Om sanningen ska fram...

Äntligen är jag tillbaka i Sundsvall. Jag trivs riktigt riktigt bra här. Så bra att jag skulle kunna tänka mig att bo här även efter skolan. Men jag antar att man får lov att bo där det finns jobb. Hoppas det inte blir söderut.
Nu är det dags att erkänna. Jag har klippt mig, blivit klippt. Det är kort, riktigt kort. Det är inte jag. Men snart växer det ut igen.
Jag gillar luggen och mitt uppe på huvudet. Men inte längden, eller längden, korten. Det är på tok för kort för att jag ska känna mig bekväm. Det blev något missförstånd, jag ville ha kort vid ansiktet, längre i mitten (vid öronen) och lite kortare bak (page-liknande) och väldigt uppklippt. Så att det inte skulle vara bena och det skulle gå att "busa till det". Hm. Jaja, det växer snart ut igen.
- Det är en sån frisyr som tjejer som vill vara pojke har.
Tack älskling, nu känns det genast mycket bättre. I bland är han bara för söt...
Tur för honom att jag saknat honom på tok för mycket för att bli sur.
Jag som hade tänkt överraska honom med en ny fräsch frisyr, inte chocka honom. Jaja, jag slipper i alla fall borsta håret och det går ju åt mindre schampoo och balsam.
Däremot blir det väldigt varmt med plattången. (Hm, jag som tänkte avsluta hårethistorien med något positivt, det gick ju sådär. Men det är inte så illa ändå.)

Snart är det dags för mig att gå till tvättstugan. Hurra. Jag tror halva min garderob och hela Gustavs ligger i smutskorgarna. (Observera att Gustavs garderob är ungefär hälften så liten som min, om inte ännu mindre.) I eftermiddag, efter Gustavs jobb, blir det Birsta och en halv miljon tråkiga affärer. Äntligen ska balkongen bli sommarfin. Har inte Ikea fått in möblerna får de skylla sig själv. Det finns på fler ställen.