Björkar som parar sig

Så var våren här på riktigt och björkarna har fått för sig att det är dags att föröka sig. Av allt man kan vara allergisk mot, varför just björksex? Varför ingen konstig frukt från Nigeria som man kan undvika, låt bli att äta och sedan slippa bry sig. Nej då, min ögon ska klia.
Här nere i Storstan har pollen haft mig i sitt grepp i två veckor nu. Till allergin hör att hela kroppen blir alldeles matt och immunförsvaret är helt ur fas.
Men ska jag vara ärlig hade jag helst skickat i väg immunförsvaret på en riktig kompetensförhöjandkurs. Det är ju trots allt de som inte fattar att pollen inte är farligt.
Allergi är när immunförsvaret får för sig att det måste försvara kroppen mot något som i själva verket är helt ofarligt. De små vita blodkropparna går till attack, men det finns inget att försvara sig emot. Det tröttare ut och bryter ner sig själv. Visst låter det väldigt begåvat?

Men det verkar mest vara ett i-landsproblem. Två riskfaktorer för att få allergi är att vara uppväxt under goda ekonomiska förhållande och med för få syskon. Med andra ord borde mina föräldrar vara ansvariga för min allergi!
(Fast med handen på hjärtat hade jag inte velat ha varken en fattig uppväxt eller fler syskon för att slippa allergin.)

Det är lite små intressant med allergier. Varför har vissa och inte andra. Och kanske framför allt, hur kan man få en allergi med tiden? När jag var riktigt liten, innan skolan var jag inte allergisk mot pollen. Men någonstans i tvåan blev det jättehemskt. Jag vet inte vad jag tyckte var värst, ögonen som kliade eller när någon vuxen (mamma eller en lärare) skulle droppa i mina ögon. Droppa själv går hur bra som helst, men när någon annan ska röra ens ögon. Extra starkt minns jag när hela klassen (F-3 eller något i den stilen) besökte en bondgård och jag helst av allt ville springa omkring med alla andra barn och titta på djuren. Men jag kunde inte för ögonen kliade olidligt mycket och jag fick ligga på en träbänk medan de stackars fröknarna gjorde så gott de kunde för att droppa mina ögon.
I början på högstadiet var det också illa, då fick jag tre sorters receptbelagda mediciner, nässpray, ögondroppar och piller.

I dag räcker det med ögondroppar, eller ja, någorlunda bra. Jag hittade någon ny supersort, dubbelt så starka som den jag tappade bort, som man bara får ta morgon och kväll. Fast det sistnämnda har jag inte förstått vad det betyder. Men jag skulle inte klaga om Naturen ser min vita flagga och ger upp med sin biologiska krigsföring, jag är redo att fredsförhandla. Att binda mig till undantagslös källsortering, närproducerat, energilåglampor eller vad nu Natur vill ha av mig.

Dessutom börjar jag bli sjukligt less på så slipper du pollen listorna. Det är samma sak varje år; vädra inte, träna inomhus, torka inte tvätten utomhus och duscha husdjuren efter de varit ute. Alla dessa fantastiska tips som kommer från Naturhistoriska riksmuseum och så vitt jag vet har tipsen inte uppdaterats på många år och skulle kunna sammanfattas med undvik pollen. Jag kan inte tänka mig någon pollenallergiker som skulle få för sig något så korkat som att vädra eller vistas ute mer än nödvändigt utan att vara medveten om konsekvenserna.
Så här kommer mina icke vetenskapliga utan bara allmänt sunda och till stor utsträckning beprövade tips:

Tvätta händerna och ansiktet så fort du kommer in.

Bosätt dig i badkaret eller duschen.

Köp en brandbil och skapa ditt eget regn och rensa luften.

Hitta en medicin som fungerar, och kedja fast dig i den. (Ingen höjdare att tappa bort dem, jag vet.)

Låt bli att klia ögonen.

Smörj ögonlocken för du kommer inte kunna låta bli att klia. Det är nästintill omöjligt.

Stoppa in ögonen i en frysbox. Kallt är skönt för allt som är irriterat.

