Blåljusreportern

Klockan är massor och jag borde verkligen gå och lägga mig.
Jag ska egentligen bara skriva ut fram sidan till mitt egenhändigt producerade brottskodhäfte. Jättehärligt att ha. Jag tycker om att ta reda på så mycket som bara möjligt innan jag ringer för att intervjua någon. Dels för att jag kan ställa bättre frågor om jag är insatt och dels för att jag inte känner mig så dum som när man inte har någon som helst koll. Jag ställer nästan hellre frågor för att bekräfta något jag redan vet...
Jag har varit blåljus-reporter i två dagar nu. Då ska man kolla dygnslistorna, en lista med alla dygnets anmälda brott. På dem finns ett k-nummer. Det numret säger man till den polis man fått tag i. Då kan denne läsa anmälan och berätta det jag vill veta. Oftast, berätta det jag vill veta.
Men den korta text som anger vad brottet är säger ofta väldigt lite. Stöld, Försvunnen person, Misshandel. Men med hjälp av numren kan jag ta reda på om misshandeln skett inomhus eller utomhus, om det var en närstående. Andra saker som gör det enklare för mig att se om det är något att fråga om. Som de tre dödsfallen i dag, två utan misstanke om brott och ett självmord.
Jag sparar tid både för mig och polisen och de slipper svara på tusen grejer.
Så det har varit värt tiden.
Bara det jag kom på att jag lovade berätta om gårdagens insikt.

Vi fick ett tips om en polisutryckning varpå jag ringde VB (vakthavande befäl) som sa att det inte var något speciellt. En stund senare kommer det upp på polisens hemsida att det skett ett inbrott. Jag och en fotograf åkte till gatan och hittade utan större problem bostaden. Hela familjen är hemma och jag får intervjua dem.
Det var första gången jag gjorde något i den stilen. Det kändes så häftigt att de inte slängde ut oss. De berättade och svarade på allt jag frågade.
När jag for därifrån kände att jag hade all information (med undantag för hur polisens arbete utvecklat sig) för att kunna skriva artikeln. Jag har alltid tyckt om att skriva berättelser och historier. Fråga min första lärare. Jag blev tvungen att häfta mina egna "sagoböcker" vi fick skriva.
Det här var samma sak. Det var som att skriva en saga eller berättelse om man så vill. Fast allt var sant. Det var på riktigt. Jag behövde inte hitta på en handling. Den fanns redan där och väntade på att få bli berättad.
Det kanske är blåljusare jag ska bli? Det kändes betydligt bättre i dag än i går. Jag tror jag börjat förstå vad jobbet går ut på.

På tal om blåljus. Jag tror jag har fått någon galenskap i mig. Jag hör sirenena på ett sätt jag inte gjorde tidigare. Som när jag stod och fixade Tux säng på balkongen i dag. Först far det förbi en ambulans med blåljus och oljud. "Jaja, det är väl någon gamling som fått hjärtstopp."
Men en liten stund senare kommer det två polisbilar och en ambulans i samma fart, i samma riktning.
Jag slog numret till nyhetschef. Inget svar. Inget svar andra och tredje gången heller.
Så jag slänger kameran över axeln och rycker till mig block och penna. Nyhetsjakt.
Dessvärre var poliserna lika frånvarande som under alla mina samtal under förmiddagen. Attans. Jag älskar verkligen när det händer. Snabbt i väg.
Nu ska jag bråka färdigt med skrivaren och sen ta reda på om Gustav värmt upp sängen tillräckligt.
Kanske be en liten bön för att jag har någon röst när jag vaknar i morgon. Det hade jag inte i morse. Som tur var kunde lite te åtminstone ge mig rösten tillbaka. Fast jag låter inte som jag.
Jag låter som en tretton årig pojke i målbrottet som rökt i sextio år. Sexigt värre.
Fördelen är att jag kan skämma ut mig med dumma frågor hos polisen. De kommer ändå inte känna igen min röst när den blir sig själv igen!
Det finns något positivt i allt.