Var går vägen?

Snart är det dags att börja skriva praktikbrev inför vårterminen som inte ska tillbringas i skolbänken utan på en redaktion. Det kommer bli jätteroligt att komma ut på riktigt igen och jag ljuger om jag säger att jag inte längtar. Men, så klart finns det ett men. Jag vet inte vad jag vill. Inte mer än att jag vill skriva, men var vill jag vara?
Rent spontant känner jag inte för någon stor drake nere i storstan. Jag inte trivs i Stockholm, det är för mycket människor för min smak och alla har alltid bråttom någonstans, dels känns det som om jag inte kan tillräckligt mycket och som om jag bara skulle göra bort mig. Allra helst skulle jag vilja bo kvar i mitt hem och inte behöva bo långtbortistan utan mina pojkar och den vardag vi byggt upp.
Alla funderingar har fått mig att börja tänka på framtiden och var livet är på väg. För att inte tala om det som gör mig mest frustrerad, var vill jag att det ska ta vägen. Vad vill jag med mitt liv, vad är viktigt för mig. Vad är viktigare än det andra. Hur ska man veta vad som är rätt?
Varför är det inte som i sagorna där huvudpersonen ofta har en mentor. Någon vis gammal gubbe med långt skägg som pekar ut vägen men samtidigt ser till att huvudpersonen utsätts för prövningen, men bara sådan som stärker personen? (Läs Dumbledore  och Gandalf.) Hur ska man veta? Kan man veta? Måste man veta?
Jag tycker inte om att inte veta. Jag vill planera, jag vill ha struktur och känna att jag har koll på läget. Kan man ha det hela tiden? Är det bra att veta allt? Eller är det bara jag som måste lära mig att släppa taget och bara ta saker som de kommer.
Det är svårt. Hur gör man?

Ny kurs

Ny kurs, nya tag. Nu känns det bra igen, förutom att min näsa svämmar över. Dessutom har jag tre helger jobb inplanerat på macken. Det kändes som om det kom i rätt tid. Vikariestopp på tidningen här och efter att det gått dåligt i förra kursen så behövde jag känna att jag duger till något. Det är ju inte direkt så att det finns för få journalister här i världen och jobben kommer inte bli kastade efter en och att vara arbetslös är inte bra för självförtroendet. Inte mitt i alla fall, så det är skönt att det finns jobb men duger till.
Jag var alltså i Sollefteå och jobbade i helgen. Men jag hann med mycket annat trevligt också. Jag och mamma plockade massor med trattkantareller, jag och brorsan såg film och fikaklubbade (drack te sent på kvällen) och pappa lagade jättegod kinamat.
Men nu ska jag ta och läsa lite i böckerna för nya kursen. Jag behövde bara beställa två eftersom resten är en repetition. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det är det skönt för att man inte behöver lägga ut pengar på nya böcker, men samtidigt känns det som om jag redan har läst böckerna och blir det något nytt? Lär jag mig något nytt samtidigt som det är skönt att det är bekant..
Men vi får väl se, har bara haft en dag än så länge, men den gav inte särskilt mycket....