Värsta veckan...

Den här veckan har inte varit någon riktig höjdare. På söndag kom mamma till mig, hur mysigt som helst i min och Tux ensamhet.. Men måndagmorgonen började med gårdagens mat tog fel väg ur min kropp och magen värkte så jag höll på bli tokig. Antagligen för att jag, dumt nog, någon dag innan tänkte tacksamt att det är skönt att jag inte varit sjuk (definition; hemmaliggande) sedan jag flyttade hemifrån... Det var bara att maila läraren och ställa in skoldagen. Tråkigt att jag skulle bli sjuk när mamma var här, men samtidigt så hade jag inte träffat henne under måndagen eftersom det var mycket skola. Så om man tänker så var det skönt att ha någon som tog hand om en. Som köpte bananer, kom med nyponsoppa, pratade och gav en vatten. Det är inte direkt Tux starka sida. En timme efter att mamma åkte hem kom Gustav hem och tog över hennes omsorger.
Jag somnade med vetekudden tryckt mot magen.
På tisdagen mådde jag bättre men var så loj att det fanns inte, men magen bråkade inte..
Så på onsdag blev det skola igen och Gustav åkte till sydligare belgrader, där han fortfarande befinner sig...
Vi fick göra en intervju, radio då. Det gick väl så där. Jag kan tycka det är okej att banda intervjun för att gå tillbaka till när man skriver. Då spelar det ingen roll att jag stakar mig och har allmänna sluddriga talfel.. Men nu ska det spelas upp i en tänk nyhetssändning. Hurra. Nej. Radio var inte min grej.
Det fick jag bekräftat idag när vi gjorde "radiosändning" med inslag. Huvvaligen.
Det är så illa att jag tycker det är enklare med tv-inslag, det känns mer konkret. Kanske är det att det blir inte lika blottande öppet och naket. I ett tv-inslag så samsas min röst med bilder, delat fokus.
Synd att jag inte gilla radio för jag tycker verkligen om att lyssna på radio. Slå på radion är bland det första jag gör när jag tagit mig upp ur sängen. Udda som jag verkar vara, för att vara ungdom, är det p4 som ska stå på...
Men nu ska jag ta och packa klart för imorgon flyr jag och Tux ensamheten och alla förstorande måsten. De får vänta till någon annan gång.
Sollefteå, here we come!

Man ska höra radio - inte se

Nu är tvdagarna över, de tog slut i går och radion tog vid. Ny och främmande mark och det är lite skräck blandad förtjusning. Men jag lider som vanligt av lite för mycket prestationsångest, finns det inget botemedel mot denna besvärliga åkomma?
I dag var vi på studiebesök på p4 västernorrland, vilket var mycket spännande. Men tyvärr fick jag syn på några av de röster, eller snarare personerna bakom de röster som jag brukar lyssna på. Ingen såg ut som jag föreställt mig, Magnus Leijon var en inte en slank 30-åring, Karin Lönnå hade kort hår! Helt helt fel. Jag försöker sudda ut minnesbilderna och fortsätter föreställa mig dem utifrån deras röster... Det är ungefär som Harry Potter, ingen i den filmen såg ut som de gjorde i boken... Det är helt hopplöst.
För ett tag sedan, under det grafiska året, kom jag fram till att jag nog inte tänker i bilder. Jag kan inte riktigt se en konkret bild framför mig och sen beskriva den exakt eller än mindre måla av den. Men på något vis kan jag ändå tycka att det jag ser inte stämmer med mina föreställningsbilder...

För övrigt har Gustav lämnat mig ensam med Tux för jobb och kossor.. Ungefär. Så i kväll roade jag mig med att gå och köpa mjöl. För mina tjugo kilon har nyss tagit slut och det känns jättekonstigt att inte ha hur mycket mjöl som helst. Nu väntar jag bara på nästa super extra pris på mjölet så jag kan fylla upp skafferiet igen. Hur som så tror jag att jag har kvar max fyra deciliter av mjölet. Tillräckligt mycket för att baka mazariner, om det inte var för att det nya brödet jag fick en flipp och ville prova ska stå i ugnen i 1 ½ timme! Lite för sent får sådana långa baktider, men det är så dags att komma på det nu... Det blir väldigt lång jäs tid för brödet som ska in efter det. Men det mår det nog inte dåligt av...
Jag hinner skicka i väg lite fler jobbansökningar... Börjar bli less på att skriva dem nu, det värsta är väl att det knappt börjat.. Men snart har jag kryssat alla medieföretag jag tänkt söka i alla fall. Nu åter till dessa personliga brev...
Frågan är om man inte tappar lite av sin personlighet genom att skriva dem?

Respons och Tv-serie

Det är en snöig och blåsig dag i dag, det bildas tunga drivor. Så i morse fick jag ta bussen till skolan, trots att det inte var kallare än - 15. Jag tycker jag har varit riktig duktig och cyklat så gott som alla dagar hela vintern. Någon gång har det blivit en promenad och ännu mer sällan buss.
På skolan var det respons på stå-uppan. Det gick väl så där, det är svårt att slappna av framför en kamera och få talet att låta naturligt. Institutet blev institutionen och lite andra udda talfel. Så vi tog om och om och om. Men det var roligt om man tänker bort att tårna höll på förvandlas till isbitar. Vi fick gå in och värma oss två gånger innan vi var klara att bege oss till skolan.
I morgon ska vi göra mer nyhetsinslag, samma sak på måndag och tisdag. Därefter är det dags för radio. Spännande värre.
I övrigt händer det väl inte så där extremt mycket. Jag spelade fotboll igår, fick till och med till ett snyggt mål på en retur. Jag söker mediejobb så gott det går. Men det tar sin lilla tid när jag försöker vara duktig och skriva anpassade personliga brev till alla ställen... Men fyra stycken har jag i alla fall skickat iväg, så det är en början...

