Vi hade nationella för ett tag sen i svenska b, hålla ett tal inför klassen. Här är mitt tal..
Har du någonsin funderat över vem du var som barn och vem du är nu? Eller framför allt, varför?
Forskarna hävdar att omvärlden påverkar vår personlighet med hela 50%. Barns karaktär skapas av de förebilder de får. De äldre klagar ofta över hur dagens ungdomar beter sig, utan att inse sin egen del. Det är inte konstigt att vi är som vi är eller att vi unga beter oss som vi gör. Eller att barnen blir mer och mer uppkäftiga. Det är så mycket som har förändrats på bara några få år.När jag gick i förskolan hade jag respekt för de som gick i sexan. Jag skulle aldrig våga kalla dem något. Men när man själv gick i sexan blev jag kallad surkärring av 6 åringarna. Att så mycket kan ha hänt i lopp av bara några få år. Men det är inte barnen som har förändrats, utan det är deras förebilder. Barn gör inte som de blev tillsagda, utan som föräldrarna och förebilderna gör. Det finns ingen som säger att mobbing är rätt och att vi borde ha mer av det. Ändå finns det så mycket mobbning i skolan.
Men det är inte konstigt med tanke på alla förnedrings och mobbing program som sänds i tv. Program som Big Brother, Robinsson och Paradise Hotell.
I programmen röstats någon ut. Någon får inte vara med längre vara med. Någon blir duger inte.
Det är mobbing, så är det konstigt att det fortfarande finns mycket mobbning i skolorna! Det är ju ifrån media och framför allt tv som barn och ungdomar får sina förebilder.
Men så länge man tjänar pengar på att visa programmen kommer karusellen bara snurra vidare! Så länge det finns tittare visar man vad som helst utan att tänka på konsekvenserna. Höga tittarsiffror innebär att man kan sälja in reklam, dyrt. Så länge man kan tjäna pengar behöver man inte tänkta på konsekvenserna, eller?
Men självklart är det inte bara massmedians profiler som påverkar oss som barn, våra föräldrar har en stor del i vem vi kommer att bli.Det finns de föräldrar som driver sina barn i vad de än tar för sig. Får dem att tro att de är bäst på allt. Visst det är bra att man ger sina barn stöd, men någon gräns får det väl finnas. För eller senare kommer sanningen i kapp dem!
Vad kommer barnen gör då? Acceptera att de levt i en osanning eller kommer de att klandra sig själva! Pressa sig själv för att bli så bra som de tror att de är?
Ta bara tv-programmet Idol, dit kommer de som verkligen tror att de kan sjunga. Vilket långt ifrån alla kan. Men att de kan är inget de har hittat på själva. De flesta påstår att fler än de själva tycker att de är duktiga. Sanna ord är inte alltid vackra, vackra ord är inte alltid sanna. Men ibland tvingas man inse sanningen.Vad har massmedia egentligen för ansvar för vad som händer i samhället? När ska man bortse ifrån pengar och tänka långsiktigt framåt?
Jag är ganska nöjd med min text/tal. Men sen att den eviga prestationsångesten ska göra sig påmind när man väl ska levera. Jag kunde hela talet utantill, minnet brukar jag inte ha problem med (i alla fall inte i skolan). Ursch, allting verkligen bara låste sig för mig. Till en början gick det rätt bra, jag berättade vilken bild och text jag valt. Men sen när jag skulle börja med talet låste sig hela min kropp och min hjärna. Det vara bara min mun som rabblade upp det jag tidigare skrivit ner och nött in (på Gustavs bekostnad, vet inte hur många gånger han tvingades höra talet). När min mun sa fel eller hackade sig på något ord blev min kroppsblockering ännu värre, jag hade inte en chans att improvisera något för att fylla ut de där fyra minuterna (som det minst skulle vara). Jag hade ju gjort talet så att om jag tog någon paus skulle det ta ungefär fyra minuter, men någon paus blev det inte, utan jag malde på.
Jag vet inte varför det jämt blir så när jag ska förbereda något att prata om. Annars under lektionen svarar jag på frågor, berättar det jag vet och är långt i från tystlåten. Det verkar inte spela någon roll att jag vet att alla i klassrummet är precis som personer som jag skrattar och umgås med på rasterna. Jag vet ju vilka underbara personer alla som var där är.
Jag tror tidspressen gjorde sitt. Helst skulle ju talet vara i fem minuter (4-6 är ok), sen att det är nationella och det enda muntliga vi gjort på svenskan. Man blir mer eller mindre tvungen att göra det bra. Helst vill jag ha högsta betyg i alla ämnen, så har det alltid varit. Jag har mer eller mindre sett skolan och betygen som en outtalad tävling. Att jag är en tävlingsmänniska och verkligen, verkligen hatar att förlora har inte gjort saken bättre.
Jag skulle inte påstå att jag lägger ner för mycket av min tid på skolan, men betygen är viktiga för mig. Jag är ingen plugghäst, men jag tar skolan på allvar. Man måste ju hela tiden i arbetslivet kunna visa på papper vad man kan och inte kan.
Skolan har för mig varit ett sätt att mäta om man är lyckad eller inte, smart eller korkad, om man duger eller inte. Men sen att man har högre krav på sig än på andra är en helt annan femma. Jag kan säga att en klasskompis gjorde det bra som fick vg på ett prov och verkligen mena det, medan jag själv är besviken på mig själv för att jag fick bara "vg+". Det är inte så att jag tror att jag är bättre än alla andra som det kanske låter. Det är svårt att beskriva hur det känns om man aldrig upplevt det själv, man har en annan syn på sig själv än på andra. Någonstans känns det som jag kunde ha gjort bättre, eller om jag bara hade gjort så i stället för si. Så länge man inte har full pott känns det som om man har gjort något fel, som att man aldrig riktigt duger till.
Under hela högstadiet hade jag jag bara två mvg:n, dessutom var ena bestående (idrott, kemin hade jag bara en termin). Vg:na förföljde mig, jag hade vg i alla ämnen utom bild och engelska och idrotten, förstås Men när jag började gymnasiet haglade nästan mvg:na in i ettan, men sen dess har det bara gått sämre och sämre. Vg:na börja komma i kapp mig. Men i skrivande stund har jag 11 mvg, 7 vg och 4 g. Dessutom har jag läst 350 poäng mer än de flesta andra. Fick mer eller mindre panik när jag såg vilka begränsade möjligheter medieprogrammet ger om man vill söka vidare, så jag valde till lite mer ämnen...
Vilket kanske är anledningen till att jag känner mig ganska stressad just nu, främst med matten då. Har nationellt nu om en vecka och betyget där är avgörande för mitt betyg. (Jag måste verkligen repetera allt jag hinner nu. Har i alla fall räknat alla "måste-tal" i boken, så jag ska gå tillbaka till de avsnitt som gick sämst nu.)
Men det är bara lär sig leva med aldrig vara riktigt 100 procentigt nöjd eller bättre på sitt självförtroende, vilket inte är det enklaste..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar