Pengar att bränna

Det här var sommaren då solbrännan skulle få tävla mot pengarna. Nu är sommaren snart slut, luften är kylig. Så det är dags att kora vinnare, plånboken vann. Dels har jag jobbat heltid de veckor jag jobbat, det gjorde jag inte på macken (ca 70 %) och vartannat telefonsamtal till mig har inneburit fler jobbdagar. (Okej, lite överdrivet, men det är inte så många som ringer mig. Mest mamma/pappa och Gustav.)
För drygt två veckor sedan gjorde jag sommarens sista dag på db (Dagbladet), trodde jag. Sen dess har varit där någon dag varje vecka, sammanlagt sex dagar under tre veckor. Om jag plusar på de tre dagar jag jobbat på macken så blir mina tre veckor sommarlov elva dagar långt. Mässa-jobbet blev inställt eftersom de inte fick tag i någon fler... I morgon jobbar jag och på kvällen bär det av till Huddik och mormor i några dagar. På fredag kör nollningen i gång och på måndag är det skola. Jag som hade tänkt göra sommaruppgifterna innan, men det går det åt skogen med, det ordnar sig nog ändå.
I morgon är min 40:e dag som betald journalist (+ tre veckor praktik (en på högstadiet, två i mars). Det är rätt häftigt. Lite trist är att det inte är samma kick att se sin byline i tidningen längre. Däremot är det alltid kul att se vad redigerarna gör med texten och bilderna. Det blir så mycket bättre än mitt worddokument (/Np-dokument), tur att de finns! Något som fortfarande kittlar är när ens nyhet får vänsterkryssen (största textnyheten på första sidan). Det har hänt tre gånger i mitt liv. Kvinnan som skulle utvisas trots dödshot, Kommunalrådets frånvaro från kommunfullmäktige och 900 sökande till 12 jobb på Dollarstore. Den sista skrev jag min näst sista schemalagda dag på db, så det kändes som ett lämpligt avslut.
Det var trots allt punkt för så där tre dagar..

Jag har skrivit över 110 artiklar på db nu. Jag minns inte längre alla. Men några minns jag. Som den om ormmannen, det var en märklig upplevelse. En herre som satt några decimeter i från huggormar och pratade med dem som om de var hans bästa kompisar. Jag minns den härliga Stödedagen, ett helgjobb som jag och Leo for på. Det tog ganska lång tid och blev en helsida (Timråsidan) i tidningen. Några dagar senare ringer en tant som jag pratade med upp och höjer artikeln till skyarna. Ytterligare några dagar senare får jag ett vykort på redaktionen av samma fina människa. Det är kul när någon blir nöjd.
Jag har intervjuat en familj som skulle bo i Thailand i ett år, en bagare som bara sålde hembakat i kondiset.
Det verkar inte bättre än att det är de jobb man åker ut på som jag minns. Det är oftast de artiklarna som jag känner blir bäst också. Det personliga mötet är inte att underskatta, även om många artiklar kan byggas ändå.
Jag minns också Skönsmohuset jag slet hårt med, där alla var på semester, där jag inte hade koll på vad ett servicehus var och vad det innebär. Jag minns artikeln om kvinnliga snusare när ingen i enkäten sa att de snusade. Vi hittade en snusare, men hon ville inte vara med.

Det är ett härligt och varierande jobb att vara journalist. Ett jobb jag kan ha i 40 år till och fortfarande vara en glad människa.
Nu ska jag bara lägga över den sista musiken på ipoden inför morgondagens resa och sen krypa ner i sängen bredvid min sjukling och hålla tummarna för att han låter bli att smitta mig. Jag har ingen lust att bli förkyld nu.

