Mot oändligheten och vidare

 

Då var tandemcykeln hämtade. Den var precis så fin som på annonsbilden och allting har gått väldigt smärtfritt. Vi stannade vid ett litet köpcentrum i Gisslaved för att ta ut de sista sedlarna och för att kolla på gps:en (Gustavs telefon) vart vi skulle. Det visade sig vara på andra sidan om ett av varuhusen. Så till och med det gick smidigt.

Nu är vi på väg mot Borås, med större delen av cykeln på cykelstället, för att i kväll gå en höghöjdsbana. Samma stad som vi för drygt tre år sedan tog tåget till för att sedan ta med vår blåa Brum som sedan tagit oss många mil runt om i Sverige. Framför allt den här sommaren…
Just nu regnar det. Som det gjort mer eller mindre hela sommaren. Men vi har sagt att det är okej med regn nu och ungefär en timme framåt. Men sedan är det bra. Sedan ska vi ha sol, eller åtminstone uppehåll.

I natt tältade vi vid Vätterns nordliga spets, på en hård och knölig stenhäll vid en rastplats. Vi kom inte så långt som planerat vilket vi skyller på vår godtrohet för elektronikens välvilja. Gps:en lurade ut oss i ett riktigt bondesamhälle, med hagar stora som ett dussin fotbollsplaner och åkrar till horisonten. Hade vägen varit lika krokig som järnvägen mellan Sundsvall och Härnösand och inte bestått av grus hade vi varit glada. Men ack sådan tid det tog och inte en endast liten loppis så långt ögat nådde. Till slut gav upp och tillät gps:en att guida oss även på motorvägar. Vi hamnade i Örebro där vi utfodrades och jag tappade lavahet pizza på min vita tröja.
Förutom det har vi hunnit med ett dopp i Lillsjön någonstans längs vägen och polkagrisar i Gränna.

Ja, som om det inte vore nog så har vi även sagt upp vår lägenhet och i oktober lämnar vi Skönsberg för en vindsvåning på Östermalm. Lite dyrare boende än nu, men betydligt bättre. Eller vad sägs om helkkaklat badrum, en gigantisk och en liten balkong, egen trappa, relativt nyrenoverat kök med takfönster, två stora rum, fyra små med tak som då kommer att vara nymålade?

Lägg sedan till närhet till stan, fantastisk utsikt och en fin trädgård så vet ni var ni hittar oss de närmsta åren..




Vid det här laget är vi framme i Borås och det regnar fortfarande. Tur att det är några timmar kvar till vi ska apa oss på hög höjd, fram till dess får det sluta regna medan letar fynd i Knalleland.
För övrigt undrar jag vem som kommer på slogans för städer och kommuner...?!

På väg tillbaka

Ja, det blir inlägg här mer sällan sedan jag startade virkbloggen. Men så kan det vara och det kommer antagligen gå i vågor. Så klart har det hänt en hel del sedan jag skrev sist, vid närmare eftertanke så var det en hela vecka sedan så. Jag har kommit hem igen, en natt tidigare än tänkt. När jag slutade ringde det en liten pojke som kommit för att hämta hem mig. Han stod en stund senare utanför mitt jobb, eller ja, ex jobb vid det laget, med tio rosa-gula rosor i handen och sa "Hej, vill du följa med hem?".
I lördags var det fullt upp, först dop ute i skogen (läs Näsåker), sedan byfest i Granvåg och slutligen altanfest i Nordanåker. För att sedan åka hem till Sundsvall eftersom det blev tidigare än planerat på festen bara för att komma fram och inse att vi borde ha stannat i Lugnvik. Vi behövdes mer där.
I söndags blev det marknad, tråkigt väder och ja, egentligen inte så mycket mer. Jag gjorde inga direkta fynd heller, ett katthus till Tux i julklapp (ja, jag tror faktiskt inte han läser min blogg och ni säger inget åt honom!) och en rolig sak man kan göra skruvar i potatis och morötter med.
I måndags var det Nes-dag = Nelly, Ewwe, Stella. Lilla tjejgänget.
Men framför allt har jag hunnit med två fotbollsträningar. Shit vilken dålig form mina vader är i! Nog för att jag antog att jag skulle ligga efter, men vaderna?! Jag har ju fortfarande problem att få tighta jeans över dem. De behöver helt klart vakna till, jag måste bli snabbare på kortare sträckor. Det är det inget snack om. Men det kommer nog om någon vecka. Synd bara att jag blir borta hela nästa vecka. Men jag vill på cykelsemester med.
Tånaglarna är i alla fall tillbaka till sitt normaltillstånd. Det vill säga att de inte sitter på mina tår. Det är bara en tidsfråga tills stortånaglarna lämnar in avskedsansökan, vilket gör Gustav missnöjd. "Hejdå, det var trevligt att få se er med naglar. Men vem vet. Hon kanske slutar spela någon gång i framtiden igen.."
Pööh, inbilla dig inget. Jag har ju knappt börjat igen.
I dag var jag och Gustav och kollade på en ny lägenhet. Jättefin. Tvåa stod det, men jag skulle säga trea, två rum hade en väldigt stor öppning mellan sig, därav. Så den vore det inte helt fel att få flytta in i. Vi har även en till lägenhet, en hel vindsvåning som vi ska titta på i veckan. Vore skönt att flytta snart. Från miljonprogrammet och E 4-bro-bygget. De lever om och det tidigt på morgonen!
Nu ska jag ta och lägga mig så jag orkar upp och ge Gustav en hejdå-kram i morgon för jag kommer inte få se honom förrän när det är dags att sova igen. Jobbet tänker uppta all hans tid i morgon...

