu med....
Efter en stund kom veterinären tillbaka och lyssnade efter Sams hjärtslag. Sam fick en till spruta och jag fick rådet att ha papper mellan mig och Sam.
Det struntade jag i. Jag skulle hålla Sam med mina bara händer, det var det minsta jag kunde göra.
Jag har aldrig tidigare känt mig så hjälplös och eländig.

När Sam var borta bäddade jag nere henne i lådan och tog henne med mig.
Där efter var det bara att bita ihop och göra intervjun jag lovat nyhetschef. Hur tillgängligheten på veterinärer var i Sundsvall under sommaren. Det visade sig att den var bra. Alla akuta fick hjälp samma dag. Bra på riktigt, dåligt i nyhetsvärde. Tur det var som det var.

Jag for hem och la Sam i frysen. Ska Sam dö ska de äckliga mordiska larverna det med! Sen var det min värsta arbetsdag någonsin. Stavfel i ingressen som resultat, på casino.
Efter middagen, for jag och Gustav ut till Birsta. Jag valde en fin lila blomma till Sam. Jag hann aldrig lära mig vad hon gillade för blommor så jag tog en jag tyckte var vacker.
Vi for hem och hämtade Sam och spaden Gustav köpt på lunchen. Sen for vi till minneslunden som finns i närheten av mitt springspår. Gustav grävde medan jag höll i Sam.
Vi klappade lite på hennes huvud som stack fram från fejkpälsfilten och la en av de lila blommorna bredvid henne.
Sen sänktes hon ner i jorden. Vi planterade blomman ovanpå henne och jag grät.
Hej då Sam.


Nu sitter en bild på Sam bredvid en bild på Skuttunge i vardagsrummet. Jag grät mig till sömns flera nätter i rad och gråter fortfarande så fort jag tänker på hur liten och hjälplös hon var när hon somnade i min hand. Jag hade henne hos mig i tolv timmar och sov majoritet av dem, ändå gjorde hon ett så starkt intryckt på mig.
Lapparna fick sitta kvar i en vecka, men ingen hörde av sig. Polisen har inte heller hört av sig, jag gjorde en polisanmälan om att jag hittat en hamster. Undra just hur den såg ut på dygnslistan?
Jag kommer nog aldrig få veta varifrån Sam kom....
Men jag vet att jag gjorde vad jag kunde och även om det inte bli bra så blev det åtminstone bättre.

Hejdå Sam

När jag skulle säga god morgon till Sam låg hon och sov i en av lådorna. Hon kändes kall så vi tog upp henne. Hon var inte alls pigg och ville inte riktigt vakna. Nog för att hamstrar i huvudsak är nattdjur....

Klockan åtta var vi på akuttid hos veterinären. Sam hade fullt med larver på magen som höll på äta upp henne, det fanns inget att göra. Två värmeljus tändes och Sam fick en spruta.
Det är det värsta jag varit med om.

Jag hatar att vara maktlös.
Jag hatar när man gör sitt bästa och det inte räcker.
Jag hatar när någon man älskar försvinner i från en.

Även fast jag inte tillbringat mer än några timmar med Sam drumlade hon rakt in i mitt hjärta. Så liten och ömtålig. Jag kan önskar jag hade kunnat göra mer än ge henne ett bättre slut på livet än vad hon skulle ha fått i diket.....

Jag och Gustav var och köpte en fin lila blomma som kommer år efter år. Jag hoppas hon tycker om lila lika mycket som jag gör.
Nu ligger hon i en minneslund för sällskapsdjur på Skönsbergberget.

Pizzan som blev en hamster

Vi skulle bara gå och ta en pizza.
Men i diket vinglade ett litet djur.
- Gustav trodde det var en sork, men den verkade för tam, säger Rebecka Lindberg.

Det här är Sam. Sam är en hamster och är ungefär en handstor. Han är en vilsen liten hamster. På Västergatan i Haga (Sundsvall) var den lilla kraken ute på promenad. Västergatan är en brant backe jag helst inte skulle springa idioten uppför.