När musiken tystnat

I dag gjorde jag något jag inte gjort på väldigt många år. Egentligen är det en väldigt simpel handling, något man skulle kunna göra varje dag om man så behagar. Jag har köpt en cd-skiva, The Arks sista album... En skiva med både gamla och nya låtar, deras största hits under de tjugo år de funnits.
Det fick mig att tänka tillbaka när jag en gång för väldigt många år sedan köpte deras singel, One of us is gonna die young. En singel, det var den låten och kanske i någon "radiomix" eller som instrumental och allt vad som gjordes för att fylla ut skivan lite mer. Just på den singel tror jag det var någon till mindre känd låt...
Jag hade en singel, som jag fick i present, med Drömhus och Vill ha dig i natt. På den hade de lyckats med åtminstone sju versioner av två olika låtar.. Fråga mig inte varför.

Jag minns när man köpte skivor och singlar. Det var ett helt annat engagemang när allt inte fanns bakom en skärm knappt ens en minut bort, helt gratis om man så vill. När jag var liten fanns det något som hette voxtop och voxpop. Missade man det var man efter i snacket den kommande dagen i skolan. Jag konsumerade musik på ett helt annat sätt. Jag hörde en låt som jag tyckte var bra sen blev jag jätteglad när man hittade singeln när man besökte Åhléns på semestern. Sen kom internet och musiken började florera där. Men i början var det ungefär samma sak, med undantag för att voxpop försvann. I stället hade jag kompisar som skickade låtar till mig över msn. Det kunde ta flera timmar att ta emot en låt. Andra gånger fick jag ta med en kompis mp3-spelare hem för att lägga in musik som jag tyckte var bra och vice versa la kompisar in musik på min spelare.
Musiken var fortfarande en social faktor i mitt liv, en hög engagemang produkt. Jag ska villigt erkänna att jag lyssnade på allt möjligt konstigt och mindre konstigt. Men det kom en tid när min musik smak styrdes utifrån vem jag var för tillfället var förtjust i. Jag lyssnade på allt från Metalica, Emeniem till Svenska akademin, Hel och Björn Rosenström. Sen smög sig lite Aqua och Markoolio in i det hela också, men det skulle helst ingen veta...
På den tiden önskade jag mig cd-skivor i julklapp och födelsedagspresent. På högstadiet höll lärarna bli knäpp på att jag alltid hade åtminstone en hörlur i ena örat. Som tur var hade jag långt hår (så långt mitt-vägra-bli-längre-än-axel-långt-hår-nu-kan-bli) som kunde dölja både sladd och lur. På den tiden drevs mp3-spelaren av aaa-batterier vilket innebär att det bara var att byta batteri så fort batterisymbolen började blinka. Spelaren klarade av ungefär ett och ett halvt album, så jag ägnade en bra stund av de begränsade timmarna jag hade framför datorn. Jag svor och skrek varje gång mamma eller pappa sa åt en att stänga av datorn när jag nästan fått ner låtarna. I bland hjälpte det, i bland inte.
På den tiden jag och brorsan tävlade om vem som spelade högst och föräldrarna bad mig sänka när lillebror skulle sova. På den tiden kunde jag lyssna på en låt och skriva ner texten i min dagbok bara för att snabbare lära mig den utantill.


