Walk in my new shoes

Sen sist har Gustav hunnit bli gubbe, närmare bestämt hela 22 år.. Vi har varit i Sollefteå på en liten tur, dels för att hälsa på Åke (Gustavs pappa) som nu ligger där på lagning och givetvis min familj också... Annars vet jag inte om det hänt så mycket. I dag cyklade vi till Birsta, ja det var mycket kallt och allmänt jobbigt. Jag gjorde dessutom årets första cykelvurpa, vilket fick Gustav att påstå att han skulle behöva lära mig vintercykling. Pööh, jag som cyklat till skolan så gott som varje dag utan en minsta lilla vurpa.. Det är då typiskt.
Väl framme i Birsta köpte jag i alla fall ett par snygga vinterskor med hel sula! Kännas väldigt lyxigt att slippa bli blöt om hälen. Mina gamla har ett fint litet hål som snön trycks in och sedan smälter när man kommer in... Dessutom så har de ingen ful jättepraktisk dragkedja heller, utan man får som man lärde sig någon gång under lågstadiet knyta skorna! Så de uppfyller många krav, plus att de är svarta.
Till min stora glädje även Gustav ett par nya skor, dessvärre ett par sommarskor. Men man kan väl inte få allt?
När vi kom hem och efter att vi ätit en god middag (lagad av ingen mindre än Gustav) fick jag ett ryck och ville julpynta. Det är ju tenta i morgon, så massor av saker är jätteroligt och måste göras nu på en gång! Baka bröd behövdes göras det med. Ja, det var slut - på riktigt. Jag provade ett recept jag fått av Emmelie, ett vanligt vitt bröd, men snäppet finare med honung och olivolja. Det gick åt nästan en hel limpa nu när vi kvällsfikade, det tar jag som ett mycket gott betyg.
Men nu ska jag sova, någon form av vettig förberedelse ska väl tentan ändå få...

Ordningen är tillbaka

Long time no seen.. Jag har faktiskt börjat på så mycket som två inlägg under helgen, men utan att publicera något av dem. Det kom av sig. Första gången hade jag tänkt berätta om hur det är att vara gräsänka, men kom in på hur vida svt sköter sitt uppdrag som publicservice-media.. Vilket inte blev riktigt vad jag tänkt.. Vi får se om jag orkar utveckla det senare, jag måste bygga under det lite mer först.. Nästa inlägg vet jag ärligt inte vad det blev av. Ja ladde i alla fall upp min eu-karta som jag ägnade sex timmar av min lördag åt. Ja, den blev lite överseriös... Resten av helgen har jag försökt trolla bort utan att sitta vid datorn. Jag har börjat få musaxel tror jag det heter. Så i stället har jag läst på något så analogt som papper, men inte skolböcker, som man hade kunna hoppas. Nejdå, jag har läst över tre hundra sidor och därmed slutet på Stieg Larsson triologi... Kan inte göra annat än att älska Milenium-serien. Tänker att få jobba där! De pratade ju om att anställa en eller två personer till, kanske ska försöka söka dit.. Det är synd att det är skillnad på verklighet och fantasi ibland..
I övrigt har jag faktiskt inte gjort något som är värt att antecknas nu i helgen, eller ja, spelat fotboll första gången sen tån skadades. Jag invigde dessutom mina nya knäskydd. Tunnar och x antal hundralappar billigare än mina tidigare, men de känns än så länge som att de fyller sin funktion mycket bra. Jag har ju inte så allvarlig eller ens dokumenterade knäproblem. Men i högre knäet finns en spännande knöl av något sen knät blev vridet en premiärmatch på grusplan för extremt många år sen.
Jag har också börjat fundera på ett riktigt lag igen, men det verkar vara ett väldigt långt steg från idé till handling den här gången.. Får väl se hur modig jag lyckas bli den här omgången av funderande.
I morgon är det dags för sista dagen på ambasadörsutbildningen, sen återstår bara att passa in tillfällen då man kan jobba med det och bli lite varm i kläderna. Vid åtta tiden i morgonbitti går tåget mot Östersund. Ska bli kul att se hur skolan där ser ut... Dock har jag ett litet problem. I dag kom reservdelen (knappsatsen) till min trasiga telefon och mitt geni till pojkvän har nu gjort den fullt funktionsduglig igen för 162 kronor, måttligt mycket billigare än den jag spanade på. Som dessutom inte kändes helt rätt när jag provade den i butik heller, men det hade jag nog vant mig vid om jag köpt den.. Men jag tror inte touch riktigt är min grej... Hur som, sms-biljetterna som ska ta mig fram och tillbaka ligger på min gamla telefon och jag kommer inte på hur man sparar sms på sim-kortet.. Så jag får helt enkelt ta med bägge imorgon och byta sim-kortet emellan. Men det ska nog ordna sig...
Nu ska jag ta och lägga mig i vårt nya fina sovrum bredvid Gustav som äntligen kommit tillbaka!

