Mulet

Äntligen är grävet inlämnat och jag börjar kunna släppa det. Ett tag var det jättehemskt, jag tänkte inte på något annat, jag åt inte ordentligt (speciellt inte frukost) och hade svårt att somna. Jag är kanske inte någon grävande journalist, inte än i alla fall. Det blev förresten inte mycket till gräv för den delen heller.
Nu är det bara tusen och en andra uppgifter kvar och sen den där tentan också. Det känns som om de tryckt in en 15 hp kurs på 7,5 hp. Hur många uppgifter som helst och nästan ingen tid alls.
Sen är det höst nu och det känns som om jag blev snuvad på sommaren. Det var ingen lång period med sammanhängande soliga dagar.
Nu ska jag försöka plugga och rycka upp mig själv. Det finns roliga saker, det gäller bara att jag kommer på vad det är för något igen...

En spricka i molnet

Jag är bara en elev och målet är att jag ska lära mig. Men det är svårt att komma i håg när man ska göra något på riktigt och när lärarna visar upp fina exempel på hur bra andra har lyckats. Till en början var det jättekul att få se och inspireras men efter ett tag över går det till en press. Kan dom, varför kan inte jag, kan jag... Och till sist negativa tankar om hur dålig man själv är.
I bland måste man sänka kraven och försöka vara realistisk, men det är inte lätt. Det är en jättesvår konst. Jag har svårt att tänka "det ordnar sig". Ja, visst, oftast ordnar det sig, men aldrig av sig själv. Det är alltid någon som måste se till att det ordnar. Vem är någon om inte jag..

I dag var vi upp till Örnsköldsvik och gjorde vår första intervju. Det gick bra, nu ska jag skriva ihop ett första utkast medan jag fortfarande förstår mina kråkfötter. I övrigt känns det som om en del saker börjar klarna, visa uppgifter kan sakta prickas av.
Hörde btw ett intressant samtal på en buss i dag. En myndighetsperson som pratade lite för högt på lite fel ställe. Något som jag helt klart ska kolla upp. Mina lärare har sagt att man får tjuvlyssna!

Druknar i något jag inte vet vad det är

Hej! Jag är en stressad tjej som inte vet var jag är på väg och det gör mig stressad.
Just nu har vi en nyttig kurs som heter gräv, den skulle vara jätterolig om jag bara hade en riktning utpekad. Jag vet ungefär vad vi håller på med, men inte riktigt och det håller på göra mig galen. Jag har efter några års övervägande kommit fram till att jag nog är mer av en planerare än spontanare. Jag vill ha en ungefärlig plan och veta att det faktiskt blir något i slutänden. Just nu känns det som om skolan vill en sak och tidningen (som gav oss uppslaget) en annan, men vi vet egentligen inte vad någon vill. Eller gör vi det utan att veta om det?
Jag är förvirrad och jag tycker inte om att vara det.
Det känns som om jag drunknar i all osäkerhet och när jag väl sätter mig ner för att försöka strukturera upp allt blir listan på att göra saker väldigt kort. Jag tror det beror på att jag inte vet vad jag ska göra, för att det är lite saker att göra är inte sant.
Två veckor och sen är kursen slut (eller åtminstone tid för grävet) är ingen tröst, snarare tvärtom. Jag är dålig på att slappna av och tänka det ordnar sig. Visst brukar saker ordna sig. Men aldrig av sig själv, allting måste ordnas av någon. Och vem är någon?
Enligt en lapp på macken är någon död och var och en måste göra saken själv.
Men hur gör man det när man inte vet hur man ska göra det....

Nu ska jag ta mig till Hovrätten och läsa akten där. Har hört något om 800 sidor, det delat på två blir 400 sidor. Det blir massor. Hoppas det är mycket bilder. Nej, det tar jag tillbaka. Är det bilder kommer de vara allt annat än trevliga. Mord är inte roligt.

Time is ticking

Skolan är i full gång och jag känner mig mer än lovligt stressad. Visserligen är det rätt många lektioner nu, men långt i från lika mycket tid som ett heltidsjobb är schemalagt. Kanske är det just det som gör mig så stressad.
Allt eget ansvar och pressen att man hela tiden kan göra mer. Det finns alltid böcker att läsa och de går alltid att läsa en gång till. Hur vet jag att jag lärt mig det jag borde och förväntas. Den gränsen tycker jag är väldigt svår och det blir en jobbig press. Det gör att det är svårt att känna sig riktigt ledig och koppla av på riktigt.
Förutom att det är skola så måste det vanliga livet också fungera, planera mat, handla, städa, diska, tvätta, vara social med vänner och allt vad det innebär. Någonstans ska det finnas tid för allting.Det är verkligen tur att jag inte har några barn.
Nej, nu har jag inte tid med datorn mer. Måste ner till skolan och på pm-genomgång..

Sommaren som försvann

Augusti har varit ovanligt kall och höstig. Sa de på radion i morse och jag kan inte annat att konstatera att de har rätt. Det är redan september och sommaren har tagit det långa benet före det korta. Skolan har börjat och nollningen är i full gång. Dock känns den inte lika rolig som när jag själv var nolla eller året som generalsnolla. Jag blir frustrerad när jag inte har lika bra koll som jag hade i fjol, men samtidigt ger det mig mindre ansvar för det hela. Vilket om något är skönt, fast att jag ganska framgångsrikt lyckats glömma att jag höll på stressa sönder mig själv i fjol.
I skolan ska vi gräva. Jag hade två skabbiga idéer, men sen kom Allehandas nyhetschef med ett otroligt bra förslag. Så nu ska jag och Sandra gräva i Övik. Det känns jätteroligt och inspirerande. Nu gäller det bara att komma i gång. Det kommer bli riktigt bra.

Annars händer det inte mycket, jag har fastnat för att sticka strumpor, så det har blivit många par nu under sommaren. Jag väntar på kurslitteratur och ja, allt är som det borde, med undantag för att vi möblerar om i hobbyrummet och det råder ett smärre kaos här.
Nu ska jag försöka läsa ut ett kompendium så jag kan lägga det till handlingarna för ett tag.