Var går vägen?

Snart är det dags att börja skriva praktikbrev inför vårterminen som inte ska tillbringas i skolbänken utan på en redaktion. Det kommer bli jätteroligt att komma ut på riktigt igen och jag ljuger om jag säger att jag inte längtar. Men, så klart finns det ett men. Jag vet inte vad jag vill. Inte mer än att jag vill skriva, men var vill jag vara?
Rent spontant känner jag inte för någon stor drake nere i storstan. Jag inte trivs i Stockholm, det är för mycket människor för min smak och alla har alltid bråttom någonstans, dels känns det som om jag inte kan tillräckligt mycket och som om jag bara skulle göra bort mig. Allra helst skulle jag vilja bo kvar i mitt hem och inte behöva bo långtbortistan utan mina pojkar och den vardag vi byggt upp.
Alla funderingar har fått mig att börja tänka på framtiden och var livet är på väg. För att inte tala om det som gör mig mest frustrerad, var vill jag att det ska ta vägen. Vad vill jag med mitt liv, vad är viktigt för mig. Vad är viktigare än det andra. Hur ska man veta vad som är rätt?
Varför är det inte som i sagorna där huvudpersonen ofta har en mentor. Någon vis gammal gubbe med långt skägg som pekar ut vägen men samtidigt ser till att huvudpersonen utsätts för prövningen, men bara sådan som stärker personen? (Läs Dumbledore  och Gandalf.) Hur ska man veta? Kan man veta? Måste man veta?
Jag tycker inte om att inte veta. Jag vill planera, jag vill ha struktur och känna att jag har koll på läget. Kan man ha det hela tiden? Är det bra att veta allt? Eller är det bara jag som måste lära mig att släppa taget och bara ta saker som de kommer.
Det är svårt. Hur gör man?