11 procent

Jag satt och bläddrade i min almenacka. 22 nätter sedan 29 januari, 22 nätter på 200 dagar. Det är 11 procent. Det är alltså så många nätter jag har tillbringat i min egen säng det senaste halvåret. Som längst har jag varit fyra dagar i sträck i Sundsvall och det var i april...
Det börjar verkligen kännas nu.
På fredag gör jag min (för den här gången) sista dag på HT, eller Hälsingetidningar ska jag väl säga då vi faktiskt redigerar fyra tidningar varje kväll. Då blir det förhoppningsvis den längsta sammanhängande tiden som jag får somna i Gustavs famn och vakna upp i min egen säng av att min kanin skakar galler och vill skutta runt i lägenheten och ha mat exakt samtidigt.
Men det är inte helt säkert att jag får sova i min säng på lördag, vi ska i väg mot Kramfors då... Men sedan, sedan väntar en vecka i Sundsvall innan det bär av för ytterligare en vecka semester.

Under det senaste halvåret har jag haft nycklar till sex olika boenden.Tre av dem brukar jag visserligen alltid ha (till Sundsvall, Sollefteå och sommarstugan), men det är ändå en ökning med 100 procent. Just nu har jag fyra olika boendenycklar. Men på lördag får mormor tillbaka sin nyckel.
Det har varit jättelyxigt att bo hos henne. När jag kommer hem på kvällen lyser en liten lampa och min bädd ligger ordninggjord på soffan. På morgon väntar hon tills jag vaknat av mig själv och sedan ställer hon fram frukosten. Att jag frågar om jag ska diska efteråt har nästan blivit som en ritual, för jag vet egentligen svaret innan. "Men det kan jag väl göra. Gå och gör något roligare du.."
Vid ytterst få tillfällen har jag lyckats övertygande henne om att jag fatiskt kan diska.
Sedan har vi handarbetat i kapp, gått och handlat eller så har jags prungit en sväng för att sedan vid två-tiden bli serverad lunch.
Mormor har verkligen skämt bort mig.
Ändå är den här typen av distansboende det som varit jobbigast. I Stockholm var det så långt att det var omöjligt att åka hem varje ledig dag, som jag gör nu. Det var till och med för långt för att åka hem varje helg. Jag var hem två gånger under den tiden. Gustav däremot var ner dubbelt så många gånger och på grund av tur mycket längre tid också, någon av gångerna längre än en vecka.
Så då fick jag ändå ett liv där nere, men nu under sommaren rycks jag mellan Sundsvall och Hudiksvall hela tiden. Det är inte värt att ta med massa saker till Hudiksvall för man ska ju ändå snart tillbaka till Sundsvall. Jag lever i min resväska den här sommaren.

Jag hann inte landa i Sundsvall efter Stockholmsvistelsen innan det bar i väg på semester. När vi kom så var det dags för jobb på en gång. De första dagarna jag åkte emellan gick åt att packa upp efter både Stockholm och efter semestern, vilket inte vill säga lite med tanke på allt garn som skulle sorteras...
Men nu är det snart dags att landa. Nedräkningar har börjat och står än så länge på tre dagar kvar på jobbet, fyra nätter till på mormors soffa, eventuellt en natt i Lugnvik och sedan blir det rekord. Fem nätter i min egen säng, innan det bär av till sommarstugan med fint besök från Umeå. Därefter blir det flängit igen, neråt landet för att hämta hem vår cykel.
Höghöjdsbana, Liseberg, återseende, cykling, tält, mat på triangia och sol med bad står på schemat.
Men efter en vecka kommer jag hem igen och då är inget mer fläng inplanerat.

Fast vem vet. Vi kollar ju på nya lägenheter hela tiden, så vem vet hur många nätter till det blir i den vi har nu. Ett som är säkert är att jag tänker sova i min säng även i den nya lägenheten.
Vi ska på visning för en vindsvåning i ett mysigt trähus till veckan. Två balkonger, lite fönster, snetak, runt 100 kvadratmeter, tre små rum, två stora... Jag hoppas bara att den är så fin som jag föreställer mig den.

