Den här veckan har inte varit någon riktig höjdare. På söndag kom mamma till mig, hur mysigt som helst i min och Tux ensamhet.. Men måndagmorgonen började med gårdagens mat tog fel väg ur min kropp och magen värkte så jag höll på bli tokig. Antagligen för att jag, dumt nog, någon dag innan tänkte tacksamt att det är skönt att jag inte varit sjuk (definition; hemmaliggande) sedan jag flyttade hemifrån... Det var bara att maila läraren och ställa in skoldagen. Tråkigt att jag skulle bli sjuk när mamma var här, men samtidigt så hade jag inte träffat henne under måndagen eftersom det var mycket skola. Så om man tänker så var det skönt att ha någon som tog hand om en. Som köpte bananer, kom med nyponsoppa, pratade och gav en vatten. Det är inte direkt Tux starka sida. En timme efter att mamma åkte hem kom Gustav hem och tog över hennes omsorger.
Jag somnade med vetekudden tryckt mot magen.
På tisdagen mådde jag bättre men var så loj att det fanns inte, men magen bråkade inte..
Så på onsdag blev det skola igen och Gustav åkte till sydligare belgrader, där han fortfarande befinner sig...
Vi fick göra en intervju, radio då. Det gick väl så där. Jag kan tycka det är okej att banda intervjun för att gå tillbaka till när man skriver. Då spelar det ingen roll att jag stakar mig och har allmänna sluddriga talfel.. Men nu ska det spelas upp i en tänk nyhetssändning. Hurra. Nej. Radio var inte min grej.
Det fick jag bekräftat idag när vi gjorde "radiosändning" med inslag. Huvvaligen.
Det är så illa att jag tycker det är enklare med tv-inslag, det känns mer konkret. Kanske är det att det blir inte lika blottande öppet och naket. I ett tv-inslag så samsas min röst med bilder, delat fokus.
Synd att jag inte gilla radio för jag tycker verkligen om att lyssna på radio. Slå på radion är bland det första jag gör när jag tagit mig upp ur sängen. Udda som jag verkar vara, för att vara ungdom, är det p4 som ska stå på...
Men nu ska jag ta och packa klart för imorgon flyr jag och Tux ensamheten och alla förstorande måsten. De får vänta till någon annan gång.
Sollefteå, here we come!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar