Berätta om Sam

Berätta om Sam, just de orden har blivit en daglig uppmaning till Gustav. Jag tycker om att höra honom berätta om den lilla ensamma pälsbollen som vi hjälpte.
Det är så jag måste försöka se det. Jag hjälpte Sam, även om jag inte kunde rädda hennes liv. Hon fick somna in i mina händer i ställe för stupa i rännstenen.
Nu tänker jag berätta om Sam.

Jag och Gustav vara båda för trötta och hungrig för att laga mat så vi bestämde oss för att gå och äta pizza. Vi ville gå till någon vi inte provat tidigare och bestämde oss för en på Haga, pizzeria blågul. Vad vi inte visste var att de hade sommarstängt. I bland kan jag få för mig saker och vara ganska envis. Det här var ett sånt tillfälle. Jag hade bestämt för mig att det fanns någon pizzeria i någon tvärgata. Så vi gick och vi gick och blev allt hungrigare och hungrigare... Till sist fick Gustav nog av mina inbillade restauranger och vi bestämde oss för en vi båda visste fanns, Macro Polo.
Vi svängde av på första bästa tvärgata, närmare bestämt Västergatan. En ganska brant gata. Efter kanten växte det stora fina smultron. Vägsmultron är väldigt underskattade, främst hos Gustav. När han blir hungrig är han hungrig och tyckte inte alls att smultronen var så mättande som jag gjorde. Så medan jag sicksackade och plockade smultron gick han i förväg.
När han nästan är nere på den stora vägen är jag flera meter bakom. I mitt smultronspanande såg jag plötsligt något betydligt mer intressant. På en uppfart sitter något litet och hårigt! En sork eller en skogsmus, söt hur som. Men något stämde inte. Djuret satt väldigt stilla och exponerat. Helt enkelt för orutinerat för att vara vilt. Jag ropar på Gustav som suckar men bestämmer sig för att ta reda på vad jag vill.
Under tiden har jag närmat mig pälsbollen som har börjat skygga undan. Hon rör sig neråt i det asfalterade diket. Men har uppenbara problem med gå. Det är som att bakdelen inte riktigt hänger med, som om hon skulle vara full eller ha något annat allvarligt problem med motorriken.
När jag såg stackarn rangla neråt och ramla vartannat steg visste jag att jag aldrig skulle kunna lämna henne där. Tamt eller vilt, djuret var skadat och behövde hjälp.
Gustav var däremot av en annan åsikt, det är ett skadedjur, det klarar sig.
Men något sa mig att han hade fel.
Vi måste göra något!
Gustav petade djuret på ryggen som inte verkade bry sig jättemycket. Strax därpå tog Gustav tog om djurets rygg och lyfte det rakt upp. Dinglandes med alla tassar i luften.
Snabbt satte jag ner henne i min hand i stället.
Jag var nu helt övertygat om att det inte var något vilddjur. En hamster, ett förkrympt marsvin eller någon annan slags gnagare. Gustav gjorde sitt bästa för att övertyga mig om att det var en sork och det bästa vi kunde göra var att gå till närmsta park med ge henne vatten.
Men jag började min dörrknackning. Ingenstans kände någon sig vid djuret och ingen visste vad det var för djur. Någon sa usch och fy och tyckte djuret var äckligt.
För varje dörr jag knackade sjönk hoppet om att hitta någon ägare, samtidigt steg hoppet om jag skulle få ta med mig pälsbollen hem. Jag frågade alla jag mötte längs vägen och knackade på alla hus längs hela gatan. Det var många som inte var hemma.
På en dörr stod det Gunilla och Sam. Jag som intalat mig att inte döpa djuret eftersom det skulle göra det jobbigare att skiljas kunde inte längre motstå. Rätt som det var hette pälsbollen i min hand Sam.