En bild kan ersätta tusen ord?

I brist på tid, ja, jag vet, det handlar om en prioritering, så låter jag en bild ersätta omkring tusen ord.. Men jag kan i alla fall avslöja att det ni ser, förutom mina lilla sötsak, är Yvonne. En vägg i vårt nymålade sovrum. Givetvis ska jag lägga upp någon bättre bild, så snart möblerna är på plats. Dock är jag för svag för att själv kunna bära in resårbotten till sängen och min andra halva befinner sig i bondelandet, så det blir tidigast söndagkväll... Nu ska jag ta och bege mig ner på navet, möta upp Sandra (en klasskompis) för att sen bege oss till Birsta. Det är skönt att inte ha någon lektion idag, bortsett från den mellan 18.15 och 20.30...

Hej mitt vinterland

Jag trodde inte mina ögon när Gustav i gårmorse sa att det snöade. Det har ju sen någon vecka tillbaka snöat lite här och där, men inte i Sundsvall.. Men igår fick vi vad vi missat och allt på en gång.
Det var inte särskilt kul att cykla till skolan och dag två på ambasadörsutbildningen.. Men jag tog mig fram, svettig och med blöta fötter...
Idag tror jag att cykel får vila...
Nu ska jag passa på att umgås de sista minutrarna med Gustav innan han återigen beger sig till böndernas land...

Välja Färg

För en timme sedan var målaren här och lämnade en provkarta på åtta färger. Namn som Yvonne, August, Ingeborg, Fredrika, Inga och Tony, vilka alla känns ungefär lika upphetsande som färgerna själva. Brunt, gula toner, iskall blå och halvgråa... Jaja, det kanske blir bra, det blir nytt om inte annat. Men det var inte lätt att välja kan jag lova.
Tux var lika motvillig som oss till färgerna, se bara hur han flyr.. Men till slut stod det mellan den lite varmare och brunare August och den gråa Yvonne. Jag har lärt mig att lyssna på Gustav när det gäller heminredning, tragiskt nog är det han som kan ställa upp ljusstakarna fint på skänken och inte jag. Så Yvonne it is (den gråa bredvid den bruna på nedersta raden, framför Tux vänstra (på bilden) framtass)...
Men nog kan man tycka att tråkmånsarna på Mitthem kunde ha plockat fram några roligare färger med mer karaktär. Världen är nog begie och grå i alla fall. Våra möbler, svarta malm (ja, Ikea, Ikea och lite mer opersonlig Ikea), gör ju inte rummet mer färgglatt direkt, så lite färg på väggarna hade ju inte skadat. Tur att jag nästan får ha mina fluffkuddar på sängen, chockrosa, illgrön och jätte orange!
Om en timme ska jag vara nere på Centralstationen för avfärd mot Härnösand och en heldag, är hemma nio igen, med information, rundvandring och annat... Så jag får väl se hur det ser ut när jag kommer hem, förhoppningsvis är förjobbet åtminstone gjort... Gustav är trots allt hemma och ser till att målaren sköter sig..

Helgjobb, Huddiktripper och Ommålning

De gamla tapeterna är rätt söta, men otroligt
nötta och lite tantiga..

Jag antar att det är dags att återigen skriva ett inlägg om varför jag inte skrivit sen sist... Det börjar kännas lite tjatigt, men sanning är hård. Men jag ska börja med att säga att jag faktiskt går normalt nu, även om det fortfarande smärtar lite i stortån. Det var nog bara någon stukning på den. Men jag kan lova att foten var riktigt stor i torsdags. Doktorn jag fick träffa var inte till någon hjälp överhuvudtaget, men 150 kronor kostade han. Pappa däremot, som kom med syskonen lagom till middag tog och lindade in foten och vad än farbror doktorn sa så avlastade det visst. På kvällen sen var det Modo-match i Timrå som slutade med en skön seger på 4-1.
Men ett samtal senare, från Gustav, var kvällen upp och ner. Hans pappa hade varit med om en frontal krock på E4 och befann sig på sjukhus, allvarligt skadad, men vid liv! Så två besök i Huddik och arbete i helgen har gjort bloggen vilande. Vi har även kikat in hos mormor när vi varit i Hudiksvall (senast för några timmar sedan) och hon har snällt nog bjudit både på middag och mack-fika. Man kan ju inte tacka nej till mormor och inte heller låta bli att titta förbi då det blir så sällan.
I morgon ska jag till Härnösand över dagen, det blir mycket resande nu. Jag ska på ambassadörsutbildning eftersom jag ska jobba (ja, det är betalt jobb (dock inte utbildningen)) som ambassadör för Mittuniversitet. Så det ska bli spännande. I morgon kommer dessutom målarna hit och ska måla om i vårt sovrum, så det har vi tömt på möbler. Hej och hå, det är mycket på samma gång nu, men det ska nog gå vägen.