Sam haltade och ramlade, nästan som om han var full. Det var något som inte stod rätt till. Jag kunde helt enkelt inte lämna honom. Men eftersom jag inte var säker på vad det var för djur och Gustav var helt övertygad om att det var en sork kändes det konstigt att ta upp honom. Till sist rörde Gustav djuret som inte skyggade, men börjar raggla neråt. Det gick verkligen inte bra, han ramlade på rygg flera gången. Det skar i hjärtat. Så jag plockade upp honom och började knacka dörr.

Ingen kände igen honom.
Jag fick väldigt olika bemötande, några tyckte han var äcklig och andra blev oroliga.
Nu bor Sam i en flyttlåda på en av Tux handdukar. Han har fått gräs, hö och en liten luddig tygbit. Han har en vattenskål, kaninfrön, youghurtpluttar och lite grönsaker.
Han är polisanmäld som upphittad och jag har satt upp lappar på den aktuella gatan.
Men någonstans innerst inne hoppas jag att han blir kvar här. Men givetvis har jag och Gustav delade meningar om den saken....

Vet du vem Sam egentligen heter eller bor?
Vet du vad man matar en hamster med?

Förvirrande socialpsykologiska tankar

Fick en, eller rättare sagt två, invites till google+ i dag. Något som liknar facebook, i googles regi. Det som gjorde att jag bestämde mig för att pröva stavas Kretsar. Hur ofta man inte hört någon säga: "Jag vill inte acceptera min mormors vänförfrågan på fb."

Man vill inte dela allt med alla. Man vill kanske inte att mormor ska se fyllebilderna, eller arbetsgivare, för den delen. Jag vill inte veta vad mina bekanta åt till frukost, ja, jag har faktiskt några bland mina 289 "vänner" som vill dela det med hela världen. Men jag kanske vill veta vad min mamma lagade för god middag på min pappas födelsedag, kanske.

Men för att komma till saken, på + kan du ha kretsar. Precis som på riktigt. I en krets kan jag ha mina vänner, släkten i en annan, familjen i en tredje och mediafolk i nästa. Ni är med. En person kan dessutom ingå i flera krestar. Precis som i livet.

Sen väljer man vad man vill dela med vem. Släkten kan få se alla bilder från brorsans student, mediamupparna kan jag snacka fula typsnitt med.
Och det är hit jag egentligen vill komma. Man ingår i olika kretsar, är olika beroende på vem man är med. Det var något jag ville förneka när jag var yngre. Jag ville vara samma person jämt, men nu tror jag inte det funkar så längre. Jag tror man har en kärna med värderingar och idéer. Men beroende på tillfälle och omgivning visar de sig på olika sätt. Livet är en fin balans gång mellan att passa in och ändå vara ärlig mot sig själv.

Omgivningen skapar personen. Tillfällen gör tjuven heter det. Är det inte så med allt, även om det inte är något olagligt över det?

Vem är jag i grunden. Jag vet inte. Vem är jag när jag är själv. Vem är jag utan min omgivning. Jag tycker inte om att vara själv, så jag antar att jag inte riktigt vet det heller. 

Samma sak med det här inlägget. Vart ville jag komma? Jag vet inte längre. Jag tror jag hade en idé när jag började. En idé om att när internet och social medier kom fick man tänka om. Ett onaturligt sätt för oss att tänka. 

Jag är på ett sätt när jag är med min familj. De har jag haft nära hela livet, det vet nog mer än mig än jag själv gör. De förstår på ett sätt.

Jag är på ett annat med klasskompisar.

Men när man gick med på facebook fick alla vänner tillgång till samma information. Möjligheten att passa in överallt försvann. I stället fick jag återigen fundera vem jag är och vem jag vill vara. Och försöka tänka take it - or leave it.

Komplicerat. Det kändes som om jag var på väg någonstans, men nu tappade jag det igen.

Jag tror det var där någonstans allt snack om personligt varumärke startade. Jag vill inte sälja in mig hos min mamma och pappa. Det behöver jag inte.

Övertid, Tallin och åsiktsregistrering

Övertiden har rullat på. Kom inte i väg i tid en endaste dag förra veckan, med undantag för söndagen.
Vilket gör att jag är ganska less på på att skriva och på att sitta framför datorn när jag väl kommer hem. Därför blir det som det blir här.
Det är inte så mycket som händer. Jag skriver, ringer, ringer lite till och skriver ännu mer. Jag har varit blåljus flera dagar. Det är fortfarande småläskigt att ringa till polisen. Men jag har hittat en snäll informatör som hjälper mig när hon är på jobbet.

På tal om polisen, jag och Gustav var och ansökte om pass i dag. Det blir en utlandsresa. Om än bara för några timmar, en kryssning till Tallin om två veckor! Ska bli jätteroligt att få komma i väg. På tal om pass, jag har även skickat in ansökan om ett presslegg, så det borde komma inom några veckor. Häftigt värre. Jag börjar känna mig som en journalist på riktigt nu.

I övrigt har jag skrivit mail till Jimmie Åkesson. En gammal lärare länkade till en kille som gjort det så jag följde bara hans fotspår och killen före honom...
Enligt Aftonbladet gick en SD-politiker från Trollhättan runt och fotade de som inte höll med dem under Almedalen. Så eftersom jag inte är där och det är en listan jag hellre är på än inte....
Vill ni också maila Åkesson så är mailadressen jimmie.akesson@riksdagen.se .

Nu är det sängen, eller snarare kuddarna på balkongen! Vill inte sova inne i värmen. Jag får skriva om gummibåtturen och hänget utanför Gatufesten en annan dag. Är ledig på onsdag och torsdag så då kanske det börjar klia i fingrarna. Saknar ni mina ord så finns flera på dagbladet.se och här.

Tre dagen med övertid

ÅÅh, vad ovärt det. Jag var inte blåljusreporter i dag. Jag behövde inte läsa dygnslistan. Men jag fick pluspoäng hos kollegor som också fått hoppa in som blåljusare för mitt fina häfte. Det blev faktiskt ganska fint, men tanke på att det bara är text. Tack Gdk och indesign!
I dag var jag över tolv timmar på tidningen. Tre artiklar där intervjuerna blev sen. Alla tre var tvungna att bli färdiga. Jag trivs bra så mig gör det inget. Det är bara så synd för Gustav. Han var hemma och fixade mat. Vi skulle mysa med tacos och sen fara ner på Gatufesten. Gratis dag med Rix fm festival.
Det slutade med att han kom ner med två tacos till mig och gick på stan tills jag slutade. Jag har verkligen tur som har en både snäll och förstående kille. Hoppas det håller i sig. Ska jag kunna försörja mig som journalist i framtiden kommer det nog bli rätt hoppigt och oplanerat till en början. Men det kan det vara värt, om bara Gustav står ut...
I morgon får det inte bli mycket övertid. Jag har två dater. En med en journalist på TV4, nej, jag tänker inte byta media. Jag ska ge henne en bild på mig, om jag lyckas lösa den biten först. Presslegg here I come!
Sen är det tjejkväll med Ewwe. Stackars Gustav får ingen tid alls med mig. Söndag kanske?

Annars fick jag göra spännande saker i dag. Fick till och med komma ut lite i verkligheten på två mjukisar. Sen en hårdare grej som var riktigt rolig och då jag fick tag på alla. Hade jättetur att kvinnan på kommunen gått hem vid fem. Tur som en tokig.
Rösten börjar dessutom komma tillbaka. I morgon ska jag ha den tillbaka har jag bestämt. Hoppas kroppen håller med mig. Jag är less på att göra intervjuer utan röst nu.
Nu sängen, behöver sömn!