Medan jag knackade dörr väntade Gustav otåligt medan han samtalade med sin pappa. Han blev lite mer osäker på om det var en sork. Det slutade i alla fall med att Gustavs mage ville ha mat och då jag vägrade lämna Sam på gatan fick Sam följa med hem.
Gustav tömde min flyttlåda som jag har/hade presentpapper i. På botten la vi av Tux gröna handdukar. Medan jag ordnade i buren tog Gustav bilder på Sam och undersökte bilder på hamstrar på internet.
Till sist tvingades han erkänna att jag haft rätt.
- Mamma och pappa sa att det där inget djur som lever naturligt i Sverige..
Det var alltså en hamster, sen vilken sorts hamster, det vi inte än i dag.
Sam fick också en vattenskål, vattenflaska, kaninmat, godis och lite grönsaker samt hö och gräs. Efter att ha satt fast ett myggnät som lock gick vi till pizzerian. Medan vi väntade på maten skrev jag efterlysningslappar.
Man känner sig lite dum.. "Har du tappat en hamster." Hur stor chans är det att en hamster ensam på gatan.
De fyra lapparna satte sedan på yttersta strategiska platser länge gatan. Innerst inne hoppades jag att någon aldrig skulle ringa. Eller ringa och säga vad bra att du hittat henne, du kan behålla henne.
När vi kom tillbaka var det dags att testa the magicpower of internet och sociala medier. Både på bloggen, facebook och google+ la jag upp bilder på Sam och efterlyste en ägare. Samtidigt som jag pratade med mamma, hon hade en hamster när hon var liten. Efter goda råd fick Sam ett lådhus, en låda, en toarulle och lite toapapper.
Sam tyckte det var jätteroligt och var betydligt piggare på kvällen. Hon gick inte alls lika dåligt längre. Hon hade dessutom ätit av maten. Sam fick komma upp ur lådan och springa lite på golvet och i sängen. Vilken fart!
Hon fick också hälsa på storbror Tux. De nosade och accepterade varandra.
Men klockan gick fort och jag blev tvungen att natta mina djur. När jag skulle somna kändes livet helt perfekt. Världens bästa jobb, pojkvän, kanin och nu också en hamster! Jag undrade hur livet kunde få vara så bra.
När jag vaknade tvingade jag mig att duscha och äta frukost först innan jag gick in till Sam. För annars skulle jag inte få någon av delarna gjorda. Tur var väl det.
Först kunde jag inte hitta Sam. Till sist såg jag att hon låg i sin låda. Hon hade bäddat med lite av toapappret och hade den lilla fluffiga filt hon fått där inne. Hon såg ut att sova och vaknade inte när jag petade på henne.
Jag lyfte upp lådan och ropade på Gustav. Vi tog ut Sam ur lådan och hon reagerade knappt. Hon kändes ganska kall och jag fick panik. Jag ringde genast till Tux doktor, men de hade inte öppnat än. jag satte mig med Sam i mina händer och gjorde vad jag kunde för att hålla henne varm.
Jag ringde till nyhetschefen och berättade kortfattat min hamsterhistoria och fick tillstånd att skjuta på arbetsdagen.
Givetvis så regnade det massa ut, så jag var tvungen att köra Gustav till jobbet innan veterinären. Vi fick komma in på akuttid direkt när de öppnade.

Veterinären tog upp Sam och tittade på hennes mage och sa ursh. Sam gick inte att rädda, ur hennes mage kröp larver som höll på att äta upp henne. Jag bad fler veterinär titta på henne. Det enda de kunde göra var att låta henne slippa lida. Tårarna började rinna. Jag som lovat Sam att jag skulle hjälpa henne. Det kändes som världens största svek när jag skrev på pappret som intygade att jag godkände överdosen av sömnmedlet.
De tände två värmeljus och gav Sam en spruta i magen. Jag höll henne i min hand hela tiden och efter någon minut tog hon tag i mitt finger och nosade omkring sig. Hon tittade på mig med sina små svarta ögon och jag grät. Tårarna ville inte sluta rinna. De rinner nu med....
Efter en stund kom veterinären tillbaka och lyssnade efter Sams hjärtslag. Sam fick en till spruta och jag fick rådet att ha papper mellan mig och Sam.
Det struntade jag i. Jag skulle hålla Sam med mina bara händer, det var det minsta jag kunde göra.
Jag har aldrig tidigare känt mig så hjälplös och eländig.

När Sam var borta bäddade jag nere henne i lådan och tog henne med mig.
Där efter var det bara att bita ihop och göra intervjun jag lovat nyhetschef. Hur tillgängligheten på veterinärer var i Sundsvall under sommaren. Det visade sig att den var bra. Alla akuta fick hjälp samma dag. Bra på riktigt, dåligt i nyhetsvärde. Tur det var som det var.

Jag for hem och la Sam i frysen. Ska Sam dö ska de äckliga mordiska larverna det med! Sen var det min värsta arbetsdag någonsin. Stavfel i ingressen som resultat, på casino.
Efter middagen, for jag och Gustav ut till Birsta. Jag valde en fin lila blomma till Sam. Jag hann aldrig lära mig vad hon gillade för blommor så jag tog en jag tyckte var vacker.
Vi for hem och hämtade Sam och spaden Gustav köpt på lunchen. Sen for vi till minneslunden som finns i närheten av mitt springspår. Gustav grävde medan jag höll i Sam.
Vi klappade lite på hennes huvud som stack fram från fejkpälsfilten och la en av de lila blommorna bredvid henne.
Sen sänktes hon ner i jorden. Vi planterade blomman ovanpå henne och jag grät.
Hej då Sam.


Nu sitter en bild på Sam bredvid en bild på Skuttunge i vardagsrummet. Jag grät mig till sömns flera nätter i rad och gråter fortfarande så fort jag tänker på hur liten och hjälplös hon var när hon somnade i min hand. Jag hade henne hos mig i tolv timmar och sov majoritet av dem, ändå gjorde hon ett så starkt intryckt på mig.
Lapparna fick sitta kvar i en vecka, men ingen hörde av sig. Polisen har inte heller hört av sig, jag gjorde en polisanmälan om att jag hittat en hamster. Undra just hur den såg ut på dygnslistan?
Jag kommer nog aldrig få veta varifrån Sam kom....
Men jag vet att jag gjorde vad jag kunde och även om det inte bli bra så blev det åtminstone bättre.