Snabbspolning

Mycket har hänt sen Sam. Men fokus för inlägg har inte funnits. Jag har velat skriva, men det har inte känts rätt förrän jag berättat Sams historia. Det lilla jag visste av den. För att göra det har det behövts tid och styrka. Inget som ska bli gjort i en handvändning och med torra kinder.

Jag och Gustav har sett sista Harry Potter. Tre dagar efter att Sam försvann. Jag grät, men inte så mycket över att Harry skulle ge sig av eller för dem som dog. Men alla farväl påminde mig om mitt jobbigaste farväl någonsin.

Men filmen var bra mycket bättre än förra. Äntligen var det sluttramsat om att Harry och Herminone någonsin skulle haft något på gång, även om deras dans och horcruxgrejen var överdrivet. Vad jag inte kan förstå är varför de inte spelar mer på Harrys kärlek till Ginny…

Men ännu större. Gustav har varit utomlands för första gången i sitt liv. (Att gå över gränsen till Norge räknas inte. Speciellt inte om man inte ens träffar en norrman.)

Vi var på kryssning till Estland och det blev riktigt mysigt. Fast bussresan ner var verkligen ingenting att jubla över, så vi tar det först. På väg ner satt en snarkande gubbe bakom oss och framför oss satt en knepig unge. Han slickade och slog på sin mamma om vartannat, visserligen gul-bil-slag. Men ändå. Ungar nu för tiden.

På vägen hem satt någon lodisgubbe och groggade på cola och billigaste vodkan. Groggarna blev allt ljusare och mer och mer hamnade på hans smutsiga skjorta. Han hostade så jag trodde lungorna hans skulle gå sönder och magsäcken vända sig ut och in.

Bakom oss satt stans största fjortis. Hon misshandlade sönder allt vad det svenska språket heter. Typ, dog av asgarv och allt vad det var. Nog för att skapa skavsår i öronen under hennes flera timmar långa mobil samtal om allt och inget. Hon hade blivit tjock, kompisen misstänktes ha anorexia, hon var förföljd av allt och alla på facebook, han var ful, hon var knäpp och så vidare.

Men sen var det bra, förutom ungen som spydde vid samma bord som mig och Gustav på 300-kroners buffén. Yack, visst, synd om ungen som fyllde djuptallrik efter djuptallrik. Jag lämnade bordet ett tag, Gustav lika så.

Vi åkte en stor båt, Baltic queen och tillbringade en dag i Tallin. Men shoppingen gjorde mig besviken, allt billigt garn mamma pratat om hittade jag inte. Kläderna var inte heller något som föll mig eller Gustav i smaken. Jag köpte ett garnnystan och han ett paraply.

Det bästa i Tallin var nog sightseeingen, väldigt värt att få se lite mer än bara stadskärnan. Sen var det roligt att se Gustav köpa på engelska. Jag har inte hört han prata engelska tidigare, mer än när jag frågar om enstaka ord. Fast då är det mest åt andra hållet, han får översätta vad de säger i filmen.

Vi köpte massa konstigt godis, skumma teer och öhm, ja, mitt barskåp går knappt att stänga.

Vi hade en mysig hytt med dubbelsäng, fast dumt nog var det två madrasser som satt ihop, men en hård skarv emellan. Vi är bortskämda med vår stora breda madrass utan skarvar.

Egen toalett med dusch, världens minst visserligen, men egen som sagt.

Vi hade dessutom ett fönster ut. Jättemysigt att se Stockholms skärgård med hus som kostar lika mycket som tjugo hus här omkring. Havet var fint att se också.

Vi badade och bastade på båten. Allra längst ner fanns en liten bassäng och bastu. Tråkigt nog separata bastusar. Varför finns det aldrig gemensamma?

Jag var ensam tjej, men kvinnan i entrén förstod oss inte när vi skulle fråga om Gustav fick vara med mig på tjejsidan… Vi fick helt enkelt bestämma tider, vi ses om en kvart. Sen att klockan var utanför bastun gjorde det bara jobbigare. Men, vad gör man.