Blåljusreportern

Klockan är massor och jag borde verkligen gå och lägga mig.
Jag ska egentligen bara skriva ut fram sidan till mitt egenhändigt producerade brottskodhäfte. Jättehärligt att ha. Jag tycker om att ta reda på så mycket som bara möjligt innan jag ringer för att intervjua någon. Dels för att jag kan ställa bättre frågor om jag är insatt och dels för att jag inte känner mig så dum som när man inte har någon som helst koll. Jag ställer nästan hellre frågor för att bekräfta något jag redan vet...
Jag har varit blåljus-reporter i två dagar nu. Då ska man kolla dygnslistorna, en lista med alla dygnets anmälda brott. På dem finns ett k-nummer. Det numret säger man till den polis man fått tag i. Då kan denne läsa anmälan och berätta det jag vill veta. Oftast, berätta det jag vill veta.
Men den korta text som anger vad brottet är säger ofta väldigt lite. Stöld, Försvunnen person, Misshandel. Men med hjälp av numren kan jag ta reda på om misshandeln skett inomhus eller utomhus, om det var en närstående. Andra saker som gör det enklare för mig att se om det är något att fråga om. Som de tre dödsfallen i dag, två utan misstanke om brott och ett självmord.
Jag sparar tid både för mig och polisen och de slipper svara på tusen grejer.
Så det har varit värt tiden.
Bara det jag kom på att jag lovade berätta om gårdagens insikt.

Vi fick ett tips om en polisutryckning varpå jag ringde VB (vakthavande befäl) som sa att det inte var något speciellt. En stund senare kommer det upp på polisens hemsida att det skett ett inbrott. Jag och en fotograf åkte till gatan och hittade utan större problem bostaden. Hela familjen är hemma och jag får intervjua dem.
Det var första gången jag gjorde något i den stilen. Det kändes så häftigt att de inte slängde ut oss. De berättade och svarade på allt jag frågade.
När jag for därifrån kände att jag hade all information (med undantag för hur polisens arbete utvecklat sig) för att kunna skriva artikeln. Jag har alltid tyckt om att skriva berättelser och historier. Fråga min första lärare. Jag blev tvungen att häfta mina egna "sagoböcker" vi fick skriva.
Det här var samma sak. Det var som att skriva en saga eller berättelse om man så vill. Fast allt var sant. Det var på riktigt. Jag behövde inte hitta på en handling. Den fanns redan där och väntade på att få bli berättad.
Det kanske är blåljusare jag ska bli? Det kändes betydligt bättre i dag än i går. Jag tror jag börjat förstå vad jobbet går ut på.

På tal om blåljus. Jag tror jag har fått någon galenskap i mig. Jag hör sirenena på ett sätt jag inte gjorde tidigare. Som när jag stod och fixade Tux säng på balkongen i dag. Först far det förbi en ambulans med blåljus och oljud. "Jaja, det är väl någon gamling som fått hjärtstopp."
Men en liten stund senare kommer det två polisbilar och en ambulans i samma fart, i samma riktning.
Jag slog numret till nyhetschef. Inget svar. Inget svar andra och tredje gången heller.
Så jag slänger kameran över axeln och rycker till mig block och penna. Nyhetsjakt.
Dessvärre var poliserna lika frånvarande som under alla mina samtal under förmiddagen. Attans. Jag älskar verkligen när det händer. Snabbt i väg.
Nu ska jag bråka färdigt med skrivaren och sen ta reda på om Gustav värmt upp sängen tillräckligt.
Kanske be en liten bön för att jag har någon röst när jag vaknar i morgon. Det hade jag inte i morse. Som tur var kunde lite te åtminstone ge mig rösten tillbaka. Fast jag låter inte som jag.
Jag låter som en tretton årig pojke i målbrottet som rökt i sextio år. Sexigt värre.
Fördelen är att jag kan skämma ut mig med dumma frågor hos polisen. De kommer ändå inte känna igen min röst när den blir sig själv igen!
Det finns något positivt i allt.

