Jag är bara en människa

När jag berättar om Sam/Tingeling får jag hela tiden höra vilken fin människa jag är och hur fantastiskt det jag gjorde är, oavsett om det är i bloggen, på facebook eller i den riktiga världen. Någon gick så långt som att kalla mig en levande ängel.
Det skrämmer mig. Inte att folk tycker att det är bra och rätt gjort, utan att folk tycker att det är fantastiskt. För mig var det en självklarhet att hjälpa det lilla vilsna och skadade djuret. Det skrämmer mig att är ordet fantastiskt. För att något ska vara fantastiskt så måste det vara något alldeles extra, något ovanligt. Visst, det är förhoppningsvis ovanligt att tamdjur rymmer hemifrån och råkar illa ut. Och visst, hamstrar är bara en handstor så det är inte så lätt att se dem. Hade inte Sam/Tingeling suttit så synligt på vägen hade jag nog aldrig sett henne. Men när det väl händer är det då inte en självklarhet att ta hand om dem när man hittar dem? Vad hade jag för val, gå vidare och lämna henne ensam, rädd och skadad eller ta hand om henne.
Vad skulle du ha gjort?
Man kan inte lämna något så litet och hjälplöst själv, eller kan man det? För mig var det aldrig ett val.
Jag hade haft jättedåligt samvete och inte kunnat tänka på något annat om jag lyssnat på Gustav också trott att det var en sork. Men det är en sak, om man inte ser dem eller inte ser att det är ett tamdjur. Okej, men annars är det väl inte mycket att fundera på?
Jag tycker inte att det är för mycket begärt att man tar sitt ansvar och är förnuftig och inte bara tänker på sig själv..
Jag är ingen ängel eller mer fantastisk än någon annan jag är bara en människa som gjorde det jag kunde.
Och det hoppas jag att du också är.