När vi kom hem släppte shoppingbegäret. Helt plötsligt hittade jag de skor jag letat hela sommaren efter. Ett par gympaskor, vanliga osportiga men som man kan gå i stan en regnig dag. Ett par klackskor fick också följa med hem då klacken nötts bort och lädret spruckit på mina gamla. Sen hittade jag plötsligt två koftar också, något jag också varit på jack efter under en tid. En kavaj i storlek 42 följde också med hem. Jag har 38 och någon enstaka gång 40. Men med mina breda axlar är det hopplöst att köpa stela jackar och överdelar. Så jag ska antingen flytta in knappen lite eller sy in. Jag får se vad som känns lättast.

Gustav hittade en skjorta och jag ett lila linne. Det är kul att hitta det man sökt länge efter.

Jag har känt av hur det är att jobba utan internet och telefon. Det blev inte alls mycket jobba. Halva redaktionen hade ingenting att göra. Det värsta var att vi inte hade tillgång till newspilot (ett redaktionellt system där alla jobb planeras och skrivs). Någon enstaka visste vad de skulle göra. Tack vare att en kille från kommunen ringde mig tio över sju, på min mobil, hade jag en artikel att skriva. Men mer än så var det inte.

Berätta om Sam

Berätta om Sam, just de orden har blivit en daglig uppmaning till Gustav. Jag tycker om att höra honom berätta om den lilla ensamma pälsbollen som vi hjälpte.
Det är så jag måste försöka se det. Jag hjälpte Sam, även om jag inte kunde rädda hennes liv. Hon fick somna in i mina händer i ställe för stupa i rännstenen.
Nu tänker jag berätta om Sam.

Jag och Gustav vara båda för trötta och hungrig för att laga mat så vi bestämde oss för att gå och äta pizza. Vi ville gå till någon vi inte provat tidigare och bestämde oss för en på Haga, pizzeria blågul. Vad vi inte visste var att de hade sommarstängt. I bland kan jag få för mig saker och vara ganska envis. Det här var ett sånt tillfälle. Jag hade bestämt för mig att det fanns någon pizzeria i någon tvärgata. Så vi gick och vi gick och blev allt hungrigare och hungrigare... Till sist fick Gustav nog av mina inbillade restauranger och vi bestämde oss för en vi båda visste fanns, Macro Polo.
Vi svängde av på första bästa tvärgata, närmare bestämt Västergatan. En ganska brant gata. Efter kanten växte det stora fina smultron. Vägsmultron är väldigt underskattade, främst hos Gustav. När han blir hungrig är han hungrig och tyckte inte alls att smultronen var så mättande som jag gjorde. Så medan jag sicksackade och plockade smultron gick han i förväg.
När han nästan är nere på den stora vägen är jag flera meter bakom. I mitt smultronspanande såg jag plötsligt något betydligt mer intressant. På en uppfart sitter något litet och hårigt! En sork eller en skogsmus, söt hur som. Men något stämde inte. Djuret satt väldigt stilla och exponerat. Helt enkelt för orutinerat för att vara vilt. Jag ropar på Gustav som suckar men bestämmer sig för att ta reda på vad jag vill.
Under tiden har jag närmat mig pälsbollen som har börjat skygga undan. Hon rör sig neråt i det asfalterade diket. Men har uppenbara problem med gå. Det är som att bakdelen inte riktigt hänger med, som om hon skulle vara full eller ha något annat allvarligt problem med motorriken.
När jag såg stackarn rangla neråt och ramla vartannat steg visste jag att jag aldrig skulle kunna lämna henne där. Tamt eller vilt, djuret var skadat och behövde hjälp.
Gustav var däremot av en annan åsikt, det är ett skadedjur, det klarar sig.
Men något sa mig att han hade fel.
Vi måste göra något!
Gustav petade djuret på ryggen som inte verkade bry sig jättemycket. Strax därpå tog Gustav tog om djurets rygg och lyfte det rakt upp. Dinglandes med alla tassar i luften.
Snabbt satte jag ner henne i min hand i stället.
Jag var nu helt övertygat om att det inte var något vilddjur. En hamster, ett förkrympt marsvin eller någon annan slags gnagare. Gustav gjorde sitt bästa för att övertyga mig om att det var en sork och det bästa vi kunde göra var att gå till närmsta park med ge henne vatten.
Men jag började min dörrknackning. Ingenstans kände någon sig vid djuret och ingen visste vad det var för djur. Någon sa usch och fy och tyckte djuret var äckligt.
För varje dörr jag knackade sjönk hoppet om att hitta någon ägare, samtidigt steg hoppet om jag skulle få ta med mig pälsbollen hem. Jag frågade alla jag mötte längs vägen och knackade på alla hus längs hela gatan. Det var många som inte var hemma.
På en dörr stod det Gunilla och Sam. Jag som intalat mig att inte döpa djuret eftersom det skulle göra det jobbigare att skiljas kunde inte längre motstå. Rätt som det var hette pälsbollen i min hand Sam.

Medan jag knackade dörr väntade Gustav otåligt medan han samtalade med sin pappa. Han blev lite mer osäker på om det var en sork. Det slutade i alla fall med att Gustavs mage ville ha mat och då jag vägrade lämna Sam på gatan fick Sam följa med hem.
Gustav tömde min flyttlåda som jag har/hade presentpapper i. På botten la vi av Tux gröna handdukar. Medan jag ordnade i buren tog Gustav bilder på Sam och undersökte bilder på hamstrar på internet.
Till sist tvingades han erkänna att jag haft rätt.
- Mamma och pappa sa att det där inget djur som lever naturligt i Sverige..
Det var alltså en hamster, sen vilken sorts hamster, det vi inte än i dag.
Sam fick också en vattenskål, vattenflaska, kaninmat, godis och lite grönsaker samt hö och gräs. Efter att ha satt fast ett myggnät som lock gick vi till pizzerian. Medan vi väntade på maten skrev jag efterlysningslappar.
Man känner sig lite dum.. "Har du tappat en hamster." Hur stor chans är det att en hamster ensam på gatan.
De fyra lapparna satte sedan på yttersta strategiska platser länge gatan. Innerst inne hoppades jag att någon aldrig skulle ringa. Eller ringa och säga vad bra att du hittat henne, du kan behålla henne.
När vi kom tillbaka var det dags att testa the magicpower of internet och sociala medier. Både på bloggen, facebook och google+ la jag upp bilder på Sam och efterlyste en ägare. Samtidigt som jag pratade med mamma, hon hade en hamster när hon var liten. Efter goda råd fick Sam ett lådhus, en låda, en toarulle och lite toapapper.
Sam tyckte det var jätteroligt och var betydligt piggare på kvällen. Hon gick inte alls lika dåligt längre. Hon hade dessutom ätit av maten. Sam fick komma upp ur lådan och springa lite på golvet och i sängen. Vilken fart!
Hon fick också hälsa på storbror Tux. De nosade och accepterade varandra.
Men klockan gick fort och jag blev tvungen att natta mina djur. När jag skulle somna kändes livet helt perfekt. Världens bästa jobb, pojkvän, kanin och nu också en hamster! Jag undrade hur livet kunde få vara så bra.
När jag vaknade tvingade jag mig att duscha och äta frukost först innan jag gick in till Sam. För annars skulle jag inte få någon av delarna gjorda. Tur var väl det.
Först kunde jag inte hitta Sam. Till sist såg jag att hon låg i sin låda. Hon hade bäddat med lite av toapappret och hade den lilla fluffiga filt hon fått där inne. Hon såg ut att sova och vaknade inte när jag petade på henne.
Jag lyfte upp lådan och ropade på Gustav. Vi tog ut Sam ur lådan och hon reagerade knappt. Hon kändes ganska kall och jag fick panik. Jag ringde genast till Tux doktor, men de hade inte öppnat än. jag satte mig med Sam i mina händer och gjorde vad jag kunde för att hålla henne varm.
Jag ringde till nyhetschefen och berättade kortfattat min hamsterhistoria och fick tillstånd att skjuta på arbetsdagen.
Givetvis så regnade det massa ut, så jag var tvungen att köra Gustav till jobbet innan veterinären. Vi fick komma in på akuttid direkt när de öppnade.

Veterinären tog upp Sam och tittade på hennes mage och sa ursh. Sam gick inte att rädda, ur hennes mage kröp larver som höll på att äta upp henne. Jag bad fler veterinär titta på henne. Det enda de kunde göra var att låta henne slippa lida. Tårarna började rinna. Jag som lovat Sam att jag skulle hjälpa henne. Det kändes som världens största svek när jag skrev på pappret som intygade att jag godkände överdosen av sömnmedlet.
De tände två värmeljus och gav Sam en spruta i magen. Jag höll henne i min hand hela tiden och efter någon minut tog hon tag i mitt finger och nosade omkring sig. Hon tittade på mig med sina små svarta ögon och jag grät. Tårarna ville inte sluta rinna. De rinner nu med....
Efter en stund kom veterinären tillbaka och lyssnade efter Sams hjärtslag. Sam fick en till spruta och jag fick rådet att ha papper mellan mig och Sam.
Det struntade jag i. Jag skulle hålla Sam med mina bara händer, det var det minsta jag kunde göra.
Jag har aldrig tidigare känt mig så hjälplös och eländig.

När Sam var borta bäddade jag nere henne i lådan och tog henne med mig.
Där efter var det bara att bita ihop och göra intervjun jag lovat nyhetschef. Hur tillgängligheten på veterinärer var i Sundsvall under sommaren. Det visade sig att den var bra. Alla akuta fick hjälp samma dag. Bra på riktigt, dåligt i nyhetsvärde. Tur det var som det var.

Jag for hem och la Sam i frysen. Ska Sam dö ska de äckliga mordiska larverna det med! Sen var det min värsta arbetsdag någonsin. Stavfel i ingressen som resultat, på casino.
Efter middagen, for jag och Gustav ut till Birsta. Jag valde en fin lila blomma till Sam. Jag hann aldrig lära mig vad hon gillade för blommor så jag tog en jag tyckte var vacker.
Vi for hem och hämtade Sam och spaden Gustav köpt på lunchen. Sen for vi till minneslunden som finns i närheten av mitt springspår. Gustav grävde medan jag höll i Sam.
Vi klappade lite på hennes huvud som stack fram från fejkpälsfilten och la en av de lila blommorna bredvid henne.
Sen sänktes hon ner i jorden. Vi planterade blomman ovanpå henne och jag grät.
Hej då Sam.


Nu sitter en bild på Sam bredvid en bild på Skuttunge i vardagsrummet. Jag grät mig till sömns flera nätter i rad och gråter fortfarande så fort jag tänker på hur liten och hjälplös hon var när hon somnade i min hand. Jag hade henne hos mig i tolv timmar och sov majoritet av dem, ändå gjorde hon ett så starkt intryckt på mig.
Lapparna fick sitta kvar i en vecka, men ingen hörde av sig. Polisen har inte heller hört av sig, jag gjorde en polisanmälan om att jag hittat en hamster. Undra just hur den såg ut på dygnslistan?
Jag kommer nog aldrig få veta varifrån Sam kom....
Men jag vet att jag gjorde vad jag kunde och även om det inte bli bra så blev det åtminstone bättre.

Hejdå Sam

När jag skulle säga god morgon till Sam låg hon och sov i en av lådorna. Hon kändes kall så vi tog upp henne. Hon var inte alls pigg och ville inte riktigt vakna. Nog för att hamstrar i huvudsak är nattdjur....

Klockan åtta var vi på akuttid hos veterinären. Sam hade fullt med larver på magen som höll på äta upp henne, det fanns inget att göra. Två värmeljus tändes och Sam fick en spruta.
Det är det värsta jag varit med om.

Jag hatar att vara maktlös.
Jag hatar när man gör sitt bästa och det inte räcker.
Jag hatar när någon man älskar försvinner i från en.

Även fast jag inte tillbringat mer än några timmar med Sam drumlade hon rakt in i mitt hjärta. Så liten och ömtålig. Jag kan önskar jag hade kunnat göra mer än ge henne ett bättre slut på livet än vad hon skulle ha fått i diket.....

Jag och Gustav var och köpte en fin lila blomma som kommer år efter år. Jag hoppas hon tycker om lila lika mycket som jag gör.
Nu ligger hon i en minneslund för sällskapsdjur på Skönsbergberget.

Pizzan som blev en hamster

Vi skulle bara gå och ta en pizza.
Men i diket vinglade ett litet djur.
- Gustav trodde det var en sork, men den verkade för tam, säger Rebecka Lindberg.

Det här är Sam. Sam är en hamster och är ungefär en handstor. Han är en vilsen liten hamster. På Västergatan i Haga (Sundsvall) var den lilla kraken ute på promenad. Västergatan är en brant backe jag helst inte skulle springa idioten uppför.

Sam haltade och ramlade, nästan som om han var full. Det var något som inte stod rätt till. Jag kunde helt enkelt inte lämna honom. Men eftersom jag inte var säker på vad det var för djur och Gustav var helt övertygad om att det var en sork kändes det konstigt att ta upp honom. Till sist rörde Gustav djuret som inte skyggade, men börjar raggla neråt. Det gick verkligen inte bra, han ramlade på rygg flera gången. Det skar i hjärtat. Så jag plockade upp honom och började knacka dörr.

Ingen kände igen honom.
Jag fick väldigt olika bemötande, några tyckte han var äcklig och andra blev oroliga.
Nu bor Sam i en flyttlåda på en av Tux handdukar. Han har fått gräs, hö och en liten luddig tygbit. Han har en vattenskål, kaninfrön, youghurtpluttar och lite grönsaker.
Han är polisanmäld som upphittad och jag har satt upp lappar på den aktuella gatan.
Men någonstans innerst inne hoppas jag att han blir kvar här. Men givetvis har jag och Gustav delade meningar om den saken....

Vet du vem Sam egentligen heter eller bor?
Vet du vad man matar en hamster med?

Förvirrande socialpsykologiska tankar

Fick en, eller rättare sagt två, invites till google+ i dag. Något som liknar facebook, i googles regi. Det som gjorde att jag bestämde mig för att pröva stavas Kretsar. Hur ofta man inte hört någon säga: "Jag vill inte acceptera min mormors vänförfrågan på fb."

Man vill inte dela allt med alla. Man vill kanske inte att mormor ska se fyllebilderna, eller arbetsgivare, för den delen. Jag vill inte veta vad mina bekanta åt till frukost, ja, jag har faktiskt några bland mina 289 "vänner" som vill dela det med hela världen. Men jag kanske vill veta vad min mamma lagade för god middag på min pappas födelsedag, kanske.

Men för att komma till saken, på + kan du ha kretsar. Precis som på riktigt. I en krets kan jag ha mina vänner, släkten i en annan, familjen i en tredje och mediafolk i nästa. Ni är med. En person kan dessutom ingå i flera krestar. Precis som i livet.

Sen väljer man vad man vill dela med vem. Släkten kan få se alla bilder från brorsans student, mediamupparna kan jag snacka fula typsnitt med.
Och det är hit jag egentligen vill komma. Man ingår i olika kretsar, är olika beroende på vem man är med. Det var något jag ville förneka när jag var yngre. Jag ville vara samma person jämt, men nu tror jag inte det funkar så längre. Jag tror man har en kärna med värderingar och idéer. Men beroende på tillfälle och omgivning visar de sig på olika sätt. Livet är en fin balans gång mellan att passa in och ändå vara ärlig mot sig själv.

Omgivningen skapar personen. Tillfällen gör tjuven heter det. Är det inte så med allt, även om det inte är något olagligt över det?

Vem är jag i grunden. Jag vet inte. Vem är jag när jag är själv. Vem är jag utan min omgivning. Jag tycker inte om att vara själv, så jag antar att jag inte riktigt vet det heller. 

Samma sak med det här inlägget. Vart ville jag komma? Jag vet inte längre. Jag tror jag hade en idé när jag började. En idé om att när internet och social medier kom fick man tänka om. Ett onaturligt sätt för oss att tänka. 

Jag är på ett sätt när jag är med min familj. De har jag haft nära hela livet, det vet nog mer än mig än jag själv gör. De förstår på ett sätt.

Jag är på ett annat med klasskompisar.

Men när man gick med på facebook fick alla vänner tillgång till samma information. Möjligheten att passa in överallt försvann. I stället fick jag återigen fundera vem jag är och vem jag vill vara. Och försöka tänka take it - or leave it.

Komplicerat. Det kändes som om jag var på väg någonstans, men nu tappade jag det igen.