Nu är det inte så längre. Nu kan jag få fram vilken musik som helst med bara några enkla klick på datorn. Spotify, Youtube, myspace och diverse nerladdningssajter bara finns där och erbjuder mig hela världens musik. Men jag gör det inte. Nöjet i det har på något sätt försvunnit. När man utan att anstränga sig kan få precis det man vill finns ingen anledning att anstränga sig. När man inte anstränger sig får man inte ut något av det. Förr kunde man i jakten på en viss låt hitta andra bra låtar. Men nu finns de där, jag kan lyssna på dem när jag vill och där med är den glädjen som kom när man hittade en låt man letat efter som bortblåst. Det som kommer lätt försvinner lika lätt.
Min ipod spelar i princip bara upp ljudböcker, Millenium-trilogin och Harry Potter på engelska. Musiken som finns där har inte blivit bytt på flera år och nästan inga nya låtar har tillkommit. Musiken används bara när jag tränar. Jag menar, det är inte så adrenalinpumpande att springa och göra situps till en behaglig röst som berättar hur Harry Potter smyger omkring under sin osynlighetsmantel. (Speciellt inte när jag vet exakt vad som händer i nästa skede.) Jag har inte lagt in en enda låt på min nya mobil som jag köpte innan sommaren.
Men i dag så hände det något. Efter en hel dag på macken öppnade jag plånboken och bytte 79 kronor mot The Ark-skivan. Jag tror de har fått mig att återupptäcka hur skönt det kan vara att lyssna på musik. Jag tror att energin som Ola Salo utstrålade på konserten på Peace and Love gjorde något med mig. Glöden och glädjen i hans ögonen och att se någon leva så mycket i musiken.
För att inte tala om den lilla boken som fanns i cd-fodralet. En litet häfte, limbindning, 23 blad + omslag i tjockt grått papper. Där någon i bandet har skrivit en liten rad om varje låt. Några få meningar om vad låten betyder för dem eller någon roliga kuriosa kring dem, inte längre än en ingress. Men ett bevis på att musik är något mer än toner, text och dunkande trummor.
Jag borde kanske göra en u-sväng och ta vägen tillbaka för att återupptäcka musikens värld.

Jag är bara en människa

När jag berättar om Sam/Tingeling får jag hela tiden höra vilken fin människa jag är och hur fantastiskt det jag gjorde är, oavsett om det är i bloggen, på facebook eller i den riktiga världen. Någon gick så långt som att kalla mig en levande ängel.
Det skrämmer mig. Inte att folk tycker att det är bra och rätt gjort, utan att folk tycker att det är fantastiskt. För mig var det en självklarhet att hjälpa det lilla vilsna och skadade djuret. Det skrämmer mig att är ordet fantastiskt. För att något ska vara fantastiskt så måste det vara något alldeles extra, något ovanligt. Visst, det är förhoppningsvis ovanligt att tamdjur rymmer hemifrån och råkar illa ut. Och visst, hamstrar är bara en handstor så det är inte så lätt att se dem. Hade inte Sam/Tingeling suttit så synligt på vägen hade jag nog aldrig sett henne. Men när det väl händer är det då inte en självklarhet att ta hand om dem när man hittar dem? Vad hade jag för val, gå vidare och lämna henne ensam, rädd och skadad eller ta hand om henne.
Vad skulle du ha gjort?
Man kan inte lämna något så litet och hjälplöst själv, eller kan man det? För mig var det aldrig ett val.
Jag hade haft jättedåligt samvete och inte kunnat tänka på något annat om jag lyssnat på Gustav också trott att det var en sork. Men det är en sak, om man inte ser dem eller inte ser att det är ett tamdjur. Okej, men annars är det väl inte mycket att fundera på?
Jag tycker inte att det är för mycket begärt att man tar sitt ansvar och är förnuftig och inte bara tänker på sig själv..
Jag är ingen ängel eller mer fantastisk än någon annan jag är bara en människa som gjorde det jag kunde.
Och det hoppas jag att du också är.

Comeback

Det blev en snabb comeback på Dagbladet i dag. Tjugo över sex i morse ringde min mobil. Den låg i köket så jag tvingades upp ur min varma säng och yrvaket svarade jag på samtalet från det privata numret. Det var nyhetschefen som ville att jag skulle komma. Det var en mycket skön bekräftelse på att jag inte gjort bort mig allt för mycket i sommar. Det jag gjorde var så pass bra att jag är välkommen tillbaka. Jag hade fyra knäck (arbeten) uppskrivna på morgonlistan. Ett sprack direkt eftersom det inte hänt något nytt i ärendet. De andra tre höll mig sysselsatt till åtta i kväll. Tidskrävande både i skrivtid, åktid och intervjutid.
I morgon blir kanske en till dag på tidningen, men det får jag i så fall veta först i morgonbitti.
På torsdag väntar macken i Sollefteå.