Lägenhetstältning

Här någonstans började förra veckan (peace and love - festival i Borlänge). I ett tält i vårt vardagsrum. Som slogs upp för att jag behövde mäta det. Som sen fick vara kvar tills jag lyckades övertala Gustav att sova där med mig.
Eller den allra-allra första början var väl noga räknat på facebook. I chatten.
Och den slutade i badrummet. Som sagt var det väldigt väldigt äckligt på campingen. Jag har full förståelse för dem som lämnade tälten. Även om det var trist att de inte kunde kasta dem i soporna eller ännu hellre packa ihop dem och gett dem till "happy campers" som sedan skulle skicka dem till behövande i andra länder.
Jag hoppas för allt i världen att de tar sig tid att tvätta dem först! Annars blir det bara ännu mer synd om dem som behöver tälten.
Tvätta tält. Det är precis vad jag har ägnat kvällen åt. Det började med att jag försökte skölja av tältet i badkaret i går. Det gick så där upptäckte jag i dag när det hade torkat.
Gör om gör rätt.
Ut med allt som inte tycker om vatten från badrummet. Sen spolade jag bort allt damm från golvet, sen var det bara att sätta i gång. Jag tror en bilderna kan kompensera för lite text här. Det slutade med att jag badade med tältet.
-Farbror Melker. Vet du vad? Varför badar du alltid med kläderna på?
- Jo, för att det är riktigt mysigt och man får känna sig som ett litet barn. Jag hade gjort bra mycket, nästan gått och lagt mig i tid om jag hade fått skvätta så mycket vatten som jag gjorde i dag när jag var liten!
Men om jag ska hitta en vuxen och radikal förklaring till mitt beteende så drar jag till med att det var det enklaste sättet att dränka alternativt kväva (trycka ner under vattnet tills det inte hade någon luft) tältet. Eftersom det är vattentätt så betyder det lufttätt i vatten.
Jag började klampa på det. Mina för-stor-för-damskor-fötter är trots allt större än mina händer. Jag har mer muskler i benen än i armarna med, dessutom har jag hjälp med min 67 kilon också.
Gustav var så snäll som bara han kan vara och kom med en glass åt mig och slog på musik, The Ark. De har växt jättemycket efter konserten. Det kommer ett hyllningsinlägg till dem inom en snar framtid.
Men nu ska jag packa i ordning lite saker och böcker som ska få bo på DB (Dagbladet) fem veckor framöver. I morgon kommer också ett inlägg om att känna adrenalin under en intervju. Skulle nästan vilja påstå att jag haft en av mina häftigaste journalistiska upplevelser i dag. Kanske med undantag från första gången jag toppa tidningen. För jag kan faktiskt säga första nu, det har hänt en gång till! Det var också häftigt, men inget går upp emot första gången!

Hejdå P&L

Ni anar inte hur glad är att jag slipper städa. Allt som ni ser på bilden (kanske med undantag för tältet allra längst bort) är kvarlämnat. Människor är grisiga.
Festival i all ära och tältning är underbart, men ingen vidare kombination. Smutsigt, livat och trångt. Tur att vi hade så schysta grannar i det närmsta tältet.
Nu hänger innerdel av tältet på torkning efter min slarviga renggöring. Ska ta ytterdelen i morgon och granska insidan bättre. Det var inte rent någonstans.
Nu ska jag sova i en skön säng och i morgon början fem fantastiska veckor på Dagbladet. Det är hel häftigt att känna glädje för att gå till jobbet. Jag önskar alla kunde få göra det!
God natt!

Peace and Love

P&L är underbart. Fast bättre än så var The Ark. Längst fram vid räcket! Sjukt underbart!
Fast är riktigt trött i dag. Direkt efter konsertet (02.00) satt jag mig i bilen och körde till Gävle för att sätta mig på ett tåg där halv sex.
Några timmars sömn blev det innan jag var framme i Sundsvall och inne på redaktionen vid åtta.
Om någon timme får jag lite pussar och mat tillsammans med Gustav, sen går tåget tillbaka.
Jag tog bara 337 bilder på The Ark, så det kommer fler. Det riktigt kul att fota konserter. Jag älskar min pentax!
Mer bilder kommer så fort jag kommer hem på riktigt (söndag, fast mest troligt senare i veckan då jag sovit ut och duschat).