Jag tror det var där någonstans allt snack om personligt varumärke startade. Jag vill inte sälja in mig hos min mamma och pappa. Det behöver jag inte.

Övertid, Tallin och åsiktsregistrering

Övertiden har rullat på. Kom inte i väg i tid en endaste dag förra veckan, med undantag för söndagen.
Vilket gör att jag är ganska less på på att skriva och på att sitta framför datorn när jag väl kommer hem. Därför blir det som det blir här.
Det är inte så mycket som händer. Jag skriver, ringer, ringer lite till och skriver ännu mer. Jag har varit blåljus flera dagar. Det är fortfarande småläskigt att ringa till polisen. Men jag har hittat en snäll informatör som hjälper mig när hon är på jobbet.

På tal om polisen, jag och Gustav var och ansökte om pass i dag. Det blir en utlandsresa. Om än bara för några timmar, en kryssning till Tallin om två veckor! Ska bli jätteroligt att få komma i väg. På tal om pass, jag har även skickat in ansökan om ett presslegg, så det borde komma inom några veckor. Häftigt värre. Jag börjar känna mig som en journalist på riktigt nu.

I övrigt har jag skrivit mail till Jimmie Åkesson. En gammal lärare länkade till en kille som gjort det så jag följde bara hans fotspår och killen före honom...
Enligt Aftonbladet gick en SD-politiker från Trollhättan runt och fotade de som inte höll med dem under Almedalen. Så eftersom jag inte är där och det är en listan jag hellre är på än inte....
Vill ni också maila Åkesson så är mailadressen jimmie.akesson@riksdagen.se .

Nu är det sängen, eller snarare kuddarna på balkongen! Vill inte sova inne i värmen. Jag får skriva om gummibåtturen och hänget utanför Gatufesten en annan dag. Är ledig på onsdag och torsdag så då kanske det börjar klia i fingrarna. Saknar ni mina ord så finns flera på dagbladet.se och här.

Tre dagen med övertid

ÅÅh, vad ovärt det. Jag var inte blåljusreporter i dag. Jag behövde inte läsa dygnslistan. Men jag fick pluspoäng hos kollegor som också fått hoppa in som blåljusare för mitt fina häfte. Det blev faktiskt ganska fint, men tanke på att det bara är text. Tack Gdk och indesign!
I dag var jag över tolv timmar på tidningen. Tre artiklar där intervjuerna blev sen. Alla tre var tvungna att bli färdiga. Jag trivs bra så mig gör det inget. Det är bara så synd för Gustav. Han var hemma och fixade mat. Vi skulle mysa med tacos och sen fara ner på Gatufesten. Gratis dag med Rix fm festival.
Det slutade med att han kom ner med två tacos till mig och gick på stan tills jag slutade. Jag har verkligen tur som har en både snäll och förstående kille. Hoppas det håller i sig. Ska jag kunna försörja mig som journalist i framtiden kommer det nog bli rätt hoppigt och oplanerat till en början. Men det kan det vara värt, om bara Gustav står ut...
I morgon får det inte bli mycket övertid. Jag har två dater. En med en journalist på TV4, nej, jag tänker inte byta media. Jag ska ge henne en bild på mig, om jag lyckas lösa den biten först. Presslegg here I come!
Sen är det tjejkväll med Ewwe. Stackars Gustav får ingen tid alls med mig. Söndag kanske?

Annars fick jag göra spännande saker i dag. Fick till och med komma ut lite i verkligheten på två mjukisar. Sen en hårdare grej som var riktigt rolig och då jag fick tag på alla. Hade jättetur att kvinnan på kommunen gått hem vid fem. Tur som en tokig.
Rösten börjar dessutom komma tillbaka. I morgon ska jag ha den tillbaka har jag bestämt. Hoppas kroppen håller med mig. Jag är less på att göra intervjuer utan röst nu.
Nu sängen, behöver sömn!