Mötet med Sams matte

Jag har precis träffat Sams matte. Vi träffades på macken och körde moped tillsammans till minneslunden.
Blomman hade blommat över, men sniglar har inte ätit upp den helt. Förhoppningsvis blir det en mild vinter som blomman överlever.

Utan att tveka kan jag säga att Sam hade ett bra hem och ett bra liv. Sam, eller jag ska kanske försöka säga Tingeling som hon egentligen hette, var född hos henne, den 2 maj 2010. Så Sam/Tingelingvar ganska gammal för att vara en hamster.
Jag fick två bilder på henne och en bild på hennes mamma (som var vit och brunfläckig) och hon fick en skiva med de få bilder jag och Gustav tog på Sam/Tingeling.

Jag fick också en silverberlock, en fyrklöver som tack för att jag tagit hand om henne. Den sitter på mitt armband, tillsammans med ängeln jag fått av lillsyrran, och påminner mig om Sam/Tingeling.
Det känns jätteskönt att veta att Sam/Tingeling hade ett bra hem, en engagerad och varm matte.
Jag visade henne var Sam/Tingeling vilar och hon begravde en annan hamster, Drömprinsen, (som legat i frysen ett tag) bredvid henne.


Här kan ni läsa hennes ord om hur Sam/Tingeling kom på vilovägar. Jag hittade också en bildtråd med massa söta bilder!

Sommarlov

I dag ska jag få träffa Sams matte. Jag ska visa henne var Sams grav finns och förhoppningsvis får jag veta en massa om Sam. Jag väntar på att hon ska ringa nu.
Det känns konstigt att vara ledig en måndag. De fem veckorna på Dagbladet har gått skrämmande fort. Tiden har flugit i väg. Det har varit roligt, lärorikt och tidskrävande. Det blev ganska många dagar som jag inte slutade kvart i fem. Men så är det. Blir det jag har att skriva inte klart är det (oftast) inte bara att fortsätta nästa dag. Deadline.

Nu ska jag fortsätta göra nytta. Jag har bakat chibatta, diskat och gått ut med soporna. Men jag borde ha gjort mer nytta. Gustav har gett mig i uppdrag att överraska honom med middag i dag. Vilket betyder att jag först och främst måste komma på något. Det kan vara riktigt svårt att hitta på maträtter. Undra varför.
Kanske för att man måste komma på något. Allt som man måste blir ofta mycket jobbigare och svårare än det man gör fast att man inte måste. Som att städa. Måste man är det tråkigt, men om jag gör det till exempel för att överraska Gustav är det inte alls lika tråkigt längre.
Nu ska jag fortsätta sortera bilder från gamla diskar till den nya och bestämma vilka jag ska beställa utskrift på...

Sam hette Tingeling

Enda dagen jag glömmer mobilen hemma är det någon som ringt mig. Fyra missade samtal, ett från mamma och pappa och två från ett mobilnummer och ett från ett hemnummer i Sundsvall.
Sams matte hade hört av sig!
Hon hade pratat med en granne i går och nämnt att deras hamster försvunnit. Grannarna berättade att en flicka gått omkring med en hamster. Sen ringde de ett djurhem som tipsade dem om att kontakta polisen.
Därifrån fick hon mitt nummer. Vi ska träffas på söndag eller måndag så ska jag visa dem Sams grav, eller Tingeling som hon egentligen hette...
De var tacksamma för att jag tagit hand om henne och jag är glad för att Sam hade ett riktigt hem.
Det känns bra att veta och ska bli skönt att få träffa hennes familj.

Tux tre år

En mycket speciell liten kanin fyller tre år i dag! Givetvis fick han godaste frukosten med alla favoriter och öppen lucka till buren hela dagen!