Ont i foten

I gårkväll var det fotboll med kårgrabbarna och debutanten Sandra. Jag hade jätte roligt och det gick nästan bra.. Förutom det där öppna målet jag missade när jag fick världens finaste pass.. Och förutom den lilla detaljen att jag inte kan gå idag! Min högra fot går inte att stödja sig ordentligt på..
Det var i en kamp om bollen, motståndarnas målvakt och jag sköt på bollen precis samtidigt, med resultatet att bollen stod still och jag föll ihop av kraften från hans skott. Jag kanske ska tillägga att det var en av de bättre spelarna och som dessutom spelar i ett "riktigt" lag.. Han verkade inte alls skada sig, det visade sig att han gått på bollen med bredsidan på foten medan jag satsade på ett vristskott. (Rätt logisk då han ville passa iväg bollen och jag vill skjuta den i mål..) Hur som, jag reser mig upp, svarar att det gick bra och spelar vidare.. Men efter någon match (de är fem minuter bara) så börjar smärtan koncentrera sig till en punkt, precis där stortån sitter ihop med resten av foten... Till sist gör det så ont att jag bestämmer mig för att åka hem innan allt är slut..
Hemfärden tar ungefär en timme eftersom jag går med Sandra och publiken Sarah. Inte helt optimalt skulle jag tro. Till en början hade jag foten på cykelpedalen, men det gjorde för ont att lägga hela kroppsvikten på foten.. Så det slutade med att jag linkar fram med tyngden på utsidan av foten och stödjer mig på min cykel.
När jag väl kommer hem kyler jag foten lite i kall vatten och lindar den (efter att blött ner resten av mig också, förstås). Men det gjorde för ont med lindningen så jag var tvungen att ta bort bandaget.
Sen somnade jag med foten i högläge..
Jag vaknade av någon anledning redan vid fem och fick för mig att Tux skulle få frukost och bli utsläppt. Så jag tar mig till hans bur, som numera står i hallen  (i ett försök att få honom mer rumsren)..
När jag är tillbaka i sängen värker foten och det dröjer kanske en timme innan jag kan somna igen. Vid halv nio klev jag upp igen och kunde inte stödja på foten, inte ens på hälen utan att känna smärta. Så nu sitter jag och väntar på att vårdcentralen ska ringa, vilket de borde göra vilken minut som helst...
Så vi får väl se hur historien slutar. Sjukhuspappa sa i alla fall att det är sällan man bryter något ben, så det känns ju skönt. Jag kan ju trots allt knipa ihop lite försiktigt med stortån, värre är det att spreta med tårna...

Dumma teknik

Det blir inte allt som man tänkt sig och ibland är det jobbigare än andra gånger. När det händer kan det innebära att jag inte orkar ta mig till skolan för att göra de indesignuppgifterna jag gjorde för lite mer än ett år sedan.
I dag blev det inte som det var tänkt. I dag skulle vara en glädjens dag, men det känns bara mer hopplöst nu. Som jag kanske sagt, beställde vi (jag och Gustav) en liten mackanick som i 95 procent av fallen, enligt random-dude på ett nördforum, skulle fixa min mörka skärm. I dag kom paketet, helt enligt planerna. Förväntansfulla öppnade vi lådan och började skruva i min dator. Jag tror ni alla gissat hur det gick, min dator tillhör de resterande fem procenten. Så nu sitter jag här och försöker acceptera att min bärbara dator numera liknar en stationär. Vilket inte är helt lätt eftersom jag tycker om att släpa med mig den både hit och dit. Det lilla hopp som är nu är att vi ska kunna returnera det lilla kretskortet och slippa betala den knappt halva tusenlapp den ändå kostade.
Men dagens teknik ska tydligen inte hålla, inte mycket mer än två år i alla fall... Visst, det går fortfarande att köpa en helt ny skärm till eländet, men det skulle kosta ungefär hälften så mycket som datorn är värd i dagsläget så det känns inte riktigt aktuellt. Och en ny dator blir det inte...

Nu har vi i alla fall försökt och jag antar att det ändå känns bättre än om vi inte gjort det. Det hade nog varit lite lättare om inte min mobil också varit kajko. Ska man våga köpa reservdelar till den?

Nej, nu ska jag ta och baka och sluta tänka på elektronik.