Nu var det rusat. Jag menar verkligen rusat, jag stannade inte en enda gång trots att jag knappt tränat. Jag stannade inte ens till vid vätskekontrollerna. Har ni försökt dricka vatten ur en plastmugg samtidigt som ni springer någon gång? Det mesta hamnar utanför och du har tur om du inte sätter i halsen...
Men det är väl som mamma sa, jag springer på "schorda"... Det betydde tydligen envisheten, det kan jag nog hålla med om. Till en början gick det bra och jag kom iväg snabbt, men mitt i loppet, strax efter två kilometer så började det bli riktigt motigt. Jag hade håll och blir omsprungen av min gamla gympalärare, Biggan, i en uppförsbacke. Tur att Biggan är pumpinginstruktör och mest består av muskler, annars hade det känts illa. Men när jag passerat tre kilometer markeringen så började mjällhugget släppa och det gick bra igen. Sista biten orkade jag till och med en liten spurt. Gustav blev förvånad då jag kom i mål, han uppskattade att det var ungefär trettio personer som gått i mål före mig. Där ibland min Biggan som kom i mål några minuter för mig. Ja, tiden då, både min ipod och den officiella mätningen sa 24 minuter och 26 sekunder. Helt klart godkänt. Det är mindre än fem minuter per kilometer!
Men efter målgången var jag tvungen att sätta mig ner innan jag kunde gå igenom påpackningsrundan. Banan, skopåse och olika sorters provsmaker. Sen var det bara att vänta in de andra tillsammans med Gustav. Vilket jag gjorde bäst i verum och pastejkökets stånd, gott med yoghurt och leverpastej. Deras nyhet, mjukostleverpastej var helt okej, den smakade ungefär som vanlig leverpastej.. Till min stora glädje fanns det med en variant och vanlig leverpastej i vår picknickorg (som man får från vårruset om man anmäler ett lag). Då ingen annan var speciellt förtjust i detta så fick förpackningarna följa med mig hem! Hurra, frukosten är räddad!
Men nu har mamma kommit ur duschen och det är min tur!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar