Min älskade lilla kanikel

Att det inte alltid går som det är tänkt är helt i sin ordning även om det i bland är frustrerande. I bland inte alls, som att rivka.se inte längre ska gå hit, egentligen. Det är ett under att jag ens kommer i håg det i det läge jag befinner mig i nu. För i dag hände något outhärdligt, det som inte fick hända. Tux har somnat in...
Jag tror egentligen inte att jag behöver säga så mycket mer, alla som förlorat någon de älskar vet känslan och ni andra kommer förr eller senare att bli varse, jag hoppas dock på förr för er del.
Under påskhelgen slutade Tux i princip att äta helt, vi lyckades tvinga i honom lite mat. Så så fort helgen var slut bokades det en akut tid hos veterinär. Gustav och Tux for dit och det konstaterades att han att inte mådde särskilt bra väldigt mager och en infektion i huden. Behandla eller låt somna in.
Redan efter första dagen med medicin mot infektionen piggnade han på sig, åt själv, skuttade stadigare och bättringen bara fortsatte. Efter ytterligare några dagar tömde han i princip grönsaksfaten.
Så jag och Tux åkte till veterinären i morse helt inställda på att få beröm för de 0,5 kilona han gått upp och sitt betydligt piggare tillstånd. Tro om det var en kalldusch, isdusch ni vet med sylvas is som river, när veterinären inte alls såg nöjd ut. Hon tog med Tux till behandlingsrummet och kommer tillbaka och säger att han ser konstig ut på ena tandraden. Helt plötsligt var inte alternativen behandla eller somna in längre. Nu var det sova och undersöka med risk för att inte vakna efter narkosen då han fortfarande väger så lite och är rätt svag, eller inte låta vakna om det är något illa eller somna in på en gång.
"Vill du ringa husse?"
Ringa husse? De ska ju bara konstatera att det är lätt infektion som är botad om en vecka. Varför ska jag då ringa husse..? Varför säger de så... En kvart senare satt även Gustav bredvid vid oss. Jag höll i Tux när de gav honom lugnande, sedan gick de i väg för att ge honom dropp och värme under sövningen. Normalt sett brukar man åka hem medan de söver djuren, men vi fick sitta och vänta så skulle de ta honom så fort som möjligt. Så efter att ha kört tillbaka Gustavs kollegas bil till jobbet och åkt båda i vår Brumi tillbaka satte vi oss i väntrummet. Det var bara tur att en olycka inte hände under den bilfärden. Bara tur, kroppen darrade, hjärnan var helt blockerad och hjärtat skrek i förtvivlan.
Efter att ha väntat i några minuter, tror jag, tidsuppfattningen var om möjligt sämre än vanligt, får vi komma in i rummet igen. Tux resebur med en helt utslagen kanikel liggandes på sidan i står mitt i rummet. Han ser helt livlös ut och reagerar inte när jag tar av locket och stoppar in handen till honom. Nu bär inte benen längre och faller stortjutande ner på golvet innan jag reser mig igen och stoppar in handen till Tux under täcket. Jag känner hur han rycker. Dödsryckningar eller andetag, jag har inte en aning och ingen har sagt något. Vi slits mellan hopp och förtvivlan flera gånger om innan veterinären äntligen kommer tillbaka. Eller äntligen, stundtals ville jag bara stoppa tiden och leva i tron om att allt skulle bli bra igen och min lilla Tux var stor och stark och det konstiga i munnen bara var en infektion som kunde lindras genom mer flytande magi i sprutor.
I stället får vi beskedet skelettcancer som gjort att en inre tandrad försvunnit på grund av en tumör och att den andra tandraden växt rakt in i kinden på honom.
Hur kan världen vara så grym mot en liten kanin?
Jag får ta upp Tux ur transportburen, något jag inte vågade tidigare av rädsla för att stressa uppvaknande eller på något sätt förvärra det hela.
Vi blir lämnade i ytterligare några minuter för att ta farväl av vår livskamrat i fred innan han får den sista sprutan och slutligen somnar in.

Vi var hemma båda två resten av dagen och har varit i upplösningstillstånd, men än har tårarna inte sinat om än ögonen värker och orken tryter.
Ja, vi gjorde vad vi kunde, veterinärerna med, ja, han hade ett bra liv, intressantare än många burkaniners och ja.. Att säga att de orden inte spelar roll vore fruktansvärt, men för mig räcker det inte. Det är så självklart att något lägre än så inte varit godkänt. Jag hade velat göra så mycket mer, även om jag kanske inte kunnat...