I övrigt är området jätteäckligt. Papperskorg folk, papperskorg.
Solen steker och jag är brun, höll på bränna mig men lyckades undvika det. Det är jobbigt att äta i värmen, men det måste man ändå. Har köpt en ny triangia eftersom jag inte hittade min. Det är tur att de delar ut saft och vatten gratis för det går ganska många liter genom kroppen varje dag.

Festival och konstig dag på DB

Nu är det bara timmar kvar innan det bär av. Borlänge. Peace and Love.

Behöver jag ens säga att det kommer bli jätteroligt och att jag längtar.

Om fem minuter ska jag ner till tvättstugan och hämta den sista tvätten och sen fort som bara den ner i säng. Det är något jag lärde mig när jag var liten, när man sover går tiden snabbt. Men också att när man vill somna så att tiden ska gå snabbt (se julafton och födelsedag) då är det som svårast att somna. Fast jag är nog tillräckligt trött för att somna ändå.

Jag har haft en intressant dag på DB i dag. Först var jag utelåst från redaktionen i 40 minuter. Efter många samtal hit och dit, ett till Norge. Kom en person som inte ens var inblandad i ringandet och släppte in mig.

Sen var det bara han och jag där. Jag hade knappt någon aning om vad jag skulle göra. Eller ja, instruktioner hade jag fått. Leta nyheter, få fram något om midsommarfirandet.

Jag är långt ifrån stolt över min insats i dag. Det är inte helt enkelt att jobba helg, ringa polisen, läsa dygnslistor, lyssna på polisradion, scanna av övrig media, ringa jourhavande förundersökningsledare på samma gång. Speciellt inte när Medelpad verkar vara ett av få län där det gått lugnt till under helgen.

Den fina medielogiken. Det är rätt hemskt, jag blev glad när det skedde en bilolycka så jag fick göra något konkret. Glad är kanske fel ord. Men det är så det är i jakten på nyheter. Dåliga händelser är bra nyheter.

Som tur var så var det ingen allvarlig olycka även om bilarna var ordentligt tillknycklade.

Efter den tur hade jag återigen svårt att komma in i huset. Min blipgrunk suger. Den funkar dagtid då dörrar är öppna och huset kryllar av folk, men inte när man behöver den som bäst. Jag är inte lika stolt över den längre.

Det måste jag kolla upp så det inte blir en repris nästa gång jag ska jobba helg.

Nu har de fem minutrarna gått och tvätten borde vara torr.

Över och ut på sådär en veckas tid!

Det går bra nu

Det går så bra nu. Livet är helt underbart.
1. Jag har jobbat på DB i dag.
2. På fredag ska fira midsommar ute i vackra sommarstugan.
3. På söndag kommer Ante hit och på måndag bär det av Borlänge och Peace and Love.
4. Efter Peace and Love ska jag jobba på DB igen...

Grymaste sommaren

Jag måste ta ett ordentligt snack med den där solen. Det känns som om vårt förhållande inte riktigt fungerar längre. Jag får inte den tid och uppmärksamhet jag kräver. När jag vaknade tjuvkikade solen på mig, men så fort jag ville träffas gömde han sig bakom de där mörka molnen. Han verkar inte förstå hur viktigt det är för mig att vi tillbringar tid tillsammans. Vi måste bygga upp gemensamma referensramar för att förhållandet ska kunna bestå.

Jag har bestämt ny tid med solen på fredag och lördag, men är inte så säker på att han är med på noterna.

I morgon är det jag som inte har tid. För det står DB i min kalender och då är jag tillräckligt lycklig utan solen. DB på onsdag, torsdag och söndag. Jag var dessutom där för drygt en timme sen. Kråkade två papper och fick min nyckelplopp! Inte så lite häftigt!