Se en sorglig film. Dels är du inomhus i mörker (vilande för ögonen) och förhoppningsvis börjar du gråta.

Fly landet! Eller nöj dig med att befinna dig i norra delen av landet medan det blommar ut i söder och skifta sedan.

Valet och kvalet

Nu har svaren för sommarkursen kommit och det gör inte direkt valet lättare. Det verkar inte alls fungera på samma sätt som med andra kurser jag sökt och gått tidigare.
Däremot har det blivit några färre val, Ungas kultur i medielandskap och kommunikationsdesign för innovatörer går bort. Vilket även leda lärprocesser gör eftersom jag ska jobba då. Med andra ord är jag antagen till två kurser som jag kan gå, Harry Potter och Öppenhet på internet. Jag är nästan lite sugen på HP-kursen bara för att. Harry är en stor del av min litterära uppväxt och jag tror kursen är nyttig ur ett berättarperspektiv. Men samtidigt känns det som något som framstår som ganska flummigt och kanske inte så jätteanvändbart i det stundande jobbsökandet.
Fast breddning i cv:t och journalistisk kompetens får jag genom mitt redigeringsjobb i sommar. Så kanske.

Öppethet på internet låter rätt osexigt, men framstår som väldigt seriöst. Varför har jag ingen Dumbledore som visar mig vägen?

Fast jag står som reserv på alla de andra, ganska långt bak i de flesta, men på sjätte plats på Helig terror. Livets mening tror jag dock undgår mig den här sommaren, har plats 452, men det är kanske lika bra det. Tänk om meningen med livet vore något så dumt äta, sova och fortplatta sig.
Dessutom verkar det inte som om man tackar ja eller, utan väntar på information från skolorna.
Vi får väl se om jag får någon feeling för vad jag ska göra. Jag borde kanske rådfråga mamma, det var ju trots allt henne som fick mig att gå media på gymnasiet för att hon tyckte jag skulle bli journalist. Ja, se vart jag är på väg i dag. Mamma hon vet hon.

Tillbaka till verkligheten

För en vecka sedan kom Gustav och Tux hit. Nu sitter Gustav i bil på väg norrut och Tux ligger utsträckt vid halltröskeln. Kortfattat har det varit en bra och händelserik vecka.
När de kom hade knappt lärt mig hitta var jag bodde, eller ska jag vara helt ärlig så ljög jag inte när jag sa till Gustav att jag trodde att jag hittade hem i från busshållplatsen vi klev av vid när de kom. Nu vet jag på ett ungefär var jag bor, jag vet hur jag tar mig till mataffärn, tåget och gymmet. Livet blir väldigt spännande med ett dåligt lokalsinne. Som när Hugo bara skulle visa mig mataffärn som ligger fyra minuter från mitt hus tog det mig närmare en halvtimme att hitta hem igen. Det är en speciell känsla att veta att här någonstans bor jag, men jag vet inte riktigt åt vilket håll.
Förutom att jobba har vi hunnit med Gröna Lund, shoppa, Betnér direkt, dansa på partybåten, boxas, flytta det sista från Rotebro, oroa slottsvakterna, ta kort i en fotoautomat, pärlmässa, seriemässa, inflyttnings"fest" och lite till.

Jag tog med Gustav till min favoritklädaffär, han kom därifrån med en större och några hundra kronor dyrare kasse än mig. Så nu har vi samma favoritklädaffär med. Tur att de nyligen öppnade i Sundsvall. Jag måste säga att det kändes lite roligt när vi gick omkring med lika påsar. Jag har också fått ett stort garnbidrag som passar min senaste idé perfekt. Jag ska mönstervirka grytlappar har jag tänkt.

Våren har också hunnit slå till ordentligt och satt mitt imunförsvar ur spel. Av någon anledning har det fått för sig att pollen är farligt och attackerar sig själv så mycket att mina ögon kliar och näsan snorar och nyser om vart annat. Vi får väl se om mina nysningar blir godkända på praktiken nu. De tycker jag nyser så löjligt.

