Lite bättre blev det efter löpturen, som jag trots allt hasade mig ut på. Men då blev jag påmind om att jag inte har den blekaste om var det är lämpligt att springa... Ingen bra lagom tur helt enkelt, inte som hem-hemma och inte som i Trollhättan. Jag driver mest omkring och försöker hitta uppförsbackar, men efter kommer det alltid massa nerför..
Men det kändes ändå okej att bli lite svettig, jag får kolla upp om det finns något bra spår någonstans, mina knän och benhinnor är inga stor fans av...
Sen när jag skulle fixa maten så tror ni inte att jag hittar tre silverfiskar i stekpannan?! Äckligt, äckligt och äckligt. Visst jag brukar inte vara rädd för insekter och det blev jag väl kanske inte nu. Mer handlingsförlamad så det slutade med att Gustav fick ta hand om krypen och maten. Det är dessutom inte första gången jag stöter på Så nu har jag ytterligare en punkt på min gnällista som mitthem ska få ta del av.
Nu gäller det bara att jag kommer till skott med det och det inte hamnar på min aldrig sinande att-göra-lista.. Som egentligen inte fysiskt existerar, men psykiskt så finns den där hela tiden. Alltid något som borde göras...
1 kommentar:
Det känns ju alltid bättre om man får gnälla lite
Skicka en kommentar