Smeknamn

Det är ofta jag skriver saker i mitt huvud som aldrig blir fysisk form. Förr var det ofta berättelser, eller delar av i alla fall, sedan blev det mer och mer dagbokskaraktär och numera är det en blandning mellan artiklar och blogginlägg. Ett sådant blogginlägg handlade om smeknamn. Poängen var någonstans att man måste känna varandra ganska bra för att ge någon ett smeknamn alternativt att personen själv presenterar sig med sitt smeknamn eller bara har ett väldigt krångligt namn.
Någonstans hade jag en tanke om att smeknamn inte är lika vanligt längre. Jag vet inte vad det beror på. Men en idé kan vara alla nicknamn på nätet. Man ger sig själv ett smeknamn, något lagom coolt som man tror sig kunna leva med i några år i alla fall. Men nicknamnen är inget man kallas. Jag har aldrig blivit kallad Rivka, jag tror inte jag skulle vilja det heller. Framför allt skulle jag inte reagera på det.
Men det här inlägget blev aldrig skrivit eftersom jag nyss började kallas vid ett smeknamn igen. Redaktionschefen har börjat säga Beckis. Favorit i repris sedan vi fick ny tränare på fotbollen och jag råkade (precis som nu hade jag inte då heller någon koll på märken) köpa ett par fotbollsskor David Backhems fingeravtryck på (som för övrigt bara var vita de fem första minutrarna)...
Jag kom även på att jag bara för ett år sedan fick ett nytt smeknamn också, Rebbis.

Vad är det med ändelsen "is". Mina första smeknamn har inte alls några "is" i sig...
Rebban, Bäcka, Bettan, Besse, Bettibop, Räkan... (Ja, Bäcka stavar jag med ä för att verka mer norrlänsk, men Beckis är med e.)