Nu ska jag ta och städa färdigt och sy ihop lite av alla stackars djur. Eller kanske göra grytlappsmönster i stället.. Hm.

Draken Grönan

Låta mig presentera mitt senaste nyförvärv. Den gröna Gröna Lundsdraken Grönan. Jag tror inte jag behöver förklara varför. Däremot kan jag berätta om mitt fina sätt att skaffa den. Efter att ha åkt karuseller, främst berg-och-dal-banor tills vi var alldeles gruggy, samma känsla när man är full, smått illamående och aningen less - samtidigt, började vi kolla runt bland alla bollkastning, lotter och (o)lyckokul fastnade jag dumt nog för ett gäng drakar.
Jag tror dessutom att det var den tråkigaste tävlingen av dem alla. Man skulle rulla ett bowlingklot upp för en lite knix och sedan få den att stanna på andra sida, två gånger för att få en drake. Jag fick den att stanna en gång på första omgången vilket resulterade i besvikelse och ett fult lila monster. Så jag körde ytterligare en gång. Men det gick inte mycket bättre, det blev inte ens ett monster.
Vi gav upp och gick vidare. Men efter att jag åkte lite mer karuseller, Gustav var vuxen och tittade på eftersom han redan var nöjd återvänder jag till min drake. Jag hade plötsligt utvecklat ett starkt behov av att äga en av drakarna. Den stora första vinstdraken eller den mindre för andra plats spelade mindre roll. Jag vill bara ha en drake.
Några spelomgångar senare stod jag fortfarande tomhänt och även plånboken var tom. Gustav tyckte vi skulle spela något annat i stället så gick vi bort till ett banka-banka-spel. Där fanns det en ganska söt flodhäst. Vi spelade varsitt spel och Gustav var ganska nära att vinna så vi gav det en chans till. När vi skulle ge upp så sa hon att man blev garanterad en vinst om man spelade tre gånger i rad. Så Gustav betalade för en gång till och jag skippade då mitt bankande inte ens räckte halvvägs och då den garanterade vinsten inte var gosedjur.
Gustav är ungefär lika stolt som på bilden för sin Fred Flinta horn..
Men till sist blev det ändå två gosedjur. I kärleksståndet där man på grund av ett dyrt spel var garanterad vinst. Men jag var bara två centimeter i från att pricka storvinsten. Mycket typiskt, men vi fick varsin hundnalle med ett hjärta. Långt i från lika söta som en drake.
Så jag gick till bankomaten och tog ut 4 200 kronor. Mot drakarna!
(Jag kanske ska tillägga att det fyrasiffriga beloppet är till min hyra för rummet jag inte bor i.)
Efter att ha provat varenda bana mer än en gång och Gustav börjat med föräldrar-snacket om att ta hand om sina pengar var jag på väg att ge upp. Då säljaren säger att jag ska prova banan närmast hen (ja, i sammanhang som detta tycker jag det ordet är helt okej. Men jag ska ta den diskussionen senare). Ja, jag hade tjugo kvar i mynt, så varför inte. Ett sista försök i alla fall.
Jag kan inte säga att jag vann draken helt på egen hand, men maskinen dog i sina kamp mot min och drakens förening. Men ki fick den.

Nu ska jag ta och krypa ner i sängen hos min drake och min sovande pojke. I morgon blir det nya äventyr, halvdag på Dagens Media, shopping och måndagar betyder Betnér direkt (för er som missat mitt nästan stalkerliknande beteende).

Ouppkopplad

Min helg har varit så bra som bara en helg efter en befrielse och häng med min toppen kusse, Matilda kan bli. I fredags gick första flyttlastet, en röd väska på hjul till Väsby för att hämta nyckeln till min alldeles egna lägenhet. Plötsligt kunde jag slänga kläder på toagolvet, låta disken stå kvar på bordet, spela musik högt och dammsuga klockan nio på kväll för att inte tala om tidseffektviseringen att koka tevatten i en vattenkokare medan jag tar en dusch.
Jag kunde duscha så länge jag ville utan att oroa mig för att någon annan (läs den andra inneboende) ville gå på toa, toan är ledig så fort jag vill dit och jag kan laga mat mitt i natt (läs vid tio) utan att någon ej-natt-människa blir störd.
Det är de där små sakerna som man ofta glömmer som är värt mest.

