Pengar att bränna

Det här var sommaren då solbrännan skulle få tävla mot pengarna. Nu är sommaren snart slut, luften är kylig. Så det är dags att kora vinnare, plånboken vann. Dels har jag jobbat heltid de veckor jag jobbat, det gjorde jag inte på macken (ca 70 %) och vartannat telefonsamtal till mig har inneburit fler jobbdagar. (Okej, lite överdrivet, men det är inte så många som ringer mig. Mest mamma/pappa och Gustav.)
För drygt två veckor sedan gjorde jag sommarens sista dag på db (Dagbladet), trodde jag. Sen dess har varit där någon dag varje vecka, sammanlagt sex dagar under tre veckor. Om jag plusar på de tre dagar jag jobbat på macken så blir mina tre veckor sommarlov elva dagar långt. Mässa-jobbet blev inställt eftersom de inte fick tag i någon fler... I morgon jobbar jag och på kvällen bär det av till Huddik och mormor i några dagar. På fredag kör nollningen i gång och på måndag är det skola. Jag som hade tänkt göra sommaruppgifterna innan, men det går det åt skogen med, det ordnar sig nog ändå.
I morgon är min 40:e dag som betald journalist (+ tre veckor praktik (en på högstadiet, två i mars). Det är rätt häftigt. Lite trist är att det inte är samma kick att se sin byline i tidningen längre. Däremot är det alltid kul att se vad redigerarna gör med texten och bilderna. Det blir så mycket bättre än mitt worddokument (/Np-dokument), tur att de finns! Något som fortfarande kittlar är när ens nyhet får vänsterkryssen (största textnyheten på första sidan). Det har hänt tre gånger i mitt liv. Kvinnan som skulle utvisas trots dödshot, Kommunalrådets frånvaro från kommunfullmäktige och 900 sökande till 12 jobb på Dollarstore. Den sista skrev jag min näst sista schemalagda dag på db, så det kändes som ett lämpligt avslut.
Det var trots allt punkt för så där tre dagar..

Jag har skrivit över 110 artiklar på db nu. Jag minns inte längre alla. Men några minns jag. Som den om ormmannen, det var en märklig upplevelse. En herre som satt några decimeter i från huggormar och pratade med dem som om de var hans bästa kompisar. Jag minns den härliga Stödedagen, ett helgjobb som jag och Leo for på. Det tog ganska lång tid och blev en helsida (Timråsidan) i tidningen. Några dagar senare ringer en tant som jag pratade med upp och höjer artikeln till skyarna. Ytterligare några dagar senare får jag ett vykort på redaktionen av samma fina människa. Det är kul när någon blir nöjd.
Jag har intervjuat en familj som skulle bo i Thailand i ett år, en bagare som bara sålde hembakat i kondiset.
Det verkar inte bättre än att det är de jobb man åker ut på som jag minns. Det är oftast de artiklarna som jag känner blir bäst också. Det personliga mötet är inte att underskatta, även om många artiklar kan byggas ändå.
Jag minns också Skönsmohuset jag slet hårt med, där alla var på semester, där jag inte hade koll på vad ett servicehus var och vad det innebär. Jag minns artikeln om kvinnliga snusare när ingen i enkäten sa att de snusade. Vi hittade en snusare, men hon ville inte vara med.

Det är ett härligt och varierande jobb att vara journalist. Ett jobb jag kan ha i 40 år till och fortfarande vara en glad människa.
Nu ska jag bara lägga över den sista musiken på ipoden inför morgondagens resa och sen krypa ner i sängen bredvid min sjukling och hålla tummarna för att han låter bli att smitta mig. Jag har ingen lust att bli förkyld nu.