Det fick mig att tänka tillbaka när jag en gång för väldigt många år sedan köpte deras singel, One of us is gonna die young. En singel, det var den låten och kanske i någon "radiomix" eller som instrumental och allt vad som gjordes för att fylla ut skivan lite mer. Just på den singel tror jag det var någon till mindre känd låt...
Jag hade en singel, som jag fick i present, med Drömhus och Vill ha dig i natt. På den hade de lyckats med åtminstone sju versioner av två olika låtar.. Fråga mig inte varför.
Jag minns när man köpte skivor och singlar. Det var ett helt annat engagemang när allt inte fanns bakom en skärm knappt ens en minut bort, helt gratis om man så vill. När jag var liten fanns det något som hette voxtop och voxpop. Missade man det var man efter i snacket den kommande dagen i skolan. Jag konsumerade musik på ett helt annat sätt. Jag hörde en låt som jag tyckte var bra sen blev jag jätteglad när man hittade singeln när man besökte Åhléns på semestern. Sen kom internet och musiken började florera där. Men i början var det ungefär samma sak, med undantag för att voxpop försvann. I stället hade jag kompisar som skickade låtar till mig över msn. Det kunde ta flera timmar att ta emot en låt. Andra gånger fick jag ta med en kompis mp3-spelare hem för att lägga in musik som jag tyckte var bra och vice versa la kompisar in musik på min spelare.
Musiken var fortfarande en social faktor i mitt liv, en hög engagemang produkt. Jag ska villigt erkänna att jag lyssnade på allt möjligt konstigt och mindre konstigt. Men det kom en tid när min musik smak styrdes utifrån vem jag var för tillfället var förtjust i. Jag lyssnade på allt från Metalica, Emeniem till Svenska akademin, Hel och Björn Rosenström. Sen smög sig lite Aqua och Markoolio in i det hela också, men det skulle helst ingen veta...
På den tiden önskade jag mig cd-skivor i julklapp och födelsedagspresent. På högstadiet höll lärarna bli knäpp på att jag alltid hade åtminstone en hörlur i ena örat. Som tur var hade jag långt hår (så långt mitt-vägra-bli-längre-än-axel-långt-hår-nu-kan-bli) som kunde dölja både sladd och lur. På den tiden drevs mp3-spelaren av aaa-batterier vilket innebär att det bara var att byta batteri så fort batterisymbolen började blinka. Spelaren klarade av ungefär ett och ett halvt album, så jag ägnade en bra stund av de begränsade timmarna jag hade framför datorn. Jag svor och skrek varje gång mamma eller pappa sa åt en att stänga av datorn när jag nästan fått ner låtarna. I bland hjälpte det, i bland inte.
På den tiden jag och brorsan tävlade om vem som spelade högst och föräldrarna bad mig sänka när lillebror skulle sova. På den tiden kunde jag lyssna på en låt och skriva ner texten i min dagbok bara för att snabbare lära mig den utantill.
Nu är det inte så längre. Nu kan jag få fram vilken musik som helst med bara några enkla klick på datorn. Spotify, Youtube, myspace och diverse nerladdningssajter bara finns där och erbjuder mig hela världens musik. Men jag gör det inte. Nöjet i det har på något sätt försvunnit. När man utan att anstränga sig kan få precis det man vill finns ingen anledning att anstränga sig. När man inte anstränger sig får man inte ut något av det. Förr kunde man i jakten på en viss låt hitta andra bra låtar. Men nu finns de där, jag kan lyssna på dem när jag vill och där med är den glädjen som kom när man hittade en låt man letat efter som bortblåst. Det som kommer lätt försvinner lika lätt.
Min ipod spelar i princip bara upp ljudböcker, Millenium-trilogin och Harry Potter på engelska. Musiken som finns där har inte blivit bytt på flera år och nästan inga nya låtar har tillkommit. Musiken används bara när jag tränar. Jag menar, det är inte så adrenalinpumpande att springa och göra situps till en behaglig röst som berättar hur Harry Potter smyger omkring under sin osynlighetsmantel. (Speciellt inte när jag vet exakt vad som händer i nästa skede.) Jag har inte lagt in en enda låt på min nya mobil som jag köpte innan sommaren.
Men i dag så hände det något. Efter en hel dag på macken öppnade jag plånboken och bytte 79 kronor mot The Ark-skivan. Jag tror de har fått mig att återupptäcka hur skönt det kan vara att lyssna på musik. Jag tror att energin som Ola Salo utstrålade på konserten på Peace and Love gjorde något med mig. Glöden och glädjen i hans ögonen och att se någon leva så mycket i musiken.
För att inte tala om den lilla boken som fanns i cd-fodralet. En litet häfte, limbindning, 23 blad + omslag i tjockt grått papper. Där någon i bandet har skrivit en liten rad om varje låt. Några få meningar om vad låten betyder för dem eller någon roliga kuriosa kring dem, inte längre än en ingress. Men ett bevis på att musik är något mer än toner, text och dunkande trummor.
Jag borde kanske göra en u-sväng och ta vägen tillbaka för att återupptäcka musikens värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar