Min älskade lilla kanikel

Att det inte alltid går som det är tänkt är helt i sin ordning även om det i bland är frustrerande. I bland inte alls, som att rivka.se inte längre ska gå hit, egentligen. Det är ett under att jag ens kommer i håg det i det läge jag befinner mig i nu. För i dag hände något outhärdligt, det som inte fick hända. Tux har somnat in...
Jag tror egentligen inte att jag behöver säga så mycket mer, alla som förlorat någon de älskar vet känslan och ni andra kommer förr eller senare att bli varse, jag hoppas dock på förr för er del.
Under påskhelgen slutade Tux i princip att äta helt, vi lyckades tvinga i honom lite mat. Så så fort helgen var slut bokades det en akut tid hos veterinär. Gustav och Tux for dit och det konstaterades att han att inte mådde särskilt bra väldigt mager och en infektion i huden. Behandla eller låt somna in.
Redan efter första dagen med medicin mot infektionen piggnade han på sig, åt själv, skuttade stadigare och bättringen bara fortsatte. Efter ytterligare några dagar tömde han i princip grönsaksfaten.
Så jag och Tux åkte till veterinären i morse helt inställda på att få beröm för de 0,5 kilona han gått upp och sitt betydligt piggare tillstånd. Tro om det var en kalldusch, isdusch ni vet med sylvas is som river, när veterinären inte alls såg nöjd ut. Hon tog med Tux till behandlingsrummet och kommer tillbaka och säger att han ser konstig ut på ena tandraden. Helt plötsligt var inte alternativen behandla eller somna in längre. Nu var det sova och undersöka med risk för att inte vakna efter narkosen då han fortfarande väger så lite och är rätt svag, eller inte låta vakna om det är något illa eller somna in på en gång.
"Vill du ringa husse?"
Ringa husse? De ska ju bara konstatera att det är lätt infektion som är botad om en vecka. Varför ska jag då ringa husse..? Varför säger de så... En kvart senare satt även Gustav bredvid vid oss. Jag höll i Tux när de gav honom lugnande, sedan gick de i väg för att ge honom dropp och värme under sövningen. Normalt sett brukar man åka hem medan de söver djuren, men vi fick sitta och vänta så skulle de ta honom så fort som möjligt. Så efter att ha kört tillbaka Gustavs kollegas bil till jobbet och åkt båda i vår Brumi tillbaka satte vi oss i väntrummet. Det var bara tur att en olycka inte hände under den bilfärden. Bara tur, kroppen darrade, hjärnan var helt blockerad och hjärtat skrek i förtvivlan.
Efter att ha väntat i några minuter, tror jag, tidsuppfattningen var om möjligt sämre än vanligt, får vi komma in i rummet igen. Tux resebur med en helt utslagen kanikel liggandes på sidan i står mitt i rummet. Han ser helt livlös ut och reagerar inte när jag tar av locket och stoppar in handen till honom. Nu bär inte benen längre och faller stortjutande ner på golvet innan jag reser mig igen och stoppar in handen till Tux under täcket. Jag känner hur han rycker. Dödsryckningar eller andetag, jag har inte en aning och ingen har sagt något. Vi slits mellan hopp och förtvivlan flera gånger om innan veterinären äntligen kommer tillbaka. Eller äntligen, stundtals ville jag bara stoppa tiden och leva i tron om att allt skulle bli bra igen och min lilla Tux var stor och stark och det konstiga i munnen bara var en infektion som kunde lindras genom mer flytande magi i sprutor.
I stället får vi beskedet skelettcancer som gjort att en inre tandrad försvunnit på grund av en tumör och att den andra tandraden växt rakt in i kinden på honom.
Hur kan världen vara så grym mot en liten kanin?
Jag får ta upp Tux ur transportburen, något jag inte vågade tidigare av rädsla för att stressa uppvaknande eller på något sätt förvärra det hela.
Vi blir lämnade i ytterligare några minuter för att ta farväl av vår livskamrat i fred innan han får den sista sprutan och slutligen somnar in.

Vi var hemma båda två resten av dagen och har varit i upplösningstillstånd, men än har tårarna inte sinat om än ögonen värker och orken tryter.
Ja, vi gjorde vad vi kunde, veterinärerna med, ja, han hade ett bra liv, intressantare än många burkaniners och ja.. Att säga att de orden inte spelar roll vore fruktansvärt, men för mig räcker det inte. Det är så självklart att något lägre än så inte varit godkänt. Jag hade velat göra så mycket mer, även om jag kanske inte kunnat...