För övrigt så fick jag besked om sista uppgiften för sommarkursen i dag. Plus ett slutbetyg, meda andra klarade jag det. Ett vackert mellanmjölks C blev det. Helt okej då jag inte lagt ner hela min själ i kursen. det hade verkligen känts tungt att inte ha klarat sista uppgiften och panikartat börjat leta efter ett bibliotek att låna böckerna på igen.

Jag överlevde

Jag har gått omkring i träningskläder och i uppsatt hår i flera timmar i förväg eftersom jag trodde att träningen började vid sex och inte vid åtta. Det var så dte stod i mejlet. Tur att jag ringde.
När jag väl kommer dit pågår en match mellan två killlag och jag har ingen aning var jag ska ta vägen.
Jag ser ett gäng tjejer i ett omklädningsrum. Men hur kommer jag dit?
Jag med hjärtat bultande i halsgropen testar att ringa tränaren jag varit i kontakt med, inget svar. Jag inte svara på varför mitt hjärta slår så hårt och så snabbt. Eller jo, egentligen är det väl inte så konstigt även om det känns lite löjligt. Vad har jag egentligen att vara nervös för och vad är det värsta som kan hända..?
Jag lyckas hitta ett hål i nätet och några tränare som står utanför omklädningsrummet. Det är ingen av dem som jag varit i kontakt med, men de visar in mig och presenterar mig för laget. Jag får genast frågan om jag är utespelare. Inte vilken position, utan om jag är målvakt eller inte.
Antagligen så har de brist på målvakter. Det blir lätt så i lag. Utom mitt när vi precis började spela elvamanna då vi var en målvakt för mycket och jag gjorde mig bäst på plan av de målvakter som fanns. Ibland funderar jag på hur bra jag hade varit om jag fortsatt stå i mål eller om jag hade tränat som utespelare alla de gånger jag stod och slängde mig efter bollar på träningar och matcher.
Jag tror i alla fall att det är mina år som målvakt som gjort mig till back och att jag har så stårt att kliva över till andra planhalvan. Jag kan helt enkelt inte lämna försvaret, även om jag "tvingats" till det under vissa matcher.
Hur som, där står jag med allas blickar på mig. Vem är hon i den röda tröjan?
Jag lyckas få ur mig något om vilka lag jag spelat med tidigare och att jag nu vill börja igen.
Sedan är plötsligt halva laget borta. De har gått till planen någon bakväg. Jag följer efter.
Går jag för nära nu? Borde jag säga något?
Jag håller ett lagom avstånd och ställer min flaska där alla andra ställer sina.
Sedan är det dags för uppvärmning. Några vändor fram och tillbaka över plan. Vilken fart ska jag hålla? Nähä, man ska inte springa hela vägen till linjen, okej. Nej, nej, krocka inte med de som vänder.
Det finns ingenstans att ta vägen. Jag springer i mina röda tröja mitt bland alla mörkblåa spelare. Det är ingen tvekan om vem som inte riktigt passar in. Både Ruif och Tfk spelade i rött, vilket jag alltid trivts med. Och den gröns Sollefteå ff-jackan är det inte en suck att jag kommer i, inte så att det ser bra ut i alla fall. Jag har svårt att känna mig lika peppad i en gul tröja som jag gör i mina röda. Rött, den arga och varnande färgen. Här kommer jag. Men nu kändes det inte helt rätt. Men att ta den svarta domarjackan kändes inte riktigt som ett alternativ och några andra träningsjackor äger jag inte.
Sedan blir det övningar i cirkel, passning, nedtagning, passning, löpning. Slå inte bort bollen, passa inte till samma ovanligt många gånger tusen förmaningar från mitt nervösa samtidigt som jag ska försöka göra rätt.
Nog märks det att det var några år sedan jag spelade på allvar. Det vi sysslade med på kåren är inte ens i närheten.
På skottövningen lyckas jag gå i helt fel ordning till de olika stationerna. Det är svårt att ta rygg på någon när alla har samma kläder och långt hår i svans. Jag var den enda korthåriga och med två tofsar i håret, jag var dessutom tre år äldre än den som var närmast mig ålder. Men jag får fortfarande visa legg på krogen så det är väl inget som syns i alla fall.
Däremot lyckas jag sätta mitt första skott, precis under ribban. Vilket får mig att slappna av lite, vi hr dessutom tagit av oss överdragströjorna nu och deras blå t-shirts är inte så långt ifrån den svarta utan tryck jag tog i Gustavs låda. De blåa shorten är lite ljusare än de andras men funkar och de svarta domar-strumporna är rätt anspråkslösa.
Sedan missar jag förståss en massa skott, de flesta flyger över målet.
På smålagsspelet går det så där. Lika många som jag tar bollen av, lika månger tar sig förbi mig.
Det var länge sedan jag spelade nu.

