Förvirrande socialpsykologiska tankar

Fick en, eller rättare sagt två, invites till google+ i dag. Något som liknar facebook, i googles regi. Det som gjorde att jag bestämde mig för att pröva stavas Kretsar. Hur ofta man inte hört någon säga: "Jag vill inte acceptera min mormors vänförfrågan på fb."

Man vill inte dela allt med alla. Man vill kanske inte att mormor ska se fyllebilderna, eller arbetsgivare, för den delen. Jag vill inte veta vad mina bekanta åt till frukost, ja, jag har faktiskt några bland mina 289 "vänner" som vill dela det med hela världen. Men jag kanske vill veta vad min mamma lagade för god middag på min pappas födelsedag, kanske.

Men för att komma till saken, på + kan du ha kretsar. Precis som på riktigt. I en krets kan jag ha mina vänner, släkten i en annan, familjen i en tredje och mediafolk i nästa. Ni är med. En person kan dessutom ingå i flera krestar. Precis som i livet.

Sen väljer man vad man vill dela med vem. Släkten kan få se alla bilder från brorsans student, mediamupparna kan jag snacka fula typsnitt med.
Och det är hit jag egentligen vill komma. Man ingår i olika kretsar, är olika beroende på vem man är med. Det var något jag ville förneka när jag var yngre. Jag ville vara samma person jämt, men nu tror jag inte det funkar så längre. Jag tror man har en kärna med värderingar och idéer. Men beroende på tillfälle och omgivning visar de sig på olika sätt. Livet är en fin balans gång mellan att passa in och ändå vara ärlig mot sig själv.

Omgivningen skapar personen. Tillfällen gör tjuven heter det. Är det inte så med allt, även om det inte är något olagligt över det?

Vem är jag i grunden. Jag vet inte. Vem är jag när jag är själv. Vem är jag utan min omgivning. Jag tycker inte om att vara själv, så jag antar att jag inte riktigt vet det heller. 

Samma sak med det här inlägget. Vart ville jag komma? Jag vet inte längre. Jag tror jag hade en idé när jag började. En idé om att när internet och social medier kom fick man tänka om. Ett onaturligt sätt för oss att tänka. 

Jag är på ett sätt när jag är med min familj. De har jag haft nära hela livet, det vet nog mer än mig än jag själv gör. De förstår på ett sätt.

Jag är på ett annat med klasskompisar.

Men när man gick med på facebook fick alla vänner tillgång till samma information. Möjligheten att passa in överallt försvann. I stället fick jag återigen fundera vem jag är och vem jag vill vara. Och försöka tänka take it - or leave it.

Komplicerat. Det kändes som om jag var på väg någonstans, men nu tappade jag det igen.

Jag tror det var där någonstans allt snack om personligt varumärke startade. Jag vill inte sälja in mig hos min mamma och pappa. Det behöver jag inte.