Vårruset

Resultatet blev en fem kilometer lång tur på 22 min (hon som vann sprang på 19 min) och ett saftigt skavsår!
Min löparskor visar alltid sitt missnöje när de inte används på en tid. Det gäller bara man ska komma ihåg det innan.. Men jag kom ändå rätt lindrigt undan den här gången, bara 1 rejält och två som hade slagit om jag hade sprungit lite längre. Sen var nog det dummaste jag kunde göra att sätta på ett kompidlåster. En allmän varning för dessa! Okej, de är bra som skydd, innan man fått skavsåret, men har man en blåsa eller som jag hade en sönderskavd blåsa, punktera och använd vanligt plåster (jag hatar egentligen plåster, både blodstoppande som mänskliga)!
Men det är så typiskt att jag ska få skavsår innan balen och studenten. Det sitter säkert där remmen på skon är! Jag minns hur det blev i fjol på balen, Gustav fick bära mig till bilen.
Något mer som skavade var det faktum att de som går ställer sig i gruppen "Springa fort". Något jag aldrig kommer att förstå. Jag skulle aldrig våga ställa mig där om jag inte skulle springa. Första året jag var med startade jag i andra gruppen, "springa". Men eftersom jag sprang ifrån alla i den gruppen och blev bland de femtio bästa (socialdemokraterna delade ut ros till de femtio bästa), har jag sedan dess ställt mig i den första gruppen.
Men ifjol såg någon som jag blev riktigt purken över, en människa med gångstavar i första gruppen. Jag tycker ordet GÅNGstavar säger nog mycket i sig...
Sen vilken peppning de hade sen, en gammal gubbe som står och visar magen! Peter Siepen, usch säger jag bara. Inte attraktivt, inte peppande! Eller ja, jag sprang fort därifrån i alla fall.

I övrigt var väl inte kvällen världs bäst. Ägnade hela kvällen åt att leta efter mitt sällskap, som bytt picknick plats från ena halva av stället till andra sidan!
Så där går jag runt, kall (hade inte tagit på mig tröjan för jag var så varm, dessutom värmde solen, då i alla fall...), utan skor i blöta strumpor och med en mage som skrek efter energi!
Inte speciellt trevligt med tanke på att de visste att jag höll på fixa ett eget (och ett till Gustav) medamera kort. Kände mig måttligt dum där jag gick omkring på den nästan tomma grusplanen och kryssade bland lyckliga sällskaps picknick filtar.
Det var inte någon större tröst att de försökt ringa efter mig på min mp3, eller var de mobilen som de var fullt medvetna om att den låg i bilen de trodde jag skulle svara på?!
Efter tre samtal och ett sms borde de väl tänka tanken att telefon kanske inte befann sig i min närhet av min annars ständigt närvarande telefon.
Är då konstigt att man undrar varför de inte gick de där femtio metrarna upp på grusplanen där jag inte var osynlig?

Men när jag väl hittat dem fick jag träffa min Ewwe! Hon tycker jag väldigt mycket om! Jag följde med hennes kusin hem till hans farmor och farfar. Det var väldigt trevligt, man kände sig inte blygsamt stel där trots att jag omöjligt kan ha luktat gott och såg ut som hej-kom-och-hjälp-mig (jag hatar hur jag ser ut i gympa/fotboll/sportkläder). Vi fick ännu mer fika och pratade om allt möjligt, hur länge som helst. Blev ganska sent innan vi kom hem till Ewwe och Andreas lägenhet. Medan jag duschade slocknade Ewwe, stackaren skulle ju upp tidigt och jobba. Men det var ändå trevligt att få träffa henne igen, och Andreas med för den delen.
På torsdag är det studenten så vi får träffas snart igen!

Allt från 4886.