Aldrig mer nycklar på bordet

Jag brukar inte vara skrockfull. Jag är inte skrockfull. Jag tror att skrock har kommit till av en anledning. Går man under en stege kan den ramla ner, krossar man en spegel kan man få glas i foten (kanske till och med sju år senare?), det är dumt att spilla salt, det var väl rätt dyrt en gång i tiden? Men den där svarta katten har jag aldrig förstått, fast det är ju bra att se sig om i trafiken så man inte kör på dem..

Hur som, nycklar på bordet var det ja. När jag går ut (och festar) brukar jag bara ta med mig ett minimalt antal nycklar. Så även i lördags, backtagning (vi tar det i ett annat inlägg). Följaktligen hade jag inte mina hemnycklar på samma knippa som min bilnyckel. 

I dag regnar det och Gustav var inte alls pepp på att cykla till jobbet så jag fick köra honom. Kommer hem igen, parkerar och går mot dörren, men inser att jag inte har mina nycklar. Jag kommer inte in. Jag går runt huset och klättrar upp på balkongen (ja, den är vacker nu, men det blir också ett annat inlägg) med förhoppningen att dörren ska stå på glänt så den ska gå att pillra upp. Inte då. Självklart klättrar jag upp på det enda stället fåglarna skitit.

Mobilen låg också på tryggt avstånd inne i lägenheten. Toppen.

Det är bara att sätta sig i bilen och utmana morgontrafiken igen. Men när jag kommer fram har jag lite tur. En kvinna står och röker utanför och hon släpper in mig. Jag får Gustavs nycklar och han förklarade att han drog igen balkongdörren helt innan vi for. Oväntat. Jag klarar inte riktigt av att stänga den.

När jag kommer hem är klockan halv nio. Nio har Tux tid hos tandklipparen (veterinären). Jag ställer bilen utanför dörren och 13 minuter senare har jag packat ihop allt. Tro på den att det sitter en gul lapp på rutan.

Det måste vara de dyraste minutrarna i mitt liv. 800 kronor för 13 minuter.

OM jag inte glömt mina nycklar på bordet hade historien varit en helt annan.

Jag vaknade och klev upp med Gustav fast att jag inte hade den minsta lilla lust med det. Ute var det grått och regnet öste ner. Så jag fick köra Gustav till jobbet så han slapp bli blöt. 

När jag kom hem hann jag i god tid packa alla grejer och kanske till och med slå på datorn. 

Sen var det dags för veterinären där allt gick bra. Men det lilla undantaget att det inte går att göra något åt att Tux övertänder börjat växa omlott. Det är bara att fortsätta klippa. 

Sen for jag hem och här är jag nu.

Så, lägg aldrig nycklarna på bordet!