Jag lyckades dock inte göra bort mig totalt för jag har blivit tillagd i en sms-lista och önskad välkommen tillbaka.
Nu ska jag jobba sex dagar i rad. Men sedan, då ni. Då är jag ledig i två veckor innan skolan börjar. Massa tid att väcka liv i kroppen igen (hämta tandemcykel, vara på semester, spela diablo, virka och kanske få i gång vävstolen!). Speciellt mina vader behöver få sig en omgång. Jag som fortfarande har problem med få tighta jeans över mina fotbollsvader när de ska av trodde inte att det var där jag skulle känna av träningen. Men så är det. I två dagar har jag nu haft träningsvärk i mina vader. Härligt!

Kan jag få leva på gamla meriter?

Om mindre än en timme är den stund som jag längtat efter i flera år och egentligen hade gett upp hoppet. Jag är 23 år vilket är äldra än många elitspelare. Det är väldigt få som fortsätter spela efter gymansiet eller för den delen bara under gymnasietiden försvinner många spelare. Men det skiter jag i. Åldern är bara en siffra och jag behöver och vill ha fotbollen i mitt liv.
Jag vill komma hem helt slut, svettig med blödande knän och blåmärken över hela kroppen. Jag älskar det.
Om mindre än en timme står jag bland, förhopningsvis, en massa andra spelsugna tjejer jag aldrig träffat förut. Om mindre en timme ska jag som, med undantag för kårfotbollen, vilket inte riktigt kan räknas, spela fotboll för första gången på tre år.
Jag är märkligt nervös. Jag vet inte hur många hundra tränar jag varit på, jag vet inte inte hur många hundra matcher jag har spelat. Men jag tror aldirg man är så nervös som när man ska träna med ett nytt lag för första gången.
I Trollhättan var det helt andra utgångspunkter, då hade jag inte haft ett flera år långt uppehåll och jag hade dessutom träffat laget tidigare. Då jag tränade med dem medan jag hade praktik i Trollhättan.
Nog för att jag tränade ganska mycket i Stockholm, eller ja, mer än jag någonsin gjort tidigare. Eller åtminstone effektivare, kanske inte mer sett till tid. Men det var mest styrka. De senaste veckorna har jag sprungit en del, men långt ifrån så mycket som jag velat. Det stavas stavsår.
Något jag alltid får när jag inte haft löparskorna på ett tag...

Kan jag få leva på gamla meriter?
Kan jag få leva på vårens träning, kan jag få leva på sommaren 2006 ord. Då det på Ruifs sida stod saker som (även jag det bara var i b-laget): "Bäst på plan var Rebecka", "Rebecka rörde om i grytan med sitt kraftfulla spel" och "Backlinjen spelade stabilt". Även om refferaten för länge sedan är borta från sidan brukar jag läsa utskriftena som mina stolta föräldrar brukade ge mig. Den känslan, nej. Inte känsla av berömmet utan känslan som hade på matchen. Då man lyckades spring i kapp en anfaller och ta av henne bollen, känslan då jag genom lite tacklingar och ett leende drev Kramfors Alliansen stöddigaste (både på plan och vid sidan av) till vansinnets rand och de gånger jag lyckades slänga mig och precis rädda bollen från att åka in i mål. Det är det som lockar mig.

Ja, visst, klart det finns avigsidor med fotbollen också. Men de har jag helt glömt bort. Nu ska bara vänta en halvtimme sedan ska jag ta ett stort steg tillbaka mot den känslan.
Önska mig lycka till så ska jag göra mitt bästa för att slå alla bollar allt för snett.

En bra dag

I dag är en bra dag. Jag vaknade av mig själv, tidigt och utvilad. Det var lite sol på förmiddag så efter en god frukost satt jag där. Sedan sprang jag, jag fick inte lika ont i magen efter uppvärmningen som sist och varenda por öppnade sig för att kyla ner min kropp. Jag tog en skön dusch och kände mig snygg i mina svarta shorts och vita linne. Jag pratade ut om cykelbekymren med Gustav och vi tog ett beslut. Vi lyckades laga mormors tv och telefoni (sladden till rymskeppets vägglåda hade åkt ut en halv milimeter). Jag lyckades laga mat som gick att äta. Dessutom gjorde jag världens fynd, 81 nystan i varierande storlek för 50 kronor. Plus att tandemcykeln på bilden i föregående inlägg är på väg norrut om drygt tre veckor.
Som grädde på mousset verkar vi snart bli klara med alla tidningarna och i ,morgon väntar lek och bus på Drakborgen hemma i Sundsvall med mina tre underbara, Ewwe, Nelly och Stella.
Sa jag att det var en bra dag i dag?