Blåljusreportern

Klockan är massor och jag borde verkligen gå och lägga mig.
Jag ska egentligen bara skriva ut fram sidan till mitt egenhändigt producerade brottskodhäfte. Jättehärligt att ha. Jag tycker om att ta reda på så mycket som bara möjligt innan jag ringer för att intervjua någon. Dels för att jag kan ställa bättre frågor om jag är insatt och dels för att jag inte känner mig så dum som när man inte har någon som helst koll. Jag ställer nästan hellre frågor för att bekräfta något jag redan vet...
Jag har varit blåljus-reporter i två dagar nu. Då ska man kolla dygnslistorna, en lista med alla dygnets anmälda brott. På dem finns ett k-nummer. Det numret säger man till den polis man fått tag i. Då kan denne läsa anmälan och berätta det jag vill veta. Oftast, berätta det jag vill veta.
Men den korta text som anger vad brottet är säger ofta väldigt lite. Stöld, Försvunnen person, Misshandel. Men med hjälp av numren kan jag ta reda på om misshandeln skett inomhus eller utomhus, om det var en närstående. Andra saker som gör det enklare för mig att se om det är något att fråga om. Som de tre dödsfallen i dag, två utan misstanke om brott och ett självmord.
Jag sparar tid både för mig och polisen och de slipper svara på tusen grejer.
Så det har varit värt tiden.
Bara det jag kom på att jag lovade berätta om gårdagens insikt.

Vi fick ett tips om en polisutryckning varpå jag ringde VB (vakthavande befäl) som sa att det inte var något speciellt. En stund senare kommer det upp på polisens hemsida att det skett ett inbrott. Jag och en fotograf åkte till gatan och hittade utan större problem bostaden. Hela familjen är hemma och jag får intervjua dem.
Det var första gången jag gjorde något i den stilen. Det kändes så häftigt att de inte slängde ut oss. De berättade och svarade på allt jag frågade.
När jag for därifrån kände att jag hade all information (med undantag för hur polisens arbete utvecklat sig) för att kunna skriva artikeln. Jag har alltid tyckt om att skriva berättelser och historier. Fråga min första lärare. Jag blev tvungen att häfta mina egna "sagoböcker" vi fick skriva.
Det här var samma sak. Det var som att skriva en saga eller berättelse om man så vill. Fast allt var sant. Det var på riktigt. Jag behövde inte hitta på en handling. Den fanns redan där och väntade på att få bli berättad.
Det kanske är blåljusare jag ska bli? Det kändes betydligt bättre i dag än i går. Jag tror jag börjat förstå vad jobbet går ut på.

På tal om blåljus. Jag tror jag har fått någon galenskap i mig. Jag hör sirenena på ett sätt jag inte gjorde tidigare. Som när jag stod och fixade Tux säng på balkongen i dag. Först far det förbi en ambulans med blåljus och oljud. "Jaja, det är väl någon gamling som fått hjärtstopp."
Men en liten stund senare kommer det två polisbilar och en ambulans i samma fart, i samma riktning.
Jag slog numret till nyhetschef. Inget svar. Inget svar andra och tredje gången heller.
Så jag slänger kameran över axeln och rycker till mig block och penna. Nyhetsjakt.
Dessvärre var poliserna lika frånvarande som under alla mina samtal under förmiddagen. Attans. Jag älskar verkligen när det händer. Snabbt i väg.
Nu ska jag bråka färdigt med skrivaren och sen ta reda på om Gustav värmt upp sängen tillräckligt.
Kanske be en liten bön för att jag har någon röst när jag vaknar i morgon. Det hade jag inte i morse. Som tur var kunde lite te åtminstone ge mig rösten tillbaka. Fast jag låter inte som jag.
Jag låter som en tretton årig pojke i målbrottet som rökt i sextio år. Sexigt värre.
Fördelen är att jag kan skämma ut mig med dumma frågor hos polisen. De kommer ändå inte känna igen min röst när den blir sig själv igen!
Det finns något positivt i allt.

Lägenhetstältning

Här någonstans började förra veckan (peace and love - festival i Borlänge). I ett tält i vårt vardagsrum. Som slogs upp för att jag behövde mäta det. Som sen fick vara kvar tills jag lyckades övertala Gustav att sova där med mig.
Eller den allra-allra första början var väl noga räknat på facebook. I chatten.
Och den slutade i badrummet. Som sagt var det väldigt väldigt äckligt på campingen. Jag har full förståelse för dem som lämnade tälten. Även om det var trist att de inte kunde kasta dem i soporna eller ännu hellre packa ihop dem och gett dem till "happy campers" som sedan skulle skicka dem till behövande i andra länder.
Jag hoppas för allt i världen att de tar sig tid att tvätta dem först! Annars blir det bara ännu mer synd om dem som behöver tälten.
Tvätta tält. Det är precis vad jag har ägnat kvällen åt. Det började med att jag försökte skölja av tältet i badkaret i går. Det gick så där upptäckte jag i dag när det hade torkat.
Gör om gör rätt.
Ut med allt som inte tycker om vatten från badrummet. Sen spolade jag bort allt damm från golvet, sen var det bara att sätta i gång. Jag tror en bilderna kan kompensera för lite text här. Det slutade med att jag badade med tältet.
-Farbror Melker. Vet du vad? Varför badar du alltid med kläderna på?
- Jo, för att det är riktigt mysigt och man får känna sig som ett litet barn. Jag hade gjort bra mycket, nästan gått och lagt mig i tid om jag hade fått skvätta så mycket vatten som jag gjorde i dag när jag var liten!
Men om jag ska hitta en vuxen och radikal förklaring till mitt beteende så drar jag till med att det var det enklaste sättet att dränka alternativt kväva (trycka ner under vattnet tills det inte hade någon luft) tältet. Eftersom det är vattentätt så betyder det lufttätt i vatten.
Jag började klampa på det. Mina för-stor-för-damskor-fötter är trots allt större än mina händer. Jag har mer muskler i benen än i armarna med, dessutom har jag hjälp med min 67 kilon också.
Gustav var så snäll som bara han kan vara och kom med en glass åt mig och slog på musik, The Ark. De har växt jättemycket efter konserten. Det kommer ett hyllningsinlägg till dem inom en snar framtid.
Men nu ska jag packa i ordning lite saker och böcker som ska få bo på DB (Dagbladet) fem veckor framöver. I morgon kommer också ett inlägg om att känna adrenalin under en intervju. Skulle nästan vilja påstå att jag haft en av mina häftigaste journalistiska upplevelser i dag. Kanske med undantag från första gången jag toppa tidningen. För jag kan faktiskt säga första nu, det har hänt en gång till! Det var också häftigt, men inget går upp emot första gången!

Hejdå P&L

Ni anar inte hur glad är att jag slipper städa. Allt som ni ser på bilden (kanske med undantag för tältet allra längst bort) är kvarlämnat. Människor är grisiga.
Festival i all ära och tältning är underbart, men ingen vidare kombination. Smutsigt, livat och trångt. Tur att vi hade så schysta grannar i det närmsta tältet.
Nu hänger innerdel av tältet på torkning efter min slarviga renggöring. Ska ta ytterdelen i morgon och granska insidan bättre. Det var inte rent någonstans.
Nu ska jag sova i en skön säng och i morgon början fem fantastiska veckor på Dagbladet. Det är hel häftigt att känna glädje för att gå till jobbet. Jag önskar alla kunde få göra det!
God natt!

Peace and Love

P&L är underbart. Fast bättre än så var The Ark. Längst fram vid räcket! Sjukt underbart!
Fast är riktigt trött i dag. Direkt efter konsertet (02.00) satt jag mig i bilen och körde till Gävle för att sätta mig på ett tåg där halv sex.
Några timmars sömn blev det innan jag var framme i Sundsvall och inne på redaktionen vid åtta.
Om någon timme får jag lite pussar och mat tillsammans med Gustav, sen går tåget tillbaka.
Jag tog bara 337 bilder på The Ark, så det kommer fler. Det riktigt kul att fota konserter. Jag älskar min pentax!
Mer bilder kommer så fort jag kommer hem på riktigt (söndag, fast mest troligt senare i veckan då jag sovit ut och duschat).

I övrigt är området jätteäckligt. Papperskorg folk, papperskorg.
Solen steker och jag är brun, höll på bränna mig men lyckades undvika det. Det är jobbigt att äta i värmen, men det måste man ändå. Har köpt en ny triangia eftersom jag inte hittade min. Det är tur att de delar ut saft och vatten gratis för det går ganska många liter genom kroppen varje dag.