Söndag verkar bli en läskig dag. Om jag förstod nyhetschefen rätt kommer jag i princip att vara ensam då. Fjärilarna kommer att kittla fint i magen på lördag. Det ska nog gå fint, men nog känns det läskigt alltid. Tur att jag får värma upp i morgon och på torsdag.

Midsommar ser ut att bli ute i sommarstugan, men det är inte helt spikat än. Men det känns som lagom långt bort och lagom avancerat. Vi måste väl få använda det svenskaste ordet på den svenskaste högtiden. Lagom är bäst, fast ändå lagom.

Då solen väljer att skina med sin frånvaro i dag så antar jag att jag inte har någon ursäkt att inte städa och se lite glee. Men det vore roligare att städa om det inte låg en nermonterad cykel över halva golvet i hobbyrummet. Jag kan inte sätta ihop den själv för det är kedja, bromsar, växlar och hela köret... Sånt kan inte jag. Det kommer bara bli fel och Gustav kommer svära åt mig. För helt garanterat kommer jag förstöra något...

Back to business...

By the way. Nästa vecka blev just fullbokad. Jag sa ju att jag skulle ha den bästa sommaren ever. Det går inte utan en vecka i tält. Nu snackar vi inte scoutläger, utan Peace and Love. Ante bjöd just med mig! Det kommer att bli grymast! Dags att tömma alla minneskort till kameran!!

Hjärtekatterna har öppnat ögonen

Äntligen, äntligen. Äntligen så är hjärtekatterna klara. De är varken fina eller roliga att virka. Men det är för en bra sak. Först tyckte Emmelie att jag skulle virka en, sen Ann och för några dagar sen Matilda. Mitt i allt ville Hinds (kårmupp) ha en, för att han är ett hjärtebarn. Så den vänstra heter Emmelie, för hon var först och den katten gjorde jag först, den i mitten är Matilda och den ska Hinds få och den högra är... ..trumvirvel.. Ann.
(Ja, deras hjärtan är mjuka och fluffiga. Älska fluff.)
Nu ska de två yttersta packas ner och skickas i väg till Göteborg och den i mitten stannar här och väntar på någon kåraktivitet.. Och jag har äntligen fått börja sticka något så somrigt som strumpor! Svartvita strumpor med en fläta bak. Flätstickning är roligt!
I morgon har jag en date med solen, hoppas han kommer. Det gjorde han inte i dag. I stället dateade jag Glee. Kurt är fortfarande bäst! Men snart är avsnitten slut, då finns det inget alternativ än att se om dem!
Jag ska dessutom ner på DB (Dagbladet) en sväng i morgon och få nyckel och förhoppningsvis även ett schema.
Men nu är det sängdags.

Kramfors Stadsfest

Tack Living Cover för att ni gjorde Stadsfesten värd att besök. Äntligen har de återuppstått! Bättre coverband får man leta efter. De lyckas göra låtarna till sina egna på ett sätt som få lyckas med. De är lika roliga att fota som att lyssna på. Det finns 170 bilder till som jag ska ta och gå igenom till veckan, så fler lär dyka upp.
Men nu är det dags för frukost för att sedan hitta till macken och spendera åtta timmar där.

Pyssel

För att bryta ett mönster måste man göra det gång på gång tills det inte existerar längre. Nu håller jag på fall in i inlägg-i-huvudet-grejen igen.