Det var en större frihetskänslan en att flytta hemifrån. Eller kanske inte större, men en skönare. Hemhemma var man ändå sig själv och tassade inte på tå för resten av familjen. Visst, man sänkte (oftast) musiken efter en tillsägelse, men det var inte så att man kände sig skamsen efteråt.
Dessutom jag som är van vid att bo med Gustav och Tux där vi inte har städschema, ljudnivåsreglering vid åtta och

Och bara en sådan sak som att få ha ett helt kylskåp själv. Plötsligt behövde inte all min mat trängas i en 30 x 20 centimeter stor låda. Vilken överblick man fick och vad lätt det var att ta fram mjölken och smöret i morse. Frihet.
Men det bästa av allt är att Gustav kommer ner i morgon kväll och med sig har han mitt lilla odjur. Som jag har saknat att ha min lilla långöra buttande på benet, rabbande i byxorna och uppskuttande i knäet. De två tjocka katterna, Elvis och Persley är inte i närheten av så underbar som Tux är.
Och precis, Gustav får bo hos mig. Vi slipper lägga ut flera tusen på hotellrum, även om det förstås har varit värt det för att få vara tillsammans och det är mysigt att bo på hotell så är det ändå pengar som man kan lägga på roligare saker. Som ett hotell i ett annat land för att bara ta ett exempel.

Den kommande vecka kommer bli toppen. Gustav har lovat att laga mat åt mig. Äntligen slipper jag äta chilicorncare, eller conrcarne – då jag inte har någon chili–, fem måltider i rad. Bara för att jag ska äta ur mitt lilla frysfack och inte får laga mat mitt i natten.


Som rubriken antyder så är jag ouppkopplad numera. Jag och min hyresvärden har inte lyckats boka in en tid för överlämning av mobilt bredband än. Men mig går det ingen nöd på, mer än bloggabstinens. Men det är inte en tillräckligt stor del för att namnge ett helt inlägg, så här kommer den anekdoten, den om att vara ouppkopplad i dagens samhälle.

Jag är inte ens sådandär mediemänniska som älskar allt apple gör och jag äger ingen iprodukt, med undantag för min ipod (med tillhörande laddare och bortglömda hörlurar som jag för övrigt ser som en förbannelse. Men det får bli en teaser till ett senare inlägg). Jag äger inte heller en regelrätt android. Min mobiltelefon har fortfarande knappar, men också pekskärm, en utmärkt kombination för mig som älskar att smsa när jag cyklar och då behöver ha ögonen på annat än telefonskärmen.
Hur som har jag ändå surfat via den, eller rättare sagt stillat mitt osunda facebookbegär på den. Det gör batteriet tar slut ganska mycket för snabbt. Speciellt om jag i mitt första flyttlast tycker att mobilladdaren inte är en särskild viktig detalj.

Jag hade packat för att flytta allting i ett och samma last i en hyrd bil. Men det blev ingen hyrd bil, vi tar det i morgon, tänkte Rebecka och slängde ut en del ur den största väskan och la ner datorn och andra viktiga saker, dock en mobilladdaren.
Sedan for jag som sagt i väg till lägenheten och njöt av en 120 cm stor säng. När jag vaknade låg intryckt mot väggen som om jag legat i 90 cm sängen i Rotebro och dessutom var batteriet på lägst nivå.
Men jag måste ju ringa och säga god morgon till Gustav, batteriet brukar ju hålla länge ändå.
Jag satte också i datorsladden och mobilen fick lite ström, ytterst lite. Dessvärre hade jag inte tid att vänta på fulladdning, eller ens halvladdning. Jag hade ett mycket viktigare uppdrag, hejarklack, materialare och fotograf åt IFA, Matildas innebandylag.
När jag står och väntar på bussen blir batteriikonen röd. Inte ett gott tecken, slänger i väg ett sms till min eftermiddagssällskap om dåligt batteri och den viktiga upplysningen; 14.00 står jag på plattan och väntar på dig.