Vägskäl

Om en vecka kommer den som skriver rivka.se i adressfältet att hamna på min virk/pysselblogg i stället för här. Det finns några olika förklaringar till det, men främst för att jag är väldigt inaktiv här. Men det i sin tur beror förstås på lite olika saker. En sak jag har märkt är att när jag jobbar, skriver artiklar, får jag mindre lust att skriva här. Jag får utlopp för min skrivlust ändå. Skrivandet är mer av ett jobb än en hobby och jag gör gärna annat än sitter framför datorn på kvällarna numera, till exempel virka. Och som det är just nu, pendlar jag till Hudiksvall för jobb, pendlingen och jobb tar tolv timmar, vilket ger tolv timmar kvar per dygn. Räknar jag då med att jag borde sova åtta timmar så har jag fyra vakna fritidstimmar, men då kan jag räkna bort 1½-2 timmar för frukost, middag och uppstigning och nattning. Två timmar fritid kvar. Jag hinner helt enkelt inte allt jag vill hinna.
Sedan har jag känt att jag saknat riktning med bloggen den senaste tiden, vad vill jag med den? Vad kan jag skriva, vad vill jag inte skriva, varför...?
Det kan vara lite av en yrkesskada att jag helt enkelt tänker efter mer och därför känns pysselbloggen mer rätt. Med den vet jag vad jag vill. När jag började med den här bloggen för över fem år sedan var jag 17 år och bloggen blev en slags ersättare för mitt mångåriga traditionella dagboksskrivande om än mindre utlämnande. Och jag hade ett tag någon fin tanke om att jag skulle blogga för att visa att man inte behövde leva sitt som BlondinBella, Kenza och allt vad de nu heter. (Inte för att jag egentligen vet vad de skriver om eller hur de är då de gånger jag besökt deras sidor kan räknas på en hand. Helt ärligt.) Men ja, det är helt enkelt dags att gå vidare.
Jag kommer dock låta den här bloggen finnas kvar på blogg.rivka.se om lusten någon gång skulle falla på. Jag kan inte heller lova att det kommer att eka tomt här jämnt, men det återstår att se.

Hur som kan jag bjuda på en snabbuppdatering var i livet jag befinner mig just nu.
Viktigaste av allt just nu är Tux väl och ve. Min lilla kanikel mår inte särskilt bra, han är underviktig då han mer eller mindre matvägrat hela påskhelgen och är väldigt skorvig i rumpa och ben. Så i dag var Gustav och Tuckel till djurdoktorn och blev undersökt, fick spruta och vätska samt kosttillskott och medicin med sig hem och tid för återbesök nästa vecka. Så jag hoppas, hoppas verkligen att han ska bättra på sig nu.
Och nej, han är för ung för att dö, så det kommer inte på fråga även om jag fått det förslaget från många. Han blir fem nu i höst och det är inte särskilt gammalt för en dvärgvädur, även om det inte är jätteungt heller. Så be gärna en bön till vad ni än må tro på för min lilla vän.

Jag tog examen i slutet av januari och har nu en filosofi kandidatexamen i journalistik och en högskoleexamen i medie- och kommunikationsvetenskap. Sedan jag gick ut har jag i princip jobbat heltid i Hudiksvall som reporter och lite grann som redigerare med. Dock får jag scheman max några veckor åt gången och i bland knappt en dag innan. Timvikarie heter det ju.
Men i sommar ska jag jobba i Sundsvall, det kanske jag skriver om senare. Vill få kontraktet klart innan jag säger något mer.

Om två veckor åker jag och Gustav till Kanarieöarna en vecka och har det tipptopp. Vi har även nyligen köpt en ny bil efter att ha varit utan sedan nyår då Gustav och Brum träffade en älgkalv. Vår nya heter Brumi och är en silvrig Opel astra från 2006. Det är väl ungefär det av värde för andra jag vet om bilen, förutom att hon fungerar fint och är skön.

Så, det var det, tror jag. Tack så länge och välkommen att följa mig på min virkblogg. Jag kommer även att skriva lite om mig själv i den och inte bara pyssel.