Man ska höra radio - inte se

Nu är tvdagarna över, de tog slut i går och radion tog vid. Ny och främmande mark och det är lite skräck blandad förtjusning. Men jag lider som vanligt av lite för mycket prestationsångest, finns det inget botemedel mot denna besvärliga åkomma?
I dag var vi på studiebesök på p4 västernorrland, vilket var mycket spännande. Men tyvärr fick jag syn på några av de röster, eller snarare personerna bakom de röster som jag brukar lyssna på. Ingen såg ut som jag föreställt mig, Magnus Leijon var en inte en slank 30-åring, Karin Lönnå hade kort hår! Helt helt fel. Jag försöker sudda ut minnesbilderna och fortsätter föreställa mig dem utifrån deras röster... Det är ungefär som Harry Potter, ingen i den filmen såg ut som de gjorde i boken... Det är helt hopplöst.
För ett tag sedan, under det grafiska året, kom jag fram till att jag nog inte tänker i bilder. Jag kan inte riktigt se en konkret bild framför mig och sen beskriva den exakt eller än mindre måla av den. Men på något vis kan jag ändå tycka att det jag ser inte stämmer med mina föreställningsbilder...

För övrigt har Gustav lämnat mig ensam med Tux för jobb och kossor.. Ungefär. Så i kväll roade jag mig med att gå och köpa mjöl. För mina tjugo kilon har nyss tagit slut och det känns jättekonstigt att inte ha hur mycket mjöl som helst. Nu väntar jag bara på nästa super extra pris på mjölet så jag kan fylla upp skafferiet igen. Hur som så tror jag att jag har kvar max fyra deciliter av mjölet. Tillräckligt mycket för att baka mazariner, om det inte var för att det nya brödet jag fick en flipp och ville prova ska stå i ugnen i 1 ½ timme! Lite för sent får sådana långa baktider, men det är så dags att komma på det nu... Det blir väldigt lång jäs tid för brödet som ska in efter det. Men det mår det nog inte dåligt av...
Jag hinner skicka i väg lite fler jobbansökningar... Börjar bli less på att skriva dem nu, det värsta är väl att det knappt börjat.. Men snart har jag kryssat alla medieföretag jag tänkt söka i alla fall. Nu åter till dessa personliga brev...
Frågan är om man inte tappar lite av sin personlighet genom att skriva dem?