Precis som man gjorde på stenåldern. Bestämmer en tid, dyker upp och gör något roligt som resten av världen inte får ta del av via diverse statusuppdateringar. Hitta Matilda gick bra, även om jag missade sms:et att hennes match blivit framflyttad, men jag hade inte hunnit i tid i alla fall. Jag fick i alla fall äta lunch tillsammans med henne och valda delar ur laget. Däremot funkade inte mitt bankomatkort då. Men jag hade tur och fick låna lunchpeng. Sedan for jag in till stan igen för att möta upp nästa kompis. Eftersom jag kom tidigt skulle jag ta och kolla upp hur det stod till med saldot på mitt kontokort. Kulturhusets datorer fick man inte sitta till för skulle stressiga monterare sätta upp en scen. Men jag hittade en rad med dator på resecentrum. Då kom vi till nästa spännande problem.

Betala med sms eller kontokort. Uhm.. Ingendera var möjlig i mitt fall. Som tur var låg det två tjugolappar i ett hörn av min plånbok som gick att byta mot en kod som gav mig internettillgång.

Sedan väntade jag på plattan i en halvtimme bara för att missa min kompis som kom fem minuter efter att jag begett mig till Skansen och scouternas dag.
Problemet är inte att jag inte har mobil, problemet är att alla förväntar sig att jag ska ha det.
Men nog känner man sig lite naken utan telefonen och visst trodde jag att det ringde och visst tog jag upp min död mobil och tittade på den svarta skärmen...

Men nu är det dags för stalkern att fara på Betnér direkt för fjärde gången gillt.
Och ja, jag kände mig aningen starstruck när jag intervjuade Mats Betnér (manager och brorsa till min idol). Där har ni något att läsa till att det är dags att bli lite allmänbildad på femman (?!) vid tio.

"Betnér direkt gills inte som tv-tittande då du ser det live" – citat av Gustav när vi diskuterade vad vi ser på tv.
Med andra ord ser jag inte på tv. Jag lever livet själv i stället för att titta på när andra gör det!

Fail

Min blogg lever nu under parollen bättre sent än aldrig. Jag har massa inlägg skrivna i huvudet, flera bilder att visa och några halv på började inlägg på jobbdatorn. Men man hinner inte allt.
I kväll hann jag dock snabbklippa ihop detta. Håll till godo så länge.

By the way, i morgon flyttar jag till en egen lägenhet! Mer om det och mycket annat, någon annan gång! 

Och här skulle det ha varit 

en snygg video på Gustavs 

första slalomupplevelse, men 

som vanligt suger jag på format 

och storleksinställningar så det

 kommer i morgon eller en annan 

dag, i stället.

God natt.

Slalombegåvningen Gustav

Tiden går fort när man har roligt och när tiden går fort hinner man inte allt man vill. Mycket av mitt internätiga liv prioriteras bort till det mer flänga verkliga livet. Fast att jag egentligen tycker att det man gör på webben hur till det verkliga livet. Sedan sist så har jag avslutat min och Gustavs påskhelg i Storstan, haft praktikseminarium i Sundsvall, flängt till Lugnvik och Sollefteå en sväng samt hunnit tillbaka till Storstan.
Helgens höjdpunkt var Gustav på ett par slalomskidor, grabben imponerade stort på mig. Efter två timmar tog han sig nerför branten efter att ha åkt upp i liften alldeles själv. Tänk om jag lärt mig åka snowboard lika snabbt, min första tur på ett slalomskidor har jag inte mer än vaga minnen av. Men ryktet säger att jag grina, skrek och slängde mig på backen för att pjäxorna var hårda.
Jag lyckades till och med vurpa före Gustav som klarade sig en hel timme utan att skaffa närkontakt med snön.

Men om det och mycket mer kommer både text och bild senare, någon gång.. Helgen är rätt oplanerad, så då finns det kanske lite tid. Kanske.