Jag skulle vilja påstå att det är Glee som tar upp min tid. Gustav har lyckats väcka mitt intresse kring en tv-serie. Eller ska jag skylla på Kurt kanske. Coolare kille får man leta. Jag skulle vilja att hela serien bara handlade om honom, helst några filmer också när de ändå är igång.
Resten av tiden har gått till paketinslagning och paketskapning. Lillebror är inte så liten längre, han är hela 20 år! Var har tiden tagit vägen?
Hur som, han bor fortfarande hemhemma. Så lite flytta hemifrån saker var på sin plats, bra knivar, ordentlig stekpanna, bunkar, tygkasse, skärbrädor och en toaborste, bland annat.
Det är skärbrädorna som det är scania-fågeln och audio-ringarna på och tygkasse som det också är fågeln på som tagit tid. Men fint blev det.
Annars så virkar jag på de där hjärtekatterna. Blä. Har fortfarande inte ändrat åsikt om dem, men smaken är som baken..
Jag är som ni kanske redan räknat ut tillbaka i Sollefteå. Ska jobba på macken i helgen och i morgon är det stadsfesten i Kramfors. Tycker för övrigt att det borde heta Gatufesten i Kramfors och Stadsfesten i Sundsvall. Kramfors är med gata än stad och vice versa.
På tal om det. För exakt fem år sen var första gången jag träffade Gustav "på riktigt".
Vi lär ju ha gått förbi varandra i korridoren tidigare och han var med i skoltidningsenkäten jag och Rellan gjorde om otrohet. Det är det första minnet jag har av honom, han lurade Hoppe å Millan att fylla i den med. Det var jättebra för det var då det började gå tungt för oss.
Men stadsfesten är första gången vi umgicks på riktigt. Gemensamma vänner is the shit. Sen att det tog en hel sommar att övertyga honom att jag skulle ha honom är en annan historia. Det är bästa sommaren jag haft. Men i år ska jag göra mitt bästa för att slå den.
Hur jag ens fick upp intresset för honom då är egentligen ett under. För stora militärshorts, en enfärgad tråkig tröja, röd färg på händer och armar så han liknade en slaktare, vit färg i håret och träskor på fötterna. Charmigt värre.
Eftersom jag inte har någon bild från den festen så blir det den första bilden som finns på oss tillsammans. Visst har jag en vacker rygg och skärpan är underbar...

Ond spiral

Jag tycker inte om dåligt väder, regn och gråa moln. De får mig ineffektiv och nedstämd. Metropatisk. Det är skönt när det finns ord för saker och företeelser. Så man slipper hitta på egna. Sätta ihop ord som inte borde sitta ihop eller helt enkelt kalla dem gronk, kojs och grejs.

Det märks ganska bra här när det är dåligt väder. Jag formar inlägg efter inlägg, men bara i mitt huvud. Mina fingrar får inte förmedla tankarna vidare. Rätt som det är så upplever jag något nytt och ytterligare ett inlägg tar form. Men bara i mitt huvud.

Det är därför jag inte skrivit ett ord om min korkade idé att försöka ta back-märket, hur fin balkongen är, hur svårt det är att hitta ek-siluetten eller om dagens tripp till Gnarp. 

Det är fortfarande dåligt väder, men det känns ändå okej nu. Det är inte så tyst är som det har varit i hela två dagar. Det hörs några klickljud och det knastrande ljudet från en skrollande mus. Det är inte jag som klickar och skrollar. Jag knapprar frenetiskt på tangentbordet. För hårt, som vanligt. Det är jag som nöter bort bokstäverna och får gropar i tangenterna. Speciellt stackars a, s och e. Fråga mig inte varför.

De senaste två dagarna har jag suttit framför datorn med en virkning. Filten är klar, den blev ganska stor, 120 x 180 cm. En hjärtekatt är ihopsydd. En annan saknar armar och ben, men garnet räcker inte. Så jag har börjat på en tredje. Jag har sett 15 eller 16 Glee-avsnitt. Utan text. Jag förstår nästan allt de säger.

Men som sagt har jag också varit till Gnarp en sväng. Idag. Med mamma och Tux. Gnarp är inte så roligt när det är dåligt väder. Vi gick en ganska lång, skön promenad, hälsade på grannen och åt. Sen åkte vi hem igen. 

Jag har också hunnit en sväng till gymmet. Det känns konstigt att vara där utan Gustav. Nästan som om jag var utelämnad och blottad. Jag vet inte varför. Men det var konstigt. Han var på middag med jobbet.

I går var min "storebror" här. Han kom sent, så vi fikade och pratade innan det var dags att sova. Snabb visit, men trevligt.

På tal om sova. Ge mig sol i morgon, tack.