Det jag inte trodde skulle hända har dessutom hänt. Jag och Gustav följer en tv-serie tillsammans. Jag har aldrig varit något för tv-serier, förutom när det precis kom och serier som S club seven gick. Ungefär på den tiden då Robinsson var något nytt och spännande och innan de kom på att det bara vara att slakta alla djuren på Farmen i stället för att svälta...
Men i somras, när jag satt och virkade och hade sett allt debatt och uppdrag granskning hade att visa så hittade jag Merlin. Egentligen är det en B-serie och är rätt förutsägbar. Men den har något som jag gillar, fast jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Kanske är det dess enkelhet? Det behöver kanske inte vara så spaceat för att vara bra. Det kanske inte behöver vara de snyggaste och mest realistiska effekterna...?
Hur som, det som jag aldrig trodde skulle hända var kanske vi skulle titta på en serie, utan att jag föreslår det. Att jag vill se fler avsnitt i sträck än vad han vill. Men så är det nu. Synd att vi bara har tre avsnitt kvar på den senaste säsongen, men en till ska komma nästa år!

Nu ska jag ta och baka något gott bröd så vi får frukost i morgon med!

Sigbjörn vs ST

Jag har nyss kommit hem i från ett av pks (publicistklubben) möten. En spännande debatt om mediedrev och stundtals pajkastning mellan Sigbjörn Olofsson (Västernorrlands sjukhusdirektör med en lön lika höga som statsministern och som sparkar massa personal, typ) och några i från St (Sundsvalls tidning). Men det var intressant det också, även om det kanske inte alltid hörde dit.
Det var intressant att få se lite riktiga journalister och höra deras åsikter.
Särskilt intressant tycker jag att det var när Sigbjörn påstå att sen han kom till Sundsvall har han inte läst en enda korrekt 100 procent artikel om honom och landstinget... Men samtidigt kan man göra, som också gjordes, om det verkligen finns en enda sanning. Det som är sant i min värld kanske inte är det ur någon annans perspektiv. Det gäller kanske inte siffror, jag menar 100 kronor är väl alltid 100 kronor. Sen om det är mycket eller lite handlar väl mycket om vilket perspektiv man har?

För övrigt så har dagen varit fin. Intressant föreläsning om ståuppor (reporter som står på aktuell plats och berättar nyheten där). Sen fick vi komma in i studiorummet och bli indelade i grupper. Jag tror min grupp kommer vara grym i morgon då det är dags för oss att spela in vår egna ståuppor. Jag känner mig rätt lugn med att stå framför kameran, det är inte som när vi "lekte" direktsändning i slutet på trea. Då var det dessutom betydligt längre inslag också. Nu handlar det om 30 sekunder och vi ska dessutom ha lite miljöbilder att växla med.
Det ska bli så kul att filma och redigera igen, jag saknar det.
Nu är det sängen som gäller så jag inte har påsar under ögonen i morgon!

Rörlig bild och födelsdagshelg

Nu är det slut på skrivandet, artikelskrivandet och nu kommer den tv-tiden in! Det känns som om jag kanske kommer att vara mer sugen på att blogga då. Jag har en teori om att jag får skriva av mig min normala abstinens på skoltid och då inte tycker det är lika kul att blogga. Men jag har inte gjort någon empirisk studie kring det så jag ska låta det vara osagt.
Det var ett kärt återseende med premier pro och en videokamera, även fast det bara var en teknisk genomgång. Men nog kände jag igen så gott som allt som sades. Det var nästan så att jag börjar sakna alla rörlig bild-lektioner lite. Speciellt vårt första filmprojekt i ettan då jag satt kvar långt in på kvällen och redigerade. Det var tider det. Fem år sen, närmare bestämt. Inte konstigt man känner sig gammal.
Lillsyrran passade dessutom på att bli myndig nu i helgen, var tar tiden vägen, egentligen?
Det är konstigt det där, att jag blir 22 år om drygt en månad känns väl inte så speciellt. Eller jo, jag blir gammal. Men att syrran får ta körkort och komma in på krogen, det känns nästan absurt. Brorsan bli 20 år nu i sommar. Vad hände där...

Givetvis åkte vi hem för att fira lillsyrrans stora dag i lördags, men dagen innan var Gustavs lillasyster 20 årsdag. Visst är det lite roligt att de fyller år så tight, men våra pappor är snäppet värre och har samma födelsedag, fast det skiljer något år mellan dem... Så det har varit tårta hela helgen.
Vi hann också med att förstöra pappas skoter igen. För några år sedan var vi ute med den och den ville efter ett stopp inte gå igång igen annat än i friläge och då gick det inte att växla. Ett märkligt fel, som pappa nu äntligen lyckats åtgärda. Den fungerade ett tag, så pappa tog sig en tur på den, därefter var det min och Gustavs tur. Vi kom upp till en "nybruten" väg i skogen och skulle stanna vid en vägbom och backa. Då gick det inte längre.
Som tur är så kan pappa nog laga den igen genom att byta ut bultar och bryta tillbaka lite järn... Håll tummarna!

Nu är det nog snart jättegod mat. Men jag kan bjuda på en bild sen jag och Gustav var och skottade tak i Gnarp